En blog om:

Samhälle, Miljö, Tillväxt, Ekonomi, Skulder och Sparande, Förberedelser och Peak Oil.

onsdag 5 december 2012

Samhällsförändring inte alltid till det bättre...

Strömningarna i samhället förändras över tid. Olika idéer förändras eller ger vika för nya idéer. Så följer vår idéhistoria  och bygger på det vi tidigare tänkt.

Till exempel kan vi se att feminismen har haft en längre period av "uppsving" för att nu plötsligt komma till ett plötsligt stopp. Där höjdpunkten kan sägas vara startandet av partiet "FI" "Feministiskt Initiativ" kan nu lågpunkten märkas av att diskursen kring feminism snarare handlar om att feminismen har gått för långt. Orsaken till detta är förstås att kostnaderna för jämlikhet och rättvisa är höga. Iallafall för den grupp som måste avstå makt, pengar, höga löner, till förmån för utjämningspolitik för att även kvinnor skall få samma möjligheter.

Glädjande för anti-feministerna är då att i den krackelerande välfärdens spår finns en stor risk i större arbetslöshet för kvinnor som då finns i störst utsträckning i offentlig sektor, skola, vård, barnomsorg. När dessa arbeten försvinner i besparingarnas spår återgår kvinnan så sedemera till sin plats vid spisen. Antifeministerna har även en egen symbol.


Äkta jämlikhet hade endast kunnat uppnås genom att kvinnor även tagit sig in i större utsträckning i traditionellt manliga yrken, industri, produktion, läkare, sådana yrken där besparingar inte skulle ha tagit lika hårt. När samhället förändras så måste även vår syn förändras. Kanske blir det mer populärt igen att vara en rejäl hemmafru? Det tidigare folkhemmet som blev till en bostadsrätt.

Om samhället drar ned på skola, vård och barnomsorg när välfärden sjunker så finns det inte längre arbeten till alla kvinnor. Då kanske de är nöjda med att vara hemma och ta hand om barnen och därmed blir det färre barn i offentlig omsorg och därmed dras verksamheten ned ytterligare. Till slut kanske man av nödvändighet måste bli en hemmafru. På det viset minskar även rörligheten i relationer, våran tidigare syn på idividualism och självförverkligande kanske måste stå tillbaka för äldre familjeideal och kärnfamilj för att kvinnan behöver en försörjare. På något sätt kommer alltså utvecklingen att gå bakåt, frågan är bara hur långt.

En annan sak som förändrats över tid är vår främlingsfientlighet inom Europa. Trots att muslimer funnits i Europa i 1400 år, vilket är 800 år längre än vad det funnits protestanter här (vi själva som kristen inriktning) så har man alltså inte förrän nu börjat hetsa kring hur muslimerna hotar vår "kultur" här inom Europa. Så först nu har alltså den gamla antisemitismen tagit över en antimuslimsk hållning. Kriget mot terrorismen är vår tids korståg. Dessutom människor som inte alls ser sig som främlingsfientliga eller rasistiska har mycket tankar och åsikter kring hur "de där muslimerna" är.

Den nya gruppen av "kränkta vita män" är inte högerextremister, utan kan istället höra till både höger eller vänster inriktad politik. De är emot allt som hotar deras idealiserade bild av de rättigheter som de som vita män "borde" ha haft, men där feminister och andra grupper kommit och tagit ifrån dem deras rättigheter genom att minoritetsgrupper räknas och kvinnor får för hög status och för mycket egen vilja. Män som fortfarande lever efter gamla tankemönster och hoppas på att vi skall kunna återgå till en gammal samhällsmodell där männen var familjeförsörjare. En äldre tid där 500 år av kolonialism gjorde Europa till världsledande. Men i dagens samhälle är Europa inte längre i topp utan tvärtemot rätt ointressant ur ett globalt perspektiv. Någonstans tror man att återgår vi till gamla värderingar eller levnadssätt så kan vi återigen vara på toppen i den globala näringskedjan.

Missnöje föder en slags högerpopularism. Här står vi idag med allt fler främlingsfientliga partier på frammarsch som försöker sprida en idé om att vi kan återgå till ett äldre folkhem, och glömma allt vad multikultur heter. Trots att vi aldrig kan röra oss bakåt i tiden till hur något var. Vi kan inte bli en homogen grupp isolerade från omvärlden. Bara öppenhet och tolerans kan föra oss framåt, men tyvärr verkar riktningen bli bakåt mot mindre tolerans, mindre öppenhet, mindre acceptans.

