Jämställdhet i arbetslivet...

Vi är fortfarande en lång väg från att vara jämställda, även om vi tror att vi är det. Tidigare har en stor kvinnofråga varit representation, inflytande och makt. Nu när kvinnor börjar nå en viss representation bland styrande och i chefspositioner är den största frågan för närvarande skillnaderna i löner mellan kvinnor och män.

15:53 på dagen så skulle kvinnor egentligen gå hem för de får inte betalt efter den tiden, när man jämför med män med samma arbetsuppgifter, med liknande arbetsuppgifter.

Idag, den 12:e november är också brytpunkten för året, och kvinnor får inte lön efter den här månaden, om man skulle jämföra kvinnors och mäns löner på årsbasis. Resten av året jobbar kvinnor gratis.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/nu-jobbar-kvinnor-gratis

Kvinnor tjänar alltså i genomsnitt tjänar 86 procent av det män tjänar. Gapet mellan kvinnors och mäns löner har visserligen minskat, men ytterst lite och väldigt långsamt. I exemplet med klockan, där klockan nu är 15:53 så får kvinnorna betalt för ytterligare en minut, per år. Fortsätter det i den här takten tar det fram till år 2082 innan det blir jämlikt.

Kvinnor är i dag är mer välutbildade än män men fortsätter att tjäna mindre, bland annat för att de i högre utsträckning deltidsarbetar och tar hand om sjuka barn. 

Lika lön för lika arbete är en mänsklig rättighet. Vi ska inte dömas efter kön, ålder, religion, sexuell läggning, funktionshinder eller etnisk tillhörighet.

Den fackliga organisationen Vision har gjort lönefrågan till en fråga inför avtalsrörelsen.

Även ifrån LO som är en sammanslutning av fjorton fackförbund så kommer klara besked Inför avtalsrörelsen. Tydligt mandat enligt beslutet på LO-kongressen: LO ska utjämna orättvisa löneskillnader mellan män & kvinnor. 

Samhällsförändring inte alltid till det bättre...

Strömningarna i samhället förändras över tid. Olika idéer förändras eller ger vika för nya idéer. Så följer vår idéhistoria  och bygger på det vi tidigare tänkt.

Till exempel kan vi se att feminismen har haft en längre period av "uppsving" för att nu plötsligt komma till ett plötsligt stopp. Där höjdpunkten kan sägas vara startandet av partiet "FI" "Feministiskt Initiativ" kan nu lågpunkten märkas av att diskursen kring feminism snarare handlar om att feminismen har gått för långt. Orsaken till detta är förstås att kostnaderna för jämlikhet och rättvisa är höga. Iallafall för den grupp som måste avstå makt, pengar, höga löner, till förmån för utjämningspolitik för att även kvinnor skall få samma möjligheter.

Glädjande för anti-feministerna är då att i den krackelerande välfärdens spår finns en stor risk i större arbetslöshet för kvinnor som då finns i störst utsträckning i offentlig sektor, skola, vård, barnomsorg. När dessa arbeten försvinner i besparingarnas spår återgår kvinnan så sedemera till sin plats vid spisen. Antifeministerna har även en egen symbol.

Äkta jämlikhet hade endast kunnat uppnås genom att kvinnor även tagit sig in i större utsträckning i traditionellt manliga yrken, industri, produktion, läkare, sådana yrken där besparingar inte skulle ha tagit lika hårt. När samhället förändras så måste även vår syn förändras. Kanske blir det mer populärt igen att vara en rejäl hemmafru? Det tidigare folkhemmet som blev till en bostadsrätt.

Om samhället drar ned på skola, vård och barnomsorg när välfärden sjunker så finns det inte längre arbeten till alla kvinnor. Då kanske de är nöjda med att vara hemma och ta hand om barnen och därmed blir det färre barn i offentlig omsorg och därmed dras verksamheten ned ytterligare. Till slut kanske man av nödvändighet måste bli en hemmafru. På det viset minskar även rörligheten i relationer, våran tidigare syn på idividualism och självförverkligande kanske måste stå tillbaka för äldre familjeideal och kärnfamilj för att kvinnan behöver en försörjare. På något sätt kommer alltså utvecklingen att gå bakåt, frågan är bara hur långt.

