När skall det bli accepterat att vara normalt onormal?

Jag har själv en son som har en diagnos. En sådan där nästan osynlig diagnos. Ingenting som man kan se, eller upptäcka vid första anblicken. Ingenting som märks den första stunden som man pratar och ibland så märks det inte alls.

Ändå gjorde det en hel värld av skillnad att få denna diagnos.

Min son fyller 5 år i veckan, och är oftast som barn i den åldern är som mest, leker, springer omkring, och busar mycket. Men han är inte som alla de andra barnen. Han har en hyperaktivitet och svårighet med impulskontroll, han har även en atypisk autism som gör att han inte förstår allt som händer i vissa situationer då han har svårt att läsa av andra.

I en del situationer märkte vi som föräldrar att beteendet var underligt och att han inte fungerade väl i sociala situationer som var okända för honom.

Nu när han har en diagnos så är han plötsligt mycket mer accepterad. Om han börjar bete sig underligt kan man förklara för andra med en enkel mening: "Han har autism/adhd" och plötsligt beter sig människor helt annorlunda. De ljusnar upp i sitt uttryck som tidigare uttryckte irritation och ett tyst missnöje mot att vi föräldrar tillåter honom att bete sig annorlunda. Plötsligt är det okej att vara annorlunda, och de behandlar honom med vänlighet och tålamod.

Det får mig att undra när det egentligen skall bli accepterat att vara normalt onormal i andra sammanhang utan en diagnos och utan att man måste förklara ett beteende. Det finns säkert många som har avvikande beteenden, utseende, klädstil, sätt att uttrycka sig, som idag inte är helt accepterat. Människor som bemöts med skepsis utifrån religion, kultur, kön, ålder, sexuell läggning.

När skall vi bli bättre på att acceptera alla i samhället oavsett hur man ser ut eller om man kanske inte är helt som alla andra? Kan vi ens lära oss att acceptera oss själva helt och fullt?