Nyval...

Det finns inga andra alternativ till det låsta politiska läget. Vi måste våga ta diskussionerna ännu en gång, runt våra fikabord. På jobbet, hos vänner och bekanta eller på möten i föreningslivet. Enda vägen framåt till demokrati är att människor pratar med varandra och i ett låst läge duger det inte att säga att "vi måste värna om våra väljare" och därmed vägra samarbeta.

Om inget parti kan regera på egen hand så kan inte blocken sitta i var sitt hörn och säga "vi ska bara föra den politik våra väljare har valt oss till" likt alliansen gör. Problemet med denna sandlådepolitik är att om svenska folket har röstat och gett båda blocken ungefär likvärdigt med röster så är genomsnittet en mittenpolitik. Man måste alltså som parti gå in och titta på enskilda frågor och se vilka frågor är mina väljares främsta viktigaste frågor och sedan kompromissa om allt som går att kompromissa omkring. Hur länge har de tänkt fortsätta så här?

Den enda vettiga politikern just nu är Stefan Löfvén eftersom att han är den enda som frågar de andra partierna om att hitta kompromisser. De blå allianspartierna och särskilt Annie Lööf (eftersom hon för hela alliansens talan) verkar inte kunna tänka alls utan bara fortsätta slå huvudet i väggen fast det alltså inte leder framåt. FP och C är särskilt rigida och det förebådar egentligen bara slutet för dessa partier som efter nästa val förmodligen försvinner under 4% spärren och ut ur historien. Det är så det brukar gå när man inte längre har någon anpassningsförmåga. Det är en del av evolutionen. Anpassas, eller försvinna.

Så nyval är enda vägen framåt och jag hoppas att Löfvén ser att (S) har trogna väljare och nyväljarna som röstade på SD är svajiga och kan lika gärna göra andra val i ett nyval. Kanske leder det till att både S och M får tillbaka röster vid ett nyval och det ger ett mycket bättre läge för de kommande åren under denna mandatperiod.

Då spelar det ingen roll att ett nyval kommer att kosta 250 miljoner eller en kvarts miljard. Friheten har inget pris!

Socio-ekonomiska kostnader för utanförskap...

I Luleå började 776 barn 6-års verksamheten 2012, av dessa beräknar man att 100 barn kommer att hamna i ett utanförskap. Detta utanförskap är otroligt kostsamt för ett samhälle och man räknar med att summan för den här åldersgruppen blir ungeför 1.575.000.000 fram till dess att ett barn som växer upp till ett utanförskap, fram till de fyller 65 år.

Detta är alltså summan för varje åldersklass eller årskull.

Bild: en av alla böcker som vuxenvärlden behöver läsa.
ur boken:
• Vilka grundläggande behov har våra barn och ungdomar och hur kan vi som föräldrar, yrkesverksamma och/eller andra viktiga vuxna tillgodose dessa?
• Hur kan vi inom skolan bemöta skolk, bristande måluppfyllelse och destruktivt och normbrytande beteende med hållbar förändring som resultat?

Vem är det då som betalar för utanförskapet?

Kommunen                 500.000.000
Försäkringskassan      400.000.000
Landsting                    300.000.000
Rättsväsende              150.000.000
Arbetsförmedling        < ca.100.000.000
Övriga                        100.000.000

Detta innebär att insatser som görs hos arbetsförmedlingen kanske främst sparar kostnader hos kommunen, men i stort sparar alltså hela samhället in de här pengarna, eftersom all verksamhet i offentlig sektor är skattefinansierad. Det innebär att vi inte borde tänka "vem skall betala" utan vi måste dela på kostnaderna ändå. Att satsa pengar tidigt på förebyggande arbete, förhindra att människor hamnar i kriminalitet, missbruk sparar alltså enorma kostnader för samhället. Det är alltså mer att se som en investering att inte dra ned på fritidsgårdar, att ha fler lärare i skolan, att ge barnen fler möjligheter. Kollo-verksamhet är en annan viktig verksamhet som nästan helt försvunnit, för att ge barnen ett bra avbrott under sommarlov med läger, aktiviteter och engagerade vuxna.

