En blog om:

Samhälle, Miljö, Tillväxt, Ekonomi, Skulder och Sparande, Förberedelser och Peak Oil.

söndag 30 september 2012

Tankemönster som styr vår vardag...

Vi använder ord för att definiera och förklara vår värld. De är nödvändiga för vårt abstrakta tänkande och resonerande. Men även om vi definierar världen med våra ord, så på samma sätt styrs vi även av orden och begreppen som är skapade i vårt samhälle.

"Det heteronormativa samhället" är ett sådant tankemönster. Hur vi förutsätter att relationer skall vara och vad de skall innehålla. Men ett annat sådant tankemönster är också hur maktstrukturerna i samhället skall vara mellan till exempel kvinnor och män, eller fördomar vi har om andra grupper i samhället. Främlingsfientlighet kommer även det ur dolda tankemönster och negativa förväntningar som man bär på.

Ett exempel är att vi har en förväntning på att alla parrelationer eller relationer mellan ett kärlekspar alltid ser ut på samma sätt, men även om det är vad vi även själva vill, att det är så vår relation skall vara. Så behöver vi definiera detta för oss själva, och inte bara styras blint av vad samhällets normer lägger på oss. För att vara lyckliga måste även detta vara något som kommer innifrån oss själva. Man måste våga ifrågasätta samhällets normer och regler med ett "varför" och inte bara blint göra det som andra gör om det inte är vad man själv vill.

Ett enkelt exempel kan även vara att om du vill sitta på golvet och inte i soffan i ditt vardagsrum, kan du då sätta dig på golvet om du har bekanta där? Förväntar de sig att du måste sitta i fåtöljen? På det här sättet kan de enkla förväntningarna styra hur vi rör oss, talar, går, står, sitter. Allt samspel med andra. Tysta förväntningar. Men om du satte dig på golvet ibland och pratade med dem därifrån skulle de snart vant sig vid att det här också var ett okej beteende och på det sättet skulle ni ha breddat vad som var ett godkänt beteende i den gruppen. Det kan tyckas som ett enkelt exempel, men jag är säker på att du inte skulle sätta dig på golvet i ert fikarum, medan du kanske skulle tycka det var okej att sätta dig på golvet i gymnastiksalen, längs väggen där. På det sättet så är vi olika med olika människor i olika sammanhang. Men de dolda tankemönstren är med komplexa och mer osynliga än just detta som vi skulle kunna se med ögat.


Dagens övning tänker jag därför ska vara att man bör bli mer medveten om sina egna olika dolda tankemönster. Att man faktiskt har (de flesta har) olika förväntningar utifrån om det är en kvinna eller man, flicka eller pojke som vi möter. Feminismen försöker sätta ord på det här, att visa på hur våra förväntningar styr världen på ett mycket mer komplicerat sätt än vad vi är medvetna om.

Att om vi skulle ersätta han/hon med "hen" som feministerna vill, så menar de alltså att då skulle våra dolda förväntningar inte följa med och vi skulle vara med objektiva i tanken. Det handlar inte om hur vi sätter en rosa tröja på en pojke eller armé cammo kläder på en flicka, eller lär en pojke att dansa, och en flicka att utöva kampsport. Det räcker inte, bara på en väldigt låg och enkel nivå. De här förväntningarna sträcker sig djupare in i vårt samhälle än vi kanske har kunnat medge.

Men samtidigt ändrar det kanske inte hur vi tänker om "han" och "hon" bara hur vi tänker om "hen", så det är en tankevurpa även om syftet är gott. Att skapa ett nytt ord hjälper inte hur vi tänker kring de ord och begrepp vi redan har. Dessa inneboende egenskaper dessa ord bär med sig, förändras inte av det nya ordet.

Lika svårt med definitioner kan det vara i relationer. Flickan och pojken som säger till varandra "är vi ihop nu?", "ja antar det". Men utan att definiera vad de har för förväntningar på sin relation eller vad ordet "ihop" eller "att vara tillsammans" egentligen innebär för just de här två individerna, så kanske de har helt olika förväntningar. Hur är man mot varandra, när man är "ihop". Hur ser samspelet ut, vilket beteende är förväntat av den respektive i relationen? Eller på en senare nivå i livet, när man gifter sig, skaffar barn, eller flyttar ihop, är man sällan medveten innan om alla de här förväntningarna som man som olika individer har med sig. Olika sätt att leva som skall samsas när man plötsligt bor under samma tak.

Tankemönstren och vad vi lägger i olika begrepp och ord är alltså väldigt viktiga, eftersom att om vi förstod bättre hur andra människor tänkte kring de här sakerna som vi egentligen varje dag bara tar för givna, så skulle en del friktion försvinna i de mellanmänskliga relationerna. Vi har förväntat oss att någon ska "diska", "ta ut soporna", att något skulle göras på jobbet, men ingen har fått formellt ansvar och då är det inte gjort. Hade vi förväntningar på att det skulle göras, trodde vi att det skulle fungera med den otydligheten?

