Peak Oil Blues..

Hur hanterar vi en förändring som är omvälvande, som förändrar hur vi har sett på världen och ändrar på hela vårt liv som vi levt det fram till den punkten?

Jag har märkt att många som ställs inför förändringen som peak oil ändå innebär, går igenom en omställningsprocess och har då en mängd olika reaktioner. (Om ni undrar varför jag skriver om detta så är det för att jag är Socionom i grunden och med mer än tio års arbetslivserfarenhet så är det kanske inte konstigt att jag intresserar mig för detta omkring hur folk tänker och känner).

Jag har sett reaktioner av rädsla, ilska, ångest, chock, förnekelse, depression, ett förhandlande och kanske till slut även en acceptans. Men vad är en normal reaktion på att få denna plötsliga insikt kring peak oil? Ingen vet riktigt. Jag skulle säga att alla de här stadierna är normala och självklara. Det finns inte bara ett sätt att reagera när man själv inser att världen håller på att förändras och att det kommer att finnas en helt annan värld "efter oljan". Jag skriver "själv inser" därför det är inte samma sak att få något berättat för sig, som när man själv inser konsekvenserna av det som man fått berättat.

En del kallar det peak oil blues kanske för att man får en känsla av förlust, att man har förlorat något när världen inte ser riktigt likadan ut som det gjorde innan man funderade över detta med att världen inte är ändlig. Själv kan jag tycka att det kanske är likadant som när man förstår att man själv en dag kommer att dö. Detta är dock mer som en långsam process. Något som växte fram under ens barndoms somrar, när man började förstå att allting har ett slut. De första sommarloven kändes eviga, för att man inte hade någon uppfattning om tid. Men när man blev äldre och började få en tidsuppfattning och referenser, förstod man att sommaren var en begränsad tid. Att livet också skulle ta slut en dag.

När det gäller att världen inte är oändlig, även fast den är väldigt stor. Så har vi nog relativt nyligen börjat att förstå jordens begränsningar. Att inte den heller är oändlig. Men att oljan som begränsad resurs och som vi har byggt vårt samhällssystem utifrån, även den kommer att ta slut. 

Detta kan förklarligt nog orsaka alla möjliga inre känslor, tankar och funderingar. Vad gör jag nu? Vad kommer hända sedan? Förvirring och oro.

För att förstå vad det är som händer, och vad man känner så kan man också hänvisa till de fem stadierna av sorg, som vi människor går igenom alltid när vi skall bearbeta något omvälvande, en förändring, förlust eller sorg. Dessa fem stadier är alltid desamma även om människor går igenom dem olika fort, och ibland i olika ordning, samt alla människor går heller inte igenom alla de här stadierna men det kan ge ett ramverk över vilka känslor som man kan förvänta sig att bemöta ifrån de som nyss kanske kommit till den här insikten att världen står inför en stor förändring.

Dessa fem stadier är också känd som "Kübler-Ross" modellen, och har funnits sedan 1960-talet. Den har gått att använda både när någon går igenom sorgbearbetning, om någon fått veta att de har en obotlig sjukdom, eller även om man förlorat något. Detta gör att jag tycker att den även går att applicera på detta omvälvande, denna omställning som kommer när hela ens värld plötsligt förändras. http://en.wikipedia.org/wiki/Grief#Five_stages_theory

De fem stegen man går igenom är förnekelse, ilska, förhandlande, depression och slutligen acceptans.

Jag tycker att runt omkring mig så möter jag många som befinner sig i förnekelse stadiet, och många som sedan går över i förhandlandet. Man säger att med ny teknik, nya uppfinningar och innovativitet kommer vi inte att behöva förändra vår värld. De pendlar ofta fram och tillbaka mellan dessa lägen. Min frustration över hur svårt det var att övertyga någon om att en förändring är på väg var vad som fick mig att börja skriva på den här bloggen. Det är just för att ingen människa kan övertyga någon annan om detta. Det är mer av en process. Mer av en plötslig insikt den personen själv måste få och bara av att man berättar fakta om oljeproduktionen får inte nödvändigtvis dem att komma till den insikten, då de kanske fastnar istället i förnekelse eller förhandlande.

Själv tycker jag att jag gått igenom en slags depression, kanske man kan kalla det just peak oil blues för att sedan komma till ro med att förändringen kommer att komma, men att jag ändå kan möta det som komma skall, med en slags tillförsikt om att jag kommer att förbereda mig och vara beredd när förändringarna kommer. Det finns många som har många olika känslomässiga reaktioner kring detta som sagt. Det finns även hemsidor som handlar om detta, när människor har känt ett behov av att dela med sig av sina upplevelser kring detta. http://www.peakoilblues.com/

Det kan kanske visa på att alla känslor och upplevelser är accepterade att ha, och att det också är okej att dela dessa med andra. Om man inte hittar någon som förstår i ens bekantskapskrets kan man alltså hitta andra via nätverket internet.

När man väl dock har kommit till den här insikten och slutligen accepterat att vårt samhälls-strukturer av nödvändighet måste förändras, så kommer en del att börja även ett förberedelsearbete och omställningsarbete för att anpassa sig till den nya tiden man nu vet att den kommer.

Här ser jag att mönstren på hur mycket man väljer att förbereda sig skiljer sig väldigt åt i olika nivåer. Det finns den viktigaste förberedelsen som jag ser det. Vilket är en mental förberedelse, att vara medveten om att en förändring kommer att ske. Detta gör en mer anpassningsbar då man inte behöver gå igenom de här fem stadierna av acceptans som en del andra kanske kommer att behöva göra samtidigt som omställningen skall ske. Detta gör att man då kommer att kunna tänka klarare och kanske kunna fatta bättre beslut då man inte är lika påverkad av den här känslostormen inför vad som händer. En del tar drastiska åtgärder och kanske flyttar ut i skogen, eller på landet. Återgår till ett nära kretslopp med naturen. En del går längre, säljer alla sina elektriska prylar och skaffar ett täcke av hästtagel.

Ni kanske förstår att den här liknelsen är lite att dra allt till sin överdrift. Men vad jag menar är att det finns hela skalan av reaktioner och jag är inte den som skall säga att något är fel. Det som gör att man själv känner sig trygg, är naturligtvis en viktig anledning till varför vi gör något överhuvudtaget.

För egen del, är jag inte redo att kasta ut alla hushållsapparater riktigt ännu, då jag inte tror att Sverige kommer att ha brist på el i det första läget. Utan att det handlar om oljebrist först med ökande kostnader på allting annat som följd. Kanske även en kollaps av det finansiella systemet till en stor del. Men hela samhället kommer inte att försvinna i en ögonblinkning. Även om man skulle tro att syntetiska material plötsligt skulle sluta tillverkas så behöver man inte idag skaffa täcket av hästtagel (ett påhittat exempel). 

Jag tror man kan ta sin eventuella omställningsprocess i lugna steg. Förändringen kommer att ta lång tid. Men medvetenheten om förändringen som kommer. Det är ett viktigt steg!  Det steget bör man helst ta så fort som möjligt.

En del kommer dock att få en sådan oroskänsla av denna stora nästan ohanterliga förändring som man kan uppleva att det är, så att man inte riktigt vet hur man skall hantera den. Då kan man välja att försöka söka stöd kring detta då det är alltså att jämställa med andra krissituationer som kan uppstå i livet. Men känslan är alltså inte farlig i sig, det är helt naturligt och du är inte ensam om att kanske uppleva den som du gör. Vi kallar känslan för peak oil blues.