http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven
Kanske var det inte det som var syftet, men tyvärr blev det lite av effekten. Man förstörde helt enkelt en del av det förtroende som välgörenhetsorganisationer i Sverige vilar på. Röda Korset, Rädda Barnen, Majblomman och andra organisationer som verkar för barnens rättigheter. En otroligt okänslig vinkling i media som sedan etsat sig fast som en slags "sanning".
För visst har vi fattiga barn i Sverige. Även om fattigdomen i Sverige inte tar sig samma uttryck som fattigdom i delar av världen som har det sämre ställt så betyder det inte att barnen som växer upp under strikta villkor och färre möjligheter inte lider av detta, även i Sverige. Att inte ha det lika bra som andra. Att få stå på sidan om och titta på, medan andra barn har råd att ta barnen och åka slalom, resa, utöva fotboll, eller någon annan sport mm. En del barn saknar många saker som andra barn skulle ta för givet att få. En egen cykel, skridskor, tv-spel, utflykter till badhus eller nöjespark, bio mm.
Att det finns stora grupper barn som har föräldrar som går på långvarigt försörjningsstöd eller "skälig levnadsnivå" gör att de i mina ögon hamnar i en grupp som motsvarar fattigdom. Bara för att fattiga i Sverige inte har det lika dåligt som fattiga i en del andra länder, ger inte uppdrag granskning rätt att helt såga fenomenet och vinkla det så att det låter som att ingen har det dåligt här i Sverige, världens mest lagom land.
Barn som växer upp i fattigdom har helt enkelt inte samma möjligheter i livet som barn i mer välställda familjer. De får inte samma möjlighet till fritidsutövande, eller tillgång till teknik såsom datorer och mobiler som allt mer förutsätts för skolundervisning mm. Med föräldrar som sliter, jobbar hårt, vänder på varje krona. Kanske har lågavlönade arbeten med tungt kroppsligt arbete som även gör föräldrarna mer utarbetade, trötta och slitna. Barn som alltid har trasiga skor, eller saknar saker som de egentligen behöver. Det är klart att även om det går att köpa billigare kläder och skor på Myrorna och Röda Korset så är det klart det känns att inte kunna leva som andra gör. Ha föräldrar som kanske jobbar dåliga arbetstider och gör familjelivet lidande. Barn som måste vara för länge i kommunal barnomsorg för att pendlande med tåg och buss inte går lika fort som att köra egen bil. Det är klart olikheterna kommer visa sig på många sätt mellan rika och fattiga familjer.
Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom i Sverige är nu publicerad. Rapporten utgår från 2010 års statistik och visar att 242 000 barn levde i ekonomisk utsatthet under 2010. Det är en minskning på 0,3 procentenheter jämfört med 2009 års siffror. (Ekonomisk utsatthet kanske inte är samma sak som utfattig, men det visar på en känslighet då familjer som saknar marginaler blir känsliga för plötsliga saker som händer. Olyckor som om bilen, cykeln, tvättmaskinen, eller tv:n går sönder, om någon blir sjuk, anhörig, eller i familjen. Vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet).
http://www.rb.se/press/pressmeddelanden/Pages/Barnfattigdomen_i_