Om man lyckades förhindra exempelvis 50 av dessa individer att hamna i utanförskapet så skulle man spara 16 miljoner kronor / individ, eller kunna öppna 50 extra ungdomsgårdar, en per person alltså. Eller ha 1435 platser inom äldreomsorg, eller 2123 extra lärare i skolan. Eller ge 2.224.577 gitarrlektioner.

Sjukt höga siffror, och väl värt att tänka på när vi tänker "besparingar". Samhället behöver alltså kosta på barnen mer resurser, för varje "räddad" individ som inte går vidare till utanförskap och hamnar i riskgrupp för  missbruk och kriminalitet finns alltså enorma summor att spara.

Av alla skyddsfaktorer man känner till är utbildning en av de allra viktigaste. För många barn utgör ett skolmisslyckande början på en livslång resa in i utanförskap. Det är inte acceptabelt att tillgången till kvalitativ utbildning ser så väldigt olika ut för olika barn i Sverige. Fler lärare till skolan alltså!

Ett annat sätt att minska barns utanförskap är ju att se till att de har en meningsfull fritid, och goda förebilder och blir delaktiga i samhället. Lär sig om solidaritet, kamratskap och sunda värderingar. Att "öronmärka" pengar hos socialtjänsten som kunde erbjuda familjer stöd till barnens fritidsaktiviteter om de går på långvarit försörjningsstöd handlar alltså om i sammanhanget mycket små kostnader.

Så när jag skriver om barnfattigdom i Sverige, så menar jag alltså att det fenomenet är en bidragande orsak till det här utanförskapet. http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/barnfattigdom-i-sverige.html

Att då som många i kommentarerna "gnälla" över att det är dåliga föräldrar som inte satsar på sina barn, hjälper dock inte för att de här kostnaderna kommer alltså till samhället ändå. Så satsar vi mer på barnen så vinner vi mer, både i sparade kronor och kostnader för samhället som vi annars får, samt i minskat mänskligt lidande.

Barnfattigdom i Sverige...

Senaste tiden har det även rasat i media angående eventuell barnfattigdom i Sverige. Det är som att Sveriges media med Uppdrag Granskning i spetsen gav sig ut på ett slags korståg för att bevisa att det inte fanns några fattiga barn i Sverige. 
http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven

Kanske var det inte det som var syftet, men tyvärr blev det lite av effekten. Man förstörde helt enkelt en del av det förtroende som välgörenhetsorganisationer i Sverige vilar på. Röda Korset, Rädda Barnen, Majblomman och andra organisationer som verkar för barnens rättigheter. En otroligt okänslig vinkling i media som sedan etsat sig fast som en slags "sanning".

För visst har vi fattiga barn i Sverige. Även om fattigdomen i Sverige inte tar sig samma uttryck som fattigdom i delar av världen som har det sämre ställt så betyder det inte att barnen som växer upp under strikta villkor och färre möjligheter inte lider av detta, även i Sverige. Att inte ha det lika bra som andra. Att få stå på sidan om och titta på, medan andra barn har råd att ta barnen och åka slalom, resa, utöva fotboll, eller någon annan sport mm. En del barn saknar många saker som andra barn skulle ta för givet att få. En egen cykel, skridskor, tv-spel, utflykter till badhus eller nöjespark, bio mm.

Att det finns stora grupper barn som har föräldrar som går på långvarigt försörjningsstöd eller "skälig levnadsnivå" gör att de i mina ögon hamnar i en grupp som motsvarar fattigdom. Bara för att fattiga i Sverige inte har det lika dåligt som fattiga i en del andra länder, ger inte uppdrag granskning rätt att helt såga fenomenet och vinkla det så att det låter som att ingen har det dåligt här i Sverige, världens mest lagom land.

