ECB i samma goda skick som Lehman Brothers före kraschen 2007...

Efter att ha subventionerat den europeiska banksektorn med sina 1 biljon euro ($ 1290000000000) till den långfristiga refinansieringstransaktion (LTRO). Med fonder som distribueras till långt under marknadspris är nu alltså den europeiska centralbanken belånad till nivåer som motsvarar vad Bear 
Stearns och Lehman Brothers kan ha känt sig bekväma med i början av 2007.
http://www.cnbc.com/id/47334163

Om den europeiska finansiella stabilitetsfonden var en gemensam skuld, så liknar ECB för närvarande en allt för högt belånad bank. ECB:s balansräkning är nu i närheten av motsvarande 3000 miljarder Euro, eller en ökning med cirka 30 procent bara sedan Mario Draghi tillträdde i november 2011.

Det stöds av det egna kapitalet (som planeras öka till 10 miljarder euro) och med euroområdets centralbanker's stöd (80 miljarder euro). Detta motsvarar en hävstång på cirka 38 gånger.

Alla pengar som pumpas in i systemet av ECB, har gjort dem själva insolventa. Detta för att ge ut krediter till bara 1 procents avkastning, mot massiv risk. Från ECB lånade man ut pengar mot tillgångar som inte kan vara värt ens 100 cent till euron, för att bankerna sedan skulle köpa högavkastande periferiskulder och därmed var tanken att bankerna skulle åka gratis till en hälsosam vinst och därmed rädda bankerna, och euroområdet. Pengarna har dock inte gjort någonting för att ta itu med EU: s grundläggande problem.

Det minskar inte nivån av skuld som problemländerna har, utan finansierar dem bara på kort sikt. Europa förlitar sig på sin åtstramningspolitik för att minska skulden. Eftersom det demonstreras med ett starkt motstånd i Grekland och det även har lett till mängder av demonstrationer på Irland, samt i Portugal, Spanien och Italien där folket motsätter sig en massiv finanspolitisk åtstramning. De upplever en orättvisa i situationen när man ser kombination av den privata sektorns minskade skuld, när man räddat banksektorn och gett skulden åt folket, och att det enda man har uppnått är att sätta ekonomin i recession. Det har även resulterat i en ökning, inte minskning av den offentliga skulden.

LTRO har inte förbättrat kostnadseffektiviteten eller tillgängligheten till finansiering av de berörda länderna. Statsobligationernas inköp som finansieras av LTRO har konstgjort skapad en minskad räntenivå för länder som Spanien och Italien. Men då inte ytterligare omgångar av LTRO erbjuds, så kommer räntorna sannolikt att återvända till marknadsmässiga nivåer, dessutom har endast en tredjedel av LTRO pengarna verkligen använts för att köpa statsskulder.

När skulder förfaller till återbetalning under året, kommer bankerna även att tvingas att sälja statsobligationer som köpts med medel som getts enligt LTRO. Det kommer att öka trycket på finansiering till krisländerna och deras kostnader. Efter att ha köpt så mycket av euroområdets skuld, är det nu banker i periferin som är de stora innehavarna av sina regeringars skulder och kommer att sitta på stora orealiserade förluster.

LTRO löser inte de långsiktiga problemen med solvens eller finansiering av bankerna, som nu finns kvar, starkt beroende av generositet av de centrala bankerna. Det är ett statligt pyramidspel där dåliga banker stöder svaga härskare, som i sin tur står bakom bankerna. En process som kan beskrivas som två drunknande klamrar sig fast vid varandra för ömsesidigt stöd.

De svårigheter som Spaniens premiärminister Mariano Rajoy och Italiens premiärminister Mario Monti har för att genomföra arbetsmarknadsreformer har visat på det motstånd mot strukturella förändringar. Ökande protester i många länder pekar på de politiska svårigheter att genomföra de överenskomna åtstramningsåtgärder. 

Problemen för banksystemet har återuppstått. Spanska bankers dåliga och osäkra fordringar har ökat, liksom problemen på fastighetsmarknaden fortsätter. De saknade resurserna hos ECB för att upprätthålla situationen i euro-området gör att det bara är en tidsfråga innan de utnyttjar skuldpakten och kräver att EU-områdets medlemmar skjuter till medel för att i sin tur rädda ECB. I slutändan kommer alla skattebetalare att tillsammans få stå för notan för köpfesten.

Solidaritet, framför allt annat?