Frågan är om homofobi och andra strömningar riktade mot de utanför "normen" även det kommer att komma åter och växa igen. Jag antar att vi om några år kommer att kunna se att detta varit toppen för HBTQ rörelsens frammarsch (homo, bi, trans, queer). Tolerans står tydligen inte högt på agendan och risken är stor att den här icke-toleransen som börjat växa i vårt samhälle kommer att nå alla svaga grupper, minoritetsgrupper och gruppper som fortfarande kämpar för acceptans och allas lika värde.

På bilden, en äldre reklam, och rådande norm, från vårt förflutna.

Någonstans har vi även en bild av att en svensk är blond och blåögd, även fast 2/3 delar inte är blonda och 2/3 delar heller inte är blåögda. Samhället har förändrats, men vår syn på det samma har inte hängt med. Samhället är multikulturellt idag och inte homogent med bara en rådande norm och kultur. Frågan är om vi kan acceptera att vår idealiserade bild av hur bättre det var "förr" inte är sann.

Rättvisa, jämlikhet och lika villkor har alltid kostat något. När vi inte längre kan "suga ut" tredje världen utan betalar dem skäliga löner så kostar det mer för oss men vi får en rättvisare värld. När feminismen drivit upp kvinnornas löner till nära lika vad männen tjänar (åtminstone inom samma bransch) får man kanske högre lönekostnader utan slavarbetare. Detta ger en rättvisare värld men kostar naturligtvis mer. Vill vi ha låga slavlöner för ungdomar och sämre villkor för dem, så får vi en orättvisare värld även om samhället kanske skulle kunna tjäna på deras gratis slavarbete. När antifeministerna menar på att feminismen har gått för långt så handlar det ofta om att rättvisan helt enkelt har börjat kosta för mycket (enligt dem). Har rättvisan ett pris? Är den inte värd alla våra ansträngningar?

Jag tror risken är stor att med hårdnande konkurrens i vår omvärld (ekonomiskt sett), kommer även en hårdnande attityd mellan oss själva. Högre utslagning och sämre villkor för många grupper. Den så kallade Rättvisan riskerar att stryka på foten.

9 kommentarer:

  1. Ett sätt för ett samhälle på tillbakagång att få budgeten att gå ihop är att hitta grupper att plundra och stöta ut ur samhället, det är en självdestruktiv lösning då den snabbar på nedgången.

    Jag tror inte att motståndet mot feminismen har speciellt mycket med det att göra, det är snarare så att den intellektuellt ledande feminismen lämnade kontakten med verkligheten och när något i samhället har gått sönder kommer det förr eller senare en motreaktion.

    Det jag hoppas på och finner rimligt är att hålla fast vid respekten för individer, deras egna val även om man får för sig att det inte är fritt och öka frihetsgraderna genom att göra fler val möjliga, framförallt genom skuldsanering, vidareutbildning, större variation i livsideal och nya jobb om än med låg lön osv så folk kommer igång efter en kris och inte bli inlåsta i dåliga jobb eller relationer.

    Det är mycket möjligt att ekonomin krymper så mycket att det inte längre går att driva förskolor med skattepengar, då vill det till att samhället är så flexibelt att motsvarande funktion ordnas inom andra samarbeten. Där tror jag mer på dagmammepooler än hemmafruar. Om jämstäldheten kommer så långt att det anses ok att män har hand om små barn blir problemen lättare att lösa.

    SvaraRadera
  2. Jo men visst.

    Hårdare konkurrens = hårdare attityd

    Hemma mellan ungarna om sista kakan
    På skolan om snyggaste killen
    I fotbollslaget
    På arbetet
    På mellandagsrean
    Under budgivningen till drömhuset
    I matkön till FN food program
    I lemmeltåget under lämmelåret
    I rusningstrafiken
    I livet

    Känns som en naturlag.
    Dystert
    /H

    SvaraRadera
  3. Beskrivande analys. Visst.
    Men vad är slutsatsen? Förslag?