Barn som växer upp i fattigdom har helt enkelt inte samma möjligheter i livet som barn i mer välställda familjer. De får inte samma möjlighet till fritidsutövande, eller tillgång till teknik såsom datorer och mobiler som allt mer förutsätts för skolundervisning mm. Med föräldrar som sliter, jobbar hårt, vänder på varje krona. Kanske har lågavlönade arbeten med tungt kroppsligt arbete som även gör föräldrarna mer utarbetade, trötta och slitna. Barn som alltid har trasiga skor, eller saknar saker som de egentligen behöver. Det är klart att även om det går att köpa billigare kläder och skor på Myrorna och Röda Korset så är det klart det känns att inte kunna leva som andra gör. Ha föräldrar som kanske jobbar dåliga arbetstider och gör familjelivet lidande. Barn som måste vara för länge i kommunal barnomsorg för att pendlande med tåg och buss inte går lika fort som att köra egen bil. Det är klart olikheterna kommer visa sig på många sätt mellan rika och fattiga familjer.

Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom i Sverige är nu publicerad. Rapporten utgår från 2010 års statistik och visar att 242 000 barn levde i ekonomisk utsatthet under 2010. Det är en minskning på 0,3 procentenheter jämfört med 2009 års siffror. (Ekonomisk utsatthet kanske inte är samma sak som utfattig, men det visar på en känslighet då familjer som saknar marginaler blir känsliga för plötsliga saker som händer. Olyckor som om bilen, cykeln, tvättmaskinen, eller tv:n går sönder, om någon blir sjuk, anhörig, eller i familjen. Vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet).

http://www.rb.se/press/pressmeddelanden/Pages/Barnfattigdomen_i_Sverige_pa_fortsatt_hoga_nivaer.aspx?gclid=COrY46u7-bQCFUdZ3godSyYAuQ

Från rapporten: 

http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/Svenska%20rapporter/Barns-ekonomiska-utsatthet-i-Sverige-2012-2_.pdf

Skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet man bor, om barnet växer upp med ensamstående eller sammanboende föräldrar eller om föräldrarna är födda utomlands eller i Sverige. Skillnaderna är finns även mellan kommuner, och mellan storstädernas stadsdelar.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer är fortsatt överrepresenterade när det gäller risk för sämre hälsa, ökad risk att utsättas för våld samt sämre möjligheter att klara skolan med godkända resultat. Rädda Barnen ser i sina verksamheter i storstädernas mest ekonomiskt utsatta stadsdelar att skolor stänger, vårdinrättningar läggs ned och bankkontor flyttar, samtidigt som trångboddheten ökar och föräldrar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är en oroande situation som riskerar att påverka den grundläggande tilliten till det samhälle vi lever i.

Det ökade välståndet under åren 1997-2007 kom inte alla barnfamiljer till del. Stora strukturförändringar skedde under 1990-talets kris. Sverige hade fram till dess en relativt jämn inkomstfördelning, men under och efter krisen etablerades ett nytt mönster med vidgade ekonomiska skillnader mellan de fattigaste och de rikaste hushållen. I synnerhet är det barn i familjer med utländsk bakgrund som halkat efter och inte fått del av det ökade välståndet. De ekonomiska skillnaderna har fortsatt att vidgas under hela 2000-talet och under de senare åren ser vi att barnfattigdomen ökar mer bland barn till ensamstående föräldrar än i andra grupper. Här finns ett strukturellt problem och en utmaning för den ekonomiska fördelnings- och familjepolitiken.

Stockholm, Göteborg och Malmö har haft en särställning med mycket stora ekonomiska skillnader inom städerna och med en barnfattigdom på över 50 procent i de fattigaste stadsdelarna. De senaste åren har den utvecklingen varit mer gynnsam i framförallt Stockholm, som inte längre hör till de 30 kommuner som har högst barnfattigdom. Barnfattigdomen har minskat tydligt även i kranskommuner som tidigare haft hög barnfattigdom, exempelvis Botkyrka. Malmö är den stad i Sverige som har högst barnfattigdom – 32,7 procent under 2010.

Minskningen av barnfattigdomen mellan år 2009 och 2010 har skett bland barn till sammanboende föräldrar. Motsatt trend gäller för barn till ensamstående föräldrar, där barnfattigdomen istället har ökat, med 0,3 procentenheter, under samma period. Sedan år 2007 har barnfattigdomen ökat med 4,7 procentenheter bland de barn som bor med en av sina föräldrar. I denna grupp var barnfattigdomen mer än tre gånger så hög (28,5 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (8,6 procent) år 2010.

