Skogen är fri att avverka och kan ej skyddas..

Jag har läst två bra inlägg angående vår svenska orörda natur, och dess rättigheter. Naturen saknar nämligen all rätt till skydd.

Det står visserligen i skogsvårdslagens paragraf 30 samt medföljande föreskrifter. Att:

”Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden”, och vidare att ”hyggens storlek och form skall anpassas till natur- och kulturmiljön”, samt att ”skador på mark och vatten skall undvikas”.

Samt från miljöbalken:

3 kap 6 par: "Mark och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av dess naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.”

Detta har dock mindre betydelse i verkligheten, då två regler sätter krokben för lagen. Den första säger att miljöbalken upphör att gälla när skog skall huggas ned. Den andra säger att Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning inte kan överklagas eftersom de saknar underskrift.

Vill någon byta ut ett fönster på en sjöbod kan saken hamna i miljödomstolen. Som kan förbjuda de nya gluggarna. De kanske stör ”helhetsintrycket av landskapsbilden”. Men vill någon hugga ned alla träden vid samma strand, har domstolen ingen talan. Man kan undra om miljöbalken inte gäller skogen? Men det gör den. Varken turisten eller den som äger marken får skräpa ned, köra sönder bäckar eller förstöra något fridlyst. Då blir det miljöbrott, böter, kanske fängelse.

Men i samma ögonblick som Skogsstyrelsen mottagit ett brev från markägaren ”jag tänker avverka denna skog” händer något egendomligt. Miljöbalken upphör att gälla för hans del. Den gäller fortfarande alla andra men inte för den som hugger skogen. För honom gäller skogsvårdslagen. Och då blir, som vi skall se, nästan vad som helst tillåtet. Så skogsmaskinerna kan skövla skogen, men om en privatperson går och bryter av en gren på samma kalhygge så kan han fortfarande bli dömd.

Denna manöver är omöjlig för medborgaren att upptäcka. Dess enda spår i lagboken är ett tomrum: att det i skogsvårdslagen inte står att miljöhänsyn gäller också för skogsbruket. Tomrummets följder i landskapet är desto synligare. I siffror: vart tredje kalhygge vore åtalbart om de regler som gäller för privatpersonen också gällde för skogsbolagen.

Skogsägaren skall dock meddela till skogsstyrelsen om det finns något skyddsvärt på marken, men om han inte fyller i detta och även om han då får ett avverkningstillstånd på "felaktiga grunder" kan beslutet ej återkallas eller överklagas. Detta betyder alltså också att inga av våra naturreservat är skyddade i praktiken.

Läs gärna de här två läsvärda inläggen i detalj från DN:

http://www.dn.se/kultur-noje/sveriges-nya-miljonprogram

http://www.dn.se/kultur-noje/lagen-ar-en-rokrida

Å andra sidan är vår odlade skog sällan äldre än 60 år gammal, se exempelvis monokulturgranodling, och den urskog som finns kvar är nån tiondels procent, och finns bara där det inte finns folk. Resten har ju domänverket skövlat för länge sen. Det statliga påbjudet om trakthyggesbruk och granodlingar är gammalt så detta är ju inget nytt påfund. Det enda som är nytt är kanske vår allmänna känsla av att skogen har ett skydd.

Ur det ekonomiska perspektivet har dock granodling och kalhyggen varit ekonomiskt lönsamt vilket naturligtvis är varför vi odlat upp en monokultur istället för biologisk mångfald i skogen. Den odlade skogen är dock inte så värdefull egentligen, så man kan ju tycka att man kanske kunde lämna några träd där det uppfyllde kulturmiljön och landskapsbildens samt som grönområde i närheten till tätorten iallafall..