De nordiska länderna (Finland, Island, Norge och Sverige) fortsätter att hålla översta platserna på denna lista, då vi har avvecklat över 80% av könsskillnaderna. Dock kvarstår skillnader. Kvinnors löner är en sådan sak som verkar svår att komma till rätta med. Så att även om vi uppnått en relativt hög grad av jämlikhet finns det alltså stora delar kvar att arbeta med.
1858 avskaffades exempelvis lagen om hustruaga
i Sverige. Det innebär att innan dess hade män laglig rätt att slå sin fru.
Innan 1980 fanns ingen lag mot könsdiskriminering i arbetslivet. Och innan 1982
var kvinnan tvungen att ta mannens efternamn vid giftermål. Det har ständigt
gått framåt, men kanske är det så att ju mer skillnaderna minskar desto
långsammare verkar utvecklingen gå.
Kvinnodagen har exempelvis funnits i 100 år, och
många förändringar skett sedan 1910. Men det finns fortfarande saker som inte har
förändrats. Idag är kvinnors lön i genomsnitt 84% av männens. I dagens takt
skulle en utjämning av lönebilden ta ytterligare 60 år att komma ikapp.
När det gäller makt och inflytande är bilden
splittrad. Sverige har ett av världens minst ojämställda parlament, med 45
procent kvinnor, men har samtidigt aldrig haft en kvinnlig regeringschef. Och
så fortsätter det. I börsföretag är 4 procent av styrelseordföranden kvinnor,
siffran i statliga bolagsstyrelser är 35 procent. Ju fler kvinnor det finns
inom ett yrke desto sämre är lönen. Enligt Medlingsinstitutet tjänade kvinnor
generellt 85,2 procent av mäns löner år 2009. År 2010 var kvinnors löner i
genomsnitt 85,7 procent av männens lön. Löneskillnaden mellan män och kvinnor
är alltså 14,3 procent. (Källa: http://www.mi.se/pdfs/pdfs_2011/Rapp_loneskilln_2010.pdf)
Kvinnor tar fortfarande ut mer är tre
fjärdedelar av föräldraledigheten, utför merparten av det obetalda arbetet i
hemmet och jobbar mer deltid, särskilt om de har små barn. Det får konsekvenser
för bland annat kvinnornas löneutveckling och pension. Det är även ca. 51 år
kvar till jämställd föräldraledighet.
Om man med hjälp av standardvägning tar hänsyn
till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid kvarstår en
oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män på 5,9 procent för hela
arbetsmarknaden. Efter standardvägning är det inte längre landstingen som har
den största löneskillnaden 2010. Den största oförklarade löneskillnaden, 9,3 procent,
återfinns bland tjänstemän i privat sektor. Motsvarande löneskillnad inom landstingen
är 4,8 procent.
Den minsta oförklarade löneskillnaden, 0,4
procent, har kommunerna. Arbetare i privat sektor har
en löneskillnad på 4,0 procent. Inom staten är den oförklarade löneskillnaden
5,8 procent.
Ojämställdhet på arbetsplatsen kan ta sig
många uttryck. Orättvisa löner, svårighet att förena föräldraskap och arbete,
missgynnande av deltidsarbetande och könsdiskriminering. Det är svårare för
kvinnor att göra karriär. Detta trots att det inte är år 1910, när kvinnor inte
ens hade rösträtt. Det finns inget beslut i ledningsgrupper i Sverige om att
kvinnor ska hindras i karriären. Det är nog också få som medvetet tycker att
kvinnor ska ha en sämre löneutveckling. Ojämställdheten sker helt enkelt,
överallt, runt omkring oss, mest hela tiden. Man bör ställa krav på sitt
fackförbund och sin arbetsgivare. En av fackets viktigaste uppgifter är att
hjälpa medlemmar om de blir diskriminerade.
För alla fackförbund gäller det att försöka
komma tillrätta med osakliga löneskillnader. Det gör man genom att arbeta
med t ex lönekartläggning. Även
strukturella löneskillnader är viktigt att arbeta med, samt synen på att
kvinnor helt enkelt inte ”vill” ha chefsjobb. Som ett exempel så finns det fler
personer som heter Jörgen i Sveriges bolagsstyrelser än vad det finns kvinnor.
Sammanfattningsvis så verkar kommunerna generellt sett verkar vara de bästa
på att arbeta förebyggande mot löneskillander eftersom den oförklarade
löneskillnaden var så låg som 0,4%. Man kan därför säga att kommunernas arbete
mot diskriminering och för jämlikhet är bättre än inom den privata sektorn och
att det alltså är inom den privata sektorn som värdegrunden inte riktigt rår på
gamla värderingar inom samhället. De här delarna i tankarna kring jämlikhet kan
vara svårt för arbetsgivaren att nå fram till, men då löneskillnaderna är
mindre inom kommunen än inom andra sektorer som statlig eller privat sektor så
tror jag att detta även påverkar föräldraledigheten. En del i varför kvinnor i
större utsträckning tar ut föräldradagarna är delvis en ekonomisk fråga för familjerna
då familjen tappar en större del av sin inkomst när pappan tar ut
föräldraledighet om han är den som har den högre lönen.
Vad gäller statistiken och forskningen, så exempelvis enligt TCOs pappaindex tar pappor 22% av föräldradagarna (http://www.tco.se/Templates/Page2____12236.aspx).
I det tempot har vi inte jämställd föräldraledighet förrän om 51 år. Och det är 60 år till jämställda löner, om det går i dagens tempo. Det är alltså ett tag kvar, och ingen anledning att luta sig tillbaka för arbetet för en större jämlikhet kan likaväl börja gå bakåt igen om vi inte fortsätter att bevaka detta område.
I det tempot har vi inte jämställd föräldraledighet förrän om 51 år. Och det är 60 år till jämställda löner, om det går i dagens tempo. Det är alltså ett tag kvar, och ingen anledning att luta sig tillbaka för arbetet för en större jämlikhet kan likaväl börja gå bakåt igen om vi inte fortsätter att bevaka detta område.
Jag har ännu inte träffat någon kvinna i min närhet som klagat över att hon är mer hemma än mammen. Det är snarare så att hon inte vill jobba mer när hon väl fått barn för att det är så fantastiskt och mysigt. Jag är helt i linje med att varje familj sköter sig själv dvs delar som de själva önskar. Vi måste väl lita på att kvinnorna väljer att vara hemma? Jag är man och stannar gärna inte hemma allt för länge. Oj, de får man knappt säga idag. Dock skulle jag ställa upp för min kvinna om hon ville dela. Jag skulle också tycka det vara kul. Men jag är helst inte hemma - min önskan. Önskningar går inte alltid igenom - men man får fråga och tycka - jag är rak i min önskan. Några veckor, helst inte mer!
SvaraRaderaDet är ju viktigt att man inte har jämlikhet för "jämlikhetens skull" utan att det alltid utgår ifrån individens val. Men med en normalfördelning kan man ju tänka att på samma sätt som din kvinna vill vara hemma så kan det ju även finnas män där ute, som vill vara hemma, men inte blir hemma för att det bland annat handlar om familjens ekonomi och att denna punkt blir avgörande om båda egentligen vill vara hemma lika mycket. Men du pekar på en annan viktig punkt nämligen att idag är det inte "okej" för en kvinna att vilja vara hemmafru exempelvis. Då ser man inte det som kvinnans val utan som att hon är förtryckt. Där blir ju "jämlikhetsanden" mer något som också hämmar individens egna val.
RaderaRymdis. Jag förstår ifrågasättandet. Det är alltid bra att bolla med andras tankar. Men ibland går denna debatt lite väl långt med statstyre om hur vi ska leva. Det finns många män som vill vara hemma och de kan ta min statistik =) För mig är jämlikheten bredare än endast föräldrarledighet dvs hushållssysslor osv.
SvaraRaderaTro mig, jag är uppfödd med ensamstående mamma och kan allt de där Men vill bara inte vara hemma lika mkt =)
Frågan är om föräldraledigheten är enda anledningen till att kvinnor hamnar efter i löneutvecklingen? Om man varit hemma med barn, säg 1-2 år beroende på om man har ett eller två barn, så har man eventuellt missat i löneutveckling dessa två år. Men löneskillnaden är 9.3% i privat sektor mellan tjänstenmän beroende på om man är kvinna eller man. Jag tror personligen inte att denna skillnad kan förklaras enbart utifrån de år man eventuellt varit föräldraledig... Så själv bryr jag mig mer om löneskillnaden än om vem som faktiskt blir hemma med barnen. :)
Radera