• Det finns stora skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Nästan vart tredje barn med utländsk bakgrund (31,2 procent) lever i ekonomisk fattigdom, jämfört med 6,0 procent av barn till föräldrar som är födda i Sverige. Barnfattigdomen är alltså mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund.

• Bland barn med utländsk bakgrund har andelen i ekonomisk utsatthet minskat med 0,7 procentenheter mellan 2009 och 2010. Antalet barn med utländsk bakgrund som lever under knappa ekonomiska omständigheter har dock blivit något fler (cirka 1 000 barn). Att andelen minskar samtidigt som antalet ökar hänger samman med att det totala antalet barn med utländsk bakgrund har ökat mellan 2009 och 2010.

• Att ha utländsk bakgrund och att ha en ensamstående förälder är faktorer som var för sig ökar risken för att leva under ekonomiskt knappa förhållanden. Tillsammans förstärker faktorerna varandra och ett mycket tydligt mönster av ojämlika ekonomiska villkor framträder. Mer än hälften av alla barn (54,1 procent) till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund levde i ekonomisk fattigdom 2010, men endast 2,4 procent av alla barn som bodde med båda sina svenskfödda föräldrar.

• Barnfattigdomen varierar starkt mellan Sveriges kommuner, från 4 procent (Täby) till 32,7 procent (Malmö). Mellan storstädernas stadsdelar är variationen än större. I Göteborg är andelen barn som lever i ekonomisk fattigdom lägst i Torslanda (1,7 procent) och högst i Bergsjön (58,3 procent). Motsvarande ekonomiska klyftor inom städerna finns även i Malmö och Stockholm.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får inget barn diskrimineras, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Trots det har barn som växer upp i familjer med knapp ekonomi ofta inte samma möjligheter och förutsättningar som andra barn. De löper högre risk att bli mobbade, få sämre resultat i skolan, sämre hälsa och de har färre möjligheter till en meningsfull fritid.

Reinfeldts svar här nedan låter lite som journalisterna i "Uppdrag granskning" resonerade:

Risken att "drabbas av fattigdom" verkar även hänga samman med olika områden. Är det då bara att flytta till ett mer välbärgat område för att få mer och bättre hjälp? Tyvärr är det ju inte så. Fattigdomen är strukturell och går inte att "fly" från genom att komma till ett annat område. Man flyr inte så lätt ifrån den situation man hamnat i, kanske med lägre utbildningsnivå, nu med barn, kanske ensamstående. Hur skall man då kunna studera, få ett mer välbetalt arbete? Med mindre förutsättningar för sina barn i sin tur finns en stor risk att även barnen får sämre start i livet, och kanske inte heller kommer vidare till högre studier. Då blir det verkligen klassuppdelning. Man föds in i en klass och sedan lämnar man den inte. 

Klyftorna ökar i det svenska samhället och också då mellan just "infödda" svenskar och invandrare. Får vi då två olika sorts Sverige? Skall inte alla som bor här ha samma möjligheter?

Det finns stora skillnader inom gruppen barn med utländsk bakgrund. En del barn är nyanlända till Sverige från krigshärjade länder, andra är födda i Sverige och har föräldrar som levt i Sverige i årtionden. Inget talar för att skillnader i barnfamiljers ekonomi beror på var barnen eller föräldrarna är födda. De ekonomiska villkoren avgörs av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och bristande förankring i de offentliga trygghetssystemen vid exempelvis föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet.

Läs gärna Rädda Barnens rapport i sin helhet, eller sammanfattningen här: 

http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/Svenska%20rapporter/Barnfattigdomsrapporten_2012_2_Sammanfattning.pdf

Rädsla över kostnad, går före äldres behov...