Ett exempel på hur det är att möta samhällets tankemönster kan vara när en som jag kände brukade bli förbannad på personalen på möbelbutikerna för att han var bisexuell men om han gick till en möbelbutik tillsammans med en tjej (som kanske var hans kompis) så förutsatte personalen att de var där som ett par, men inte om han kom tillsammans med en kille (som han kanske var tillsammans och i en relation med). Sådant där dagligt inkluderande, exkluderande beteende som för de som inte drabbas av det heteronormativa tankemönstren inte märker men som han mötte dagligen i olika situationer. Med en stor frustration som följd. För så är det alltid att när man själv utövar de här tankemönstren så tänker man inte på det själv, men för de som hör andra sidan så är det tydligt, och frustrerande att uppleva.

Frun som återigen blir arg på sin make för att han "återigen" gör något som hon har en tyst förväntning om att han bara skall förstå, att hon vill ha det på ett visst sätt utan att de någonsin satt ord på detta och kommit till en formell överenskommelse tillsammans. Är det rättvist?

När jag var liten mötte jag ofta tankemönster som hur tjejer och killar förväntades vara, och vilka saker de förväntades gilla. Men oftare från den äldre generationen som hade mycket negativa förväntningar på flickor som inte ansågs värda att lyssna på i samma utsträckning som pojkar, och inte skulle göra samma saker och ta plats på samma sätt. Idag tycker jag att vi har gått framåt med jämlikheten i det här landet. I allafall när det gäller synen på flickor vad vi får göra och inte göra. Hur vi får vara eller inte vara. Men alltid går det att fortsätta det här arbetet framåt, för det har inte nått alla delar av samhället ännu. Inte alla typer av yrken, yrkesgrupper, maktpositioner osv. Så visst finns det mer att göra i det här området, inte minst vad gäller jämställdhet och jämlikhet i könsrollerna i hemmet för det är kanske där det börjar, och där som det även är svårast att ändra.

Men samhället trycker nedåt, med alla sina normer som råder, och människan trycker uppåt, mot samhället. Vem som formar vilket är svårt att avgöra då det är ett ständigt samspel på alla nivåer.

Ett sätt för att bli mer medveten om hur man själv tänker, vad man själv vill, och hur man vill ha det är att börja definiera sådana ord för sig själv. Tydligheten är viktig anser jag. Även om man får lägga ned mycket arbete och energi på att definiera ord med sina närmaste och förstå hur man tänker, så tror jag att man har tillbaka det i det långa loppet. Vilka dolda förväntningar finns? Vilka öppna förväntningar har man? Hur vill man leva? Lever man det liv som man ville och det som man drömde om. Är livet ett självförverkligande samtidigt som man uppfyller kraven ifrån de man valt att leva samman med. Kan man balansera detta och alla viljor mötas? Är någon olycklig i sitt liv, men inte lyckas förmedla detta utan tyst biter ihop i ett tyst missnöje?

Enkla exempel är kanske de i nära relationer, vad förväntar man sig när man träffat någon och plötsligt "är ihop" eller, "När man flyttar ihop", Hur har man då tänkt ha det när man väl bor ihop? Det är sådant som många skulle må bra av att reda ut innan de redan bor ihop. Ofta sker det här i fel ordning, vi gör saker för att vi förutsätter att den vi är tillsammans med, våra nära och kära, närmaste vänner, att de skall tänka som vi gör, för vi har ju så mycket gemensamt i övrigt.

Det finns ju även dem som inte lever i en vanlig tvåsamhet eller parrelation, de kan ha flera simultana relationer, polyamorösa förhållanden. De kanske lever i en tre-samhet. Dessa par eller triader, eller som har de här simultana relationerna har ofta funderat mycket mer på djupet omkring vad de egentligen förväntar sig,  behöver, och hur de skall förhålla sig till varandra och hur de vill att andra skall vara med dem. Så länge alla respekterar varandra, uppfyller varandras behov, och då de blir lyssnade på så fungerar de här relationerna precis som relationerna i tvåsamheten. Men de har själva definierat att det här är vad de vill och hur de velat ha det och de har inte låtit samhällets normer trycka in deras personligheter i en form. När de får vad de behöver och på det sätt som de behöver få det, så försvinner svartsjuka, äganderätt och istället kommer ett lugn och acceptans. Samtidigt är det här något som man får jobba med i alla sina relationer oavsett hur relationerna ser ut. Ger man sin respektive det som de behöver? Vet man ens om vad de har för behov? För om man inte förstår varandras behov hur skall man då kunna mötas och uppfylla dem? Alla människor tänker som sagt olika.

Man har också en rätt att vilja vara precis som samhällets rådande norm. För detta kanske är precis hur man vill ha det själv. Det kan vara ens högsta dröm. Men då om man tänkt igenom det för sig själv, så är det inte för att samhället bestämt att det skall vara så, utan för att det är det som man känner innifrån sig själv.

Så inte förrän vi börjar reda ut på djupet vad människor egentligen vill, och hur de vill ha det, så kommer vi inte att veta. Men om vi vet det här så får vi en mycket rikare och mer meningsfull relation till de vi har omkring oss och vi slipper förbryta oss mot varandras "dolda förväntningar".