    För många människor skall dela på begränsade resurser och samtidigt fördela om tidigare stor snedfördelningar. Det ger mer åt många men också mindre åt ganska många andra.

    Världen är inte, och har aldrig varit, rättvis. Om vi som bor på den här platsen vill kunna styra upp vår egen tillvaro, så måste vi först och främst äga den. Politiskt, ekonomiskt, socialt och militärt.

    Annars kommer som tidigare i historien, så småningom, någon annan att ta över. I vårt fall har det redan börjat genom EU och utländska bolags ägande av stora naturresurser.

    Om vi människor inte kan identifiera oss med och känna tillhörighet i det som vi geografiskt definierar som vår kultur så kommer vi att erodera som samhälle. Då kan vi inte ens styra de frågor du tar upp utan då blir der de som tar stryk.

    Själv tror jag på att bygga ett starkt samhälle med deltagande av alla. Det gör vi inte i dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om attityden är hårdnande måste vi arbeta mer än tidigare för att bevara sådant som rättigheter vi arbetat för att få. Demokratiska systemet är lite på en avveckling, se bara vad som händer i EU.

      Arbetsrättslagstiftningen som riskerar att stryka på foten, eller miljölagstiftning, eller hänsyn som vi tidigare tyckt varit viktiga. Våra hårdnande attityder påverkar annars lagstiftning och samhällsbyggande.

      Har vi verkligen inte råd längre med medmänsklighet, skall vi helt avskaffa välfärdssystemen?

      Om vi har en tanke om att vi vill att människor i samhället skall ha samma möjligheter så måste vi fortfarande ha en utjämnande beskattningspolitik annars kommer de rika alltid bara att bli fortsatt rikare och fattigare blir fattigare.

      Vill vi att människor skall ha lika rättigheter så skall vi inte försämra bara för särskilda grupper, tex. "ungdomslön" förbättrar inte ungas villkor det försämrar det. Om det var en rättvis arbetsmarknadspolitik skulle man inte bara försämra för en viss grupp. osv.

      Dvs. våra attityder påverkar även hur samhället sedan blir. Bryr vi oss längre inte om demokratin är det inte konstigt att den är på avveckling eller dekis.

      Radera
    2. Problemet med de statliga välfärdssystemen är inte viljan utan förmågan. Viljan att hjälpa varandra behöver komma till uttryck på andra sätt än via staten.

      Det här med rättvisa är knepigt, vore det t.ex. rätt att i en krympande ekonomi beskatta pensioner extra mycket för att omfördela pengar till människor i ekonomiskt aktiv ålder och barn?

      Radera
  4. Mmmmm. Varför ska jag bry mig när jag upplever att "alla andra" bara skor sig själva.
    Det är i sanning ett stort problem.
    Det är därför gynnade politier, giriga direktörer, bonusar och liknande är så farligt. Det är inte bara grejen i sig utan det är ett gift för hela samhället.
    Samhället behöver goda exempel. Föredömen. Det ser vi sällan i media.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samhällets ideal "dör". Det är en del av det sönderfallande samhället..när ekonomiska intressen kommer före tex. miljöhänsyn ingen tycker sig ha "råd" med klimatöverenskommelse i Doha tex. Då får idealen stryka med.

      Radera
    2. Undrar hur länge det dröjer till vi ser riktigt stora upplopp i Spanien, UK, Grekland, Rosengård, Paris där någon flippar totalt med allt för många döda/skadade? Trängda som svultna desperata råttor på det sjunkande skeppet medan makten (demokratin...) tittar på och förfasas över allt skräp råttorna ställt till med. Och sen kommer maktens (demokratins...) bevakare till undsättning och rensar upp i träsket.
      /H

      Civilisation är en tunn glaskupa nedsänkt under ytan. Det räcker att någon knackar nog hårt på glaset:

      Kambodja, Rwanda, Tibetanska upproret, Suhartos jakt, Östtimor, Amin, Balkan, Darfur, WW1, WW2, Korea, Vietnam, Irak 1 och 2, Afganistan, Finland 1918, Usa 1861, Libanon 1980, kinesiska inbördeskriget, Utrotningen av nord-, central- och sydamerikanska indianstammar, franska revolutionen..............

      Radera
    3. Idealen får inte vara för hårt kopplade till ekonomin när ekonomin krymper.

      Radera