SKL vill stoppa regelverk som ska säkra äldres behov. Detta efter att Socialstyrelsen har beslutat att införa nya regler som ska garantera att särskilda boenden bemannas efter de äldres och demenssjukas behov. Men kommunernas egen organisation, SKL, är rädd för ökade kostnader och säger nej till detta. 

http://www.dn.se/debatt/skl-vill-stoppa-regelverk-som-ska-sakra-aldres-behov

Fyra låsta demensavdelningar och två nattpersonal. Två av avdelningarna står alltid obemannade och personalen springer mellan dem för att kunna upprätthålla säkerheten. Ett rörelsealarm tjuter men personalen riskerar att inte hinna se efter vad som har hänt. Detta är ett vittnesmål från ett äldreboende i södra Sverige sommaren 2012. Bilden som ges är inte unik. Socialstyrelsens tillsyn visar många exempel på att lagstiftningen som reglerar äldreomsorgen inte har varit tydlig nog. Därför beslutade myndigheten i somras om nya föreskrifter som förtydligar kraven:

Det ska finnas personal dygnet runt som kan ge nödvändig hjälp utan dröjsmål. Socialnämnderna måste fatta tydliga beslut om vilken omsorg varje person ska få på boendet. Utifrån det ska den som driver äldreboendet ta fram en plan för hur insatserna ska genomföras och se till att bemanningen anpassas efter det. Säger de nya reglerna. 

Men detta säger nu kommunernas egen medlemsorganisation nej till. Sveriges kommuner och landsting (SKL) vill förhindra att reglerna införs 2014. I ett meddelande, ett så kallat cirkulär, som SKL nu har publicerat menar man att Socialstyrelsen inte skulle ha befogenhet att utfärda föreskrifterna. Det är ett felaktigt påstående.

Socialstyrelsen har enligt lag rätt att utfärda bindande bestämmelser om det behövs för att skydda personers liv, säkerhet och hälsa. Det är även Socialstyrelsens skyldighet. I det här fallet handlar det om att säkra att svårt sjuka äldre får den omsorg de har rätt till. Reglerna om bemanning i demensomsorgen har tagits fram på uppdrag av regeringen, efter ett beslut i riksdagen.

Bakgrunden är att Socialstyrelsens tillsyn tidigare har visat att sex av tio inspekterade demensboenden inte hade tillräckligt med personal för att tillgodose de äldres trygghet och säkerhet nattetid. I inspektioner har visats att många äldre måste äta, duscha eller gå ut efter ett schema som är anpassat efter bemanningen i stället för att omsorgen är anpassad till de äldres behov och dygnsrytm.

Men SKL har farhågor om de höjda kostnaderna för äldreomsorgen. Enligt organisationen skulle det vara orimligt att förvänta sig av kommunerna att de ska följa reglerna, om det inte skjuts till statliga medel.

Äldreomsorgen är de facto ett kommunalt ansvar. Ansvaret gentemot dem som behöver omsorg är reglerat i lagstiftning, och Socialstyrelsens föreskrifter är en del av den.  Socialstyrelsens regler förtydligar de krav som redan gäller. Det stämmer att bemanning efter behov kommer att innebära ökade kostnader för en del kommuner och enskilda verksamheter. Uppskattningsvis handlar det om sammanlagt mellan fyra och tio miljarder kronor. Men att kostnaderna ökar beror på att äldreboendena i dag inte har tillräcklig bemanning för att tillgodose lagens krav. Där bristerna är som störst kommer det också att kosta som mest.

Det är oacceptabelt att SKL undergräver rättsordningen genom att säga att kommunerna inte skall följa reglerna om de anser att det kostar för mycket. Det står inte kommunerna fritt att välja om de vill följa föreskrifter eller inte. Precis som i all annan vård och omsorg kommer äldreboenden att mötas av krav på åtgärder och förelägganden om vite i de fall de inte lever upp till reglerna.

SKL:s uppmaning riskerar att försena arbetet med att anpassa bemanningen på landets särskilda boenden efter de äldre och demenssjukas behov. Särskilt allvarligt är att handlandet drabbar en svag grupp. Alla som har en anhörig som är demenssjuk, eller har arbetat inom demensvården, vet att sjukdomen kräver tid, trygghet och mänsklig värme. Det måste ses som en självklarhet att det finns personal dygnet runt, att omsorgen utformas efter den äldres behov och att det är tydligt för den äldre och de anhöriga vad hon eller han ska få hjälp med. Så borde det vara för alla äldre som bor på särskilda boenden. 

Därför menar Socialstyrelsen, att då detta stöds genom ett uppdrag från regeringen, att de kommer att gå vidare och utvidga regelverket så att det även omfattar alla särskilda boenden för äldre.