Om vi själva vågar bryta iallafall mot en del av de tysta normerna vi kanske känner oss "tvingade" att följa, om vi vågar tänka och kliva utanför givna ramar, så blir vi också mer fria än vi varit tidigare.

6 kommentarer:

  1. Jag har de senaste åren (idag 28 år) verkligen kunna slagit fast hur viktig min frihet (i tanke, i livet) är och vad den innebär. Tidigare hade jag varken erfarenhet eller styrkan att kunna definiera vad som var viktigt för mig men visste att jag sökte svar. Idag lever jag mitt eget liv i kombination med samhället och kan även kombinera detta med min partner. Jag får höra det av andra när ölen kommit fram: ”du har verkligen valt din egen väg och din frihet”. Den kommentaren har jag kämpat för och är glad att kunna förstå vad den innebär för mig. Min partner och jag har en fråga som vi alltid ställer oss själva oavsett känslonivå: är jag schysst nu? Den har hittills fungerat över förväntan och kan rekommenderas. Det handlar om att vara schysst, resten löser sig oavsett svar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så länge man har liknande uppfattning om vad detta "schyssta" är och det kan ju variera från person till person. En del kanske tänker att de bokar in saker utan att höra med sin respektive om de hade några andra planer till helgen. Blir bjuden på en fest och tackar ja, exempelvis. En del kommer tycka detta inte är ett problem, andra kommer att tycka att det är ett jätteproblem för att de kanske hade velat vara med och planera in något annat. På det sättet fungerar det så länge man tänker någorlunda lika, men det är de som vi är olika och definierar saker olika från, som vi får problem med. Då kanske bara ordet "schysst" inte i detalj preciserar nog bra vad detta innebär för just de personerna då man har olika uppfattning om hur relationen skall vara till exempel och vad som är ett schysst beteende.:) En del tycker att det räcker säga efteråt man bestämt vad man har för planer och det räcker, men en del vill vara med redan innan saker bestäms och båda kan ha uppfattningen att deras sätt tänka är det "schyssta" sättet.

      Radera
  2. Jag kan tycka att på ett sätt kan det vara en fördel att redan falla utanför samhällets vanligt givna normer. För har man redan något som gör att man redan faller utanför normen, så kanske steget till att själv definiera hur man vill leva och inte låta andra styra, kanske är kortare och närmare.

    Hur man än lever och vad man än vill tycker jag det är viktigt att inte bara försöka leva upp till ideal av hur en "kärnfamilj" skall leva och hur man förväntas vara i en sådan. Det färdiga konceptet kanske inte alls passar individerna.

    Nu tar jag bara ett till exempel:

    Kanske förväntas man varje söndag äta middag med svärföräldrarna, vilket för en del kan vara en fantastisk gåva att kunna leva så och träffas bestämda tider medan andra kan känna sig fångade i ett liv med osynliga krav och måsten. För att till slut är livet inrutat av alla dessa måsten ifrån andra. Både krav från andra men också hur vi tror att vi måste leva. Kanske skulle de träffat svärföräldrarna i andra sammanhang och gjort något annat tillsammans än bara den här middagen. Relationerna kan vara samma men formerna för hur vi väljer att umgås står oss ju helt fritt.

    SvaraRadera
  3. Tankemönster styr oss som du konstaterar. Har funderat en del på nätumgänget. Vi har inte samma möjlighet att sända signaler som när vi träffas IRL. Även telefonsamtal ger möjligheter att snabbt tolka andras reaktioner och upplevelser av vad som utspelar sig.

    En del tankemönster har vi lärt oss som små barn eller i skolan, men hur man uppträder på nätet är inte lika utmejslat i djupa spår. De flesta som skriver något på nätet har idag pseudonymer men när jag började på 80-talet skrev vi med eget namn. Konflikter är lätta att fly ifrån med pseudonym och man slipper en del oönskade försäljare. (Såg förresten att det dör fler försäljare av mord i USA än poliser per 100.000 arbetsår.) Kanske tenderar jag och andra att skriva för mycket utan att reflektera över hur en bloggägare ska reagera.

    Nanotec

    SvaraRadera
  4. Vad gäller ord bör nog analysen av dem starta redan i första stycket med "vårt" "samhälle" "skapade".
    Ordet skapade är lite lurigt då det är lika danat för passiv som aktiv.
    De skapade det.
    De skapade gjorde sedan uppror mot sin skapare. (T.ex. framtida Nanotecbots)
    "Att skapa" ser jag dock som en aktiv formande handling; orden i "vårt samhälle" har jag då svårt att se som "skapade". Det stora flertalet verkar mest driva omkring och autoevolvera.

    SvaraRadera
  5. Kul Mattias!
    Talade nyss med en uppfinnare jag känner väl om vad som i realiteten var nej är dvs kanske blir en liten bot som ersätter inte sin skapare men ett arbete som idag görs dåligt av människor.

    Senaste nr av NewScientist är ett specialnummer om vad verkligheten är. Ett kort citat: "What we call reality might actually be the output of a program running on a cosmos-sized quantum computer" Reflekterar man lite över detta kan vi se att detta inlägg kan och nog har skapats av.

    Nanotecbot 001

    SvaraRadera