En annan sak som förändrats över tid är vår främlingsfientlighet inom Europa. Trots att muslimer funnits i Europa i 1400 år, vilket är 800 år längre än vad det funnits protestanter här (vi själva som kristen inriktning) så har man alltså inte förrän nu börjat hetsa kring hur muslimerna hotar vår "kultur" här inom Europa. Så först nu har alltså den gamla antisemitismen tagit över en antimuslimsk hållning. Kriget mot terrorismen är vår tids korståg. Dessutom människor som inte alls ser sig som främlingsfientliga eller rasistiska har mycket tankar och åsikter kring hur "de där muslimerna" är.

Den nya gruppen av "kränkta vita män" är inte högerextremister, utan kan istället höra till både höger eller vänster inriktad politik. De är emot allt som hotar deras idealiserade bild av de rättigheter som de som vita män "borde" ha haft, men där feminister och andra grupper kommit och tagit ifrån dem deras rättigheter genom att minoritetsgrupper räknas och kvinnor får för hög status och för mycket egen vilja. Män som fortfarande lever efter gamla tankemönster och hoppas på att vi skall kunna återgå till en gammal samhällsmodell där männen var familjeförsörjare. En äldre tid där 500 år av kolonialism gjorde Europa till världsledande. Men i dagens samhälle är Europa inte längre i topp utan tvärtemot rätt ointressant ur ett globalt perspektiv. Någonstans tror man att återgår vi till gamla värderingar eller levnadssätt så kan vi återigen vara på toppen i den globala näringskedjan.

Missnöje föder en slags högerpopularism. Här står vi idag med allt fler främlingsfientliga partier på frammarsch som försöker sprida en idé om att vi kan återgå till ett äldre folkhem, och glömma allt vad multikultur heter. Trots att vi aldrig kan röra oss bakåt i tiden till hur något var. Vi kan inte bli en homogen grupp isolerade från omvärlden. Bara öppenhet och tolerans kan föra oss framåt, men tyvärr verkar riktningen bli bakåt mot mindre tolerans, mindre öppenhet, mindre acceptans.

Frågan är om homofobi och andra strömningar riktade mot de utanför "normen" även det kommer att komma åter och växa igen. Jag antar att vi om några år kommer att kunna se att detta varit toppen för HBTQ rörelsens frammarsch (homo, bi, trans, queer). Tolerans står tydligen inte högt på agendan och risken är stor att den här icke-toleransen som börjat växa i vårt samhälle kommer att nå alla svaga grupper, minoritetsgrupper och gruppper som fortfarande kämpar för acceptans och allas lika värde.

På bilden, en äldre reklam, och rådande norm, från vårt förflutna.

Någonstans har vi även en bild av att en svensk är blond och blåögd, även fast 2/3 delar inte är blonda och 2/3 delar heller inte är blåögda. Samhället har förändrats, men vår syn på det samma har inte hängt med. Samhället är multikulturellt idag och inte homogent med bara en rådande norm och kultur. Frågan är om vi kan acceptera att vår idealiserade bild av hur bättre det var "förr" inte är sann.

Rättvisa, jämlikhet och lika villkor har alltid kostat något. När vi inte längre kan "suga ut" tredje världen utan betalar dem skäliga löner så kostar det mer för oss men vi får en rättvisare värld. När feminismen drivit upp kvinnornas löner till nära lika vad männen tjänar (åtminstone inom samma bransch) får man kanske högre lönekostnader utan slavarbetare. Detta ger en rättvisare värld men kostar naturligtvis mer. Vill vi ha låga slavlöner för ungdomar och sämre villkor för dem, så får vi en orättvisare värld även om samhället kanske skulle kunna tjäna på deras gratis slavarbete. När antifeministerna menar på att feminismen har gått för långt så handlar det ofta om att rättvisan helt enkelt har börjat kosta för mycket (enligt dem). Har rättvisan ett pris? Är den inte värd alla våra ansträngningar?