De nya reglerna börjar gälla den 1 januari 2014. Fram till dess hoppas Socialstyrelsen kunna arbeta tillsammans med landets kommuner så att bemanningen ska räcka till de äldres behov.

http://www.dn.se/debatt/skl-vill-stoppa-regelverk-som-ska-sakra-aldres-behov

Jag har valt att återge den här nyheten mer eller mindre i sin helhet då jag tycker att ämnet är så pass viktigt att vi behöver föra fram denna nyhet som annars kanske drunknar i mediabruset. Vad jag själv reagerar över är att vår syn på medmänsklighet, och rätten till en god vård och omsorg. Drunknar i frågan om hur kommunerna skall finansiera detta. Denna fråga kommer också att bli allt större efter att demografin i Sverige förändras då vi får en allt större grupp äldre, jämfört med den grupp som är arbetande och som skall försörja andra sektorer i ett vikande ekonomiskt tillväxtklimat. Vi går mot sämre tider ekonomiskt samtidigt som vi får en mindre arbetskraft som kan arbeta. Risken är därför stor att vi i framtiden måste minska ned på vår offentliga välfärd och äldreomsorg.

Kanske kommer husfrun tillbaka i framtiden, med kvinnor som inte längre förvärvsarbetar utan som istället får sköta äldre, barn och hemmet. Kanske kommer vi gå tillbaka i utvecklingen till tiden före kvinnornas förvärvsarbetande?

Cornucopia? Skrev häromveckan om att en förskoleplats kostar 120 000kr/barn vilket inga föräldrar betalar i skattemedel. Vi får anta att kostnader för äldrevård, även om de inte når upp i samma höga summor, även det är betydande kostnader per plats. http://cornucopia.cornubot.se/2013/01/budgetforslag-till-lyxfallans-kommuner.html

Antagligen är det mycket billigare för ett samhälle att avskaffa offentlig vård och omsorg och lägga detta åter på familjens ansvar i det fall det finns en sådan. Vad tror ni utvecklingen kommer leda fram till? Kan det vara förenligt med en hög välfärd i dagens samhällsklimat som vi går emot?

Samhällsförändring inte alltid till det bättre...

Strömningarna i samhället förändras över tid. Olika idéer förändras eller ger vika för nya idéer. Så följer vår idéhistoria  och bygger på det vi tidigare tänkt.

Till exempel kan vi se att feminismen har haft en längre period av "uppsving" för att nu plötsligt komma till ett plötsligt stopp. Där höjdpunkten kan sägas vara startandet av partiet "FI" "Feministiskt Initiativ" kan nu lågpunkten märkas av att diskursen kring feminism snarare handlar om att feminismen har gått för långt. Orsaken till detta är förstås att kostnaderna för jämlikhet och rättvisa är höga. Iallafall för den grupp som måste avstå makt, pengar, höga löner, till förmån för utjämningspolitik för att även kvinnor skall få samma möjligheter.

Glädjande för anti-feministerna är då att i den krackelerande välfärdens spår finns en stor risk i större arbetslöshet för kvinnor som då finns i störst utsträckning i offentlig sektor, skola, vård, barnomsorg. När dessa arbeten försvinner i besparingarnas spår återgår kvinnan så sedemera till sin plats vid spisen. Antifeministerna har även en egen symbol.

Äkta jämlikhet hade endast kunnat uppnås genom att kvinnor även tagit sig in i större utsträckning i traditionellt manliga yrken, industri, produktion, läkare, sådana yrken där besparingar inte skulle ha tagit lika hårt. När samhället förändras så måste även vår syn förändras. Kanske blir det mer populärt igen att vara en rejäl hemmafru? Det tidigare folkhemmet som blev till en bostadsrätt.

Om samhället drar ned på skola, vård och barnomsorg när välfärden sjunker så finns det inte längre arbeten till alla kvinnor. Då kanske de är nöjda med att vara hemma och ta hand om barnen och därmed blir det färre barn i offentlig omsorg och därmed dras verksamheten ned ytterligare. Till slut kanske man av nödvändighet måste bli en hemmafru. På det viset minskar även rörligheten i relationer, våran tidigare syn på idividualism och självförverkligande kanske måste stå tillbaka för äldre familjeideal och kärnfamilj för att kvinnan behöver en försörjare. På något sätt kommer alltså utvecklingen att gå bakåt, frågan är bara hur långt.

En annan sak som förändrats över tid är vår främlingsfientlighet inom Europa. Trots att muslimer funnits i Europa i 1400 år, vilket är 800 år längre än vad det funnits protestanter här (vi själva som kristen inriktning) så har man alltså inte förrän nu börjat hetsa kring hur muslimerna hotar vår "kultur" här inom Europa. Så först nu har alltså den gamla antisemitismen tagit över en antimuslimsk hållning. Kriget mot terrorismen är vår tids korståg. Dessutom människor som inte alls ser sig som främlingsfientliga eller rasistiska har mycket tankar och åsikter kring hur "de där muslimerna" är.

Den nya gruppen av "kränkta vita män" är inte högerextremister, utan kan istället höra till både höger eller vänster inriktad politik. De är emot allt som hotar deras idealiserade bild av de rättigheter som de som vita män "borde" ha haft, men där feminister och andra grupper kommit och tagit ifrån dem deras rättigheter genom att minoritetsgrupper räknas och kvinnor får för hög status och för mycket egen vilja. Män som fortfarande lever efter gamla tankemönster och hoppas på att vi skall kunna återgå till en gammal samhällsmodell där männen var familjeförsörjare. En äldre tid där 500 år av kolonialism gjorde Europa till världsledande. Men i dagens samhälle är Europa inte längre i topp utan tvärtemot rätt ointressant ur ett globalt perspektiv. Någonstans tror man att återgår vi till gamla värderingar eller levnadssätt så kan vi återigen vara på toppen i den globala näringskedjan.

Missnöje föder en slags högerpopularism. Här står vi idag med allt fler främlingsfientliga partier på frammarsch som försöker sprida en idé om att vi kan återgå till ett äldre folkhem, och glömma allt vad multikultur heter. Trots att vi aldrig kan röra oss bakåt i tiden till hur något var. Vi kan inte bli en homogen grupp isolerade från omvärlden. Bara öppenhet och tolerans kan föra oss framåt, men tyvärr verkar riktningen bli bakåt mot mindre tolerans, mindre öppenhet, mindre acceptans.

Frågan är om homofobi och andra strömningar riktade mot de utanför "normen" även det kommer att komma åter och växa igen. Jag antar att vi om några år kommer att kunna se att detta varit toppen för HBTQ rörelsens frammarsch (homo, bi, trans, queer). Tolerans står tydligen inte högt på agendan och risken är stor att den här icke-toleransen som börjat växa i vårt samhälle kommer att nå alla svaga grupper, minoritetsgrupper och gruppper som fortfarande kämpar för acceptans och allas lika värde.

På bilden, en äldre reklam, och rådande norm, från vårt förflutna.

Någonstans har vi även en bild av att en svensk är blond och blåögd, även fast 2/3 delar inte är blonda och 2/3 delar heller inte är blåögda. Samhället har förändrats, men vår syn på det samma har inte hängt med. Samhället är multikulturellt idag och inte homogent med bara en rådande norm och kultur. Frågan är om vi kan acceptera att vår idealiserade bild av hur bättre det var "förr" inte är sann.

Rättvisa, jämlikhet och lika villkor har alltid kostat något. När vi inte längre kan "suga ut" tredje världen utan betalar dem skäliga löner så kostar det mer för oss men vi får en rättvisare värld. När feminismen drivit upp kvinnornas löner till nära lika vad männen tjänar (åtminstone inom samma bransch) får man kanske högre lönekostnader utan slavarbetare. Detta ger en rättvisare värld men kostar naturligtvis mer. Vill vi ha låga slavlöner för ungdomar och sämre villkor för dem, så får vi en orättvisare värld även om samhället kanske skulle kunna tjäna på deras gratis slavarbete. När antifeministerna menar på att feminismen har gått för långt så handlar det ofta om att rättvisan helt enkelt har börjat kosta för mycket (enligt dem). Har rättvisan ett pris? Är den inte värd alla våra ansträngningar?

Jag tror risken är stor att med hårdnande konkurrens i vår omvärld (ekonomiskt sett), kommer även en hårdnande attityd mellan oss själva. Högre utslagning och sämre villkor för många grupper. Den så kallade Rättvisan riskerar att stryka på foten.

Nästa år backar lönerna mer...

När recessionen pressar ned lönerna för industrisektorn blir löneavtalen i avtalsrörelsen mindre, detta gjorde i årets avtalsrörelse att de flesta fack och arbetsgivare respekterade taket som sattes av industrin. Men med en långvarig recession framför dörren tål det att tänkas en eller två gånger på vad det egentligen innebär för framtiden.

En långvarig recession håller ned löne-ökningarna, samtidigt som det finns en risk att staten via sina åtgärder mot finanssektorn, med högre krav, höjer i sin tur räntor på bostadslån.
http://www.di.se/artiklar/2012/12/4/analytiker-mindre-loneokningar-nasta-ar/

Bostaden är ändå medelklassens största utgift genom livet, så när kostnaden för denna stiger så påverkar det hela ekonomin.

Det innebär precis som förväntat att i en skuldsatt värld måste man dels sänka omkostnaderna samt att skulder måste återbetalas. Utrymmet i den privatekonomiska ekonomin måste då även förväntas att minska kraftigt. Även här i Sverige, trots att staten inte har höga skulder så måste privatpersoner sänka sina privatskulder. Frågan är hur hårt svenska staten kommer pressa hushållen för att starta sin återbetalning samt inte ta nya lån. Oavsett om man bara försöker stoppa inflödet av nya låntagare, så innebär det att bostadsbubblan brister. Detta ger stora privatekonomiska konsekvenser för de som antingen inte klarar av att betala sina räntekostnader, eller vill flytta, eller blir av med arbete eller får minskad inkomst på grund av sjukdom, föräldraledighet eller närståendes sjukdom mm. Det utgör alltså en stor risk i ekonomin.

Samtidigt kan det ligga på staten att även där sänka välfärden om dels utgiftsberget/40-talisterna behöver sina pensioner, samtidigt som statens inkomster sjunker via lägre intäkter från skatter när exporten och produktionen sjunker. För att kunna betala framtidens pensioner behöver alltså även välfärdsnivån sänkas för övriga medborgare eftersom 40-talisterna är en sådan stor grupp. Större än gruppen som skall försörja dem. Pensionsåtaganden som är till stor del ofinansierade idag.

Man har även en risk att i framtiden ökar priserna på en mängd varor. Deflationsekonomin pressar bara nedåt till produktionsnivån sjunkit klart, när produktionen är nere på en mer hållbar nivå kommer "överskottet" av producerade varor som kanske reas ut för närvarande, att leda till att priset på varor återigen stiger. Bland annat varor som vars produktion är beroende av oljan som alltså blir en bristvara i framtiden. Dessa varor stiger då i pris, mat, bomull (kläder), tjänster, teknik, datorer, tv, mm. Alla varor och tjänster som har olja som ett steg i utvinning, produktion eller transport. Det vill säga alla varor.

Sammantaget kommer alltså individen på sikt att märka att "det har blivit sämre". Därför att man som individ kommer att märka att köputrymmet har minskat och att man får färre antal varor för samma summa pengar. Man kommer säkert även att märka att kvalité på skola och omsorg samt underhåll av befintlig infrastruktur sjunker ytterligare.

Vad man kan göra för att underlätta omställningen till ett samhälle där handlingsutrymmet och köputrymmet hela tiden kommer att minska är alltså att redan nu skaffa "luft" i sin privatekonomi, genom att höja återbetalning av eventuella lån och minska sina fasta kostnader. Det tål även att fundera på vilken "lyxkonsumtion" man egentligen har som man bör dra ned på och använda pengarna till bättre ändamål. Ett exempel för mig själv är t.ex. kapslar till kaffe-kapselmaskin. Otroligt dyra när man tänker på det då det finns bättre alternativ. Drar ned på användandet och använder det mer som en "lyx" vara, eller när man har gäster. Alltså inget för vardagens flera-koppar-per-dag användande.

Har du själv några vanor som det är dags att bryta och/eller förändra? Tål att tänka på inför årets nyårslöfte!