Jag tror risken är stor att med hårdnande konkurrens i vår omvärld (ekonomiskt sett), kommer även en hårdnande attityd mellan oss själva. Högre utslagning och sämre villkor för många grupper. Den så kallade Rättvisan riskerar att stryka på foten.

Hur var det med jämlikheten och lönerna?

I Sverige så ligger vi för närvarande fyra på en internationell lista som mäter jämlikhet. Det är World Economic Forum som förbundit sig att minska skillnarna mellan könen genom sitt program mot könsskillnader. De främjar kvinnligt ledarskap och jämställdhet på global nivå. http://www.weforum.org/issues/global-gender-gap

De nordiska länderna (Finland, Island, Norge och Sverige) fortsätter att hålla översta platserna på denna lista, då vi har avvecklat över 80% av könsskillnaderna. Dock kvarstår skillnader. Kvinnors löner är en sådan sak som verkar svår att komma till rätta med. Så att även om vi uppnått en relativt hög grad av jämlikhet finns det alltså stora delar kvar att arbeta med.

1858 avskaffades exempelvis lagen om hustruaga i Sverige. Det innebär att innan dess hade män laglig rätt att slå sin fru. Innan 1980 fanns ingen lag mot könsdiskriminering i arbetslivet. Och innan 1982 var kvinnan tvungen att ta mannens efternamn vid giftermål. Det har ständigt gått framåt, men kanske är det så att ju mer skillnaderna minskar desto långsammare verkar utvecklingen gå.

Kvinnodagen har exempelvis funnits i 100 år, och många förändringar skett sedan 1910. Men det finns fortfarande saker som inte har förändrats. Idag är kvinnors lön i genomsnitt 84% av männens. I dagens takt skulle en utjämning av lönebilden ta ytterligare 60 år att komma ikapp.

När det gäller makt och inflytande är bilden splittrad. Sverige har ett av världens minst ojämställda parlament, med 45 procent kvinnor, men har samtidigt aldrig haft en kvinnlig regeringschef. Och så fortsätter det. I börsföretag är 4 procent av styrelseordföranden kvinnor, siffran i statliga bolagsstyrelser är 35 procent. Ju fler kvinnor det finns inom ett yrke desto sämre är lönen. Enligt Medlingsinstitutet tjänade kvinnor generellt 85,2 procent av mäns löner år 2009. År 2010 var kvinnors löner i genomsnitt 85,7 procent av männens lön. Löneskillnaden mellan män och kvinnor är alltså 14,3 procent. (Källa: http://www.mi.se/pdfs/pdfs_2011/Rapp_loneskilln_2010.pdf)

Kvinnor tar fortfarande ut mer är tre fjärdedelar av föräldraledigheten, utför merparten av det obetalda arbetet i hemmet och jobbar mer deltid, särskilt om de har små barn. Det får konsekvenser för bland annat kvinnornas löneutveckling och pension. Det är även ca. 51 år kvar till jämställd föräldraledighet.

Om man med hjälp av standardvägning tar hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid kvarstår en oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män på 5,9 procent för hela arbetsmarknaden. Efter standardvägning är det inte längre landstingen som har den största löneskillnaden 2010. Den största oförklarade löneskillnaden, 9,3 procent, återfinns bland tjänstemän i privat sektor. Motsvarande löneskillnad inom landstingen är 4,8 procent.

Den minsta oförklarade löneskillnaden, 0,4 procent, har kommunerna. Arbetare i privat sektor har en löneskillnad på 4,0 procent. Inom staten är den oförklarade löneskillnaden 5,8 procent.

(Källa: http://www.mi.se/pdfs/pdfs_2011/Rapp_loneskilln_2010.pdf)

Ojämställdhet på arbetsplatsen kan ta sig många uttryck. Orättvisa löner, svårighet att förena föräldraskap och arbete, missgynnande av deltidsarbetande och könsdiskriminering. Det är svårare för kvinnor att göra karriär. Detta trots att det inte är år 1910, när kvinnor inte ens hade rösträtt. Det finns inget beslut i ledningsgrupper i Sverige om att kvinnor ska hindras i karriären. Det är nog också få som medvetet tycker att kvinnor ska ha en sämre löneutveckling. Ojämställdheten sker helt enkelt, överallt, runt omkring oss, mest hela tiden. Man bör ställa krav på sitt fackförbund och sin arbetsgivare. En av fackets viktigaste uppgifter är att hjälpa medlemmar om de blir diskriminerade.

För alla fackförbund gäller det att försöka komma tillrätta med osakliga löneskillnader. Det gör man genom att arbeta med  t ex lönekartläggning. Även strukturella löneskillnader är viktigt att arbeta med, samt synen på att kvinnor helt enkelt inte ”vill” ha chefsjobb. Som ett exempel så finns det fler personer som heter Jörgen i Sveriges bolagsstyrelser än vad det finns kvinnor.

Sammanfattningsvis så verkar kommunerna generellt sett verkar vara de bästa på att arbeta förebyggande mot löneskillander eftersom den oförklarade löneskillnaden var så låg som 0,4%. Man kan därför säga att kommunernas arbete mot diskriminering och för jämlikhet är bättre än inom den privata sektorn och att det alltså är inom den privata sektorn som värdegrunden inte riktigt rår på gamla värderingar inom samhället. De här delarna i tankarna kring jämlikhet kan vara svårt för arbetsgivaren att nå fram till, men då löneskillnaderna är mindre inom kommunen än inom andra sektorer som statlig eller privat sektor så tror jag att detta även påverkar föräldraledigheten. En del i varför kvinnor i större utsträckning tar ut föräldradagarna är delvis en ekonomisk fråga för familjerna då familjen tappar en större del av sin inkomst när pappan tar ut föräldraledighet om han är den som har den högre lönen.

Vad gäller statistiken och forskningen, så exempelvis enligt TCOs pappaindex tar pappor 22% av föräldradagarna (http://www.tco.se/Templates/Page2____12236.aspx).

I det tempot har vi inte jämställd föräldraledighet förrän om 51 år. Och det är 60 år till jämställda löner, om det går i dagens tempo. Det är alltså ett tag kvar, och ingen anledning att luta sig tillbaka för arbetet för en större jämlikhet kan likaväl börja gå bakåt igen om vi inte fortsätter att bevaka detta område.

Ojämlikhet skapar stora hälsorelaterade, sociala problem för ett land.

Jämlikhetsanden (2009) presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera. http://www.karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden

Man ser här ett tydligt samband mellan hur ojämlikt ett samhälle är utifrån hur fördelningen av resurser i samhället görs. I ett samhälle med stora sociala klyftor där det är störst skillnad mellan de som har högst inkomst och de som har minst inkomst desto större är landets sociala och hälsorelaterade problem. Ett rikt land med låg inkomstnivå kan ha avsevärt mindre problem än ett land där nivån är mycket högre, så länge som inkomsterna fördelas jämnare.

Ojämlikhet skapar alltså problem av sig själv.

USA toppar listan med flest hälsorelaterade och sociala problem. I botten finns Japan med minst hälsorelaterade och sociala problem. Tätt följt av Sverige, Norge och Finland som ligger väldigt nära varandra i mätningen. Danmark kommer efter. Men i Sverige ser man ju att klyftorna håller på att öka.

En del av de sociala och hälsorelaterade problem man har jämfört är:

- Dålig läs och skrivkunnighet hos elever.
- Hög spädbarnsdödlighet.
- Stor kriminalitet.
- Många människor i fängelse.
- Många kvinnor blir mammor i tonåren.
- Låt tillit människor emellan.
- Stora problem med sjuklig övervikt.
- Stora problem med psykiska sjukdomar inkl. drog- och alkohol- missbruk.
- Låg social rörlighet
- Sänkt förväntad livslängd.

Det finns alltså många orsaker till varför man bör vilja verka för minskade sociala klyftor i ett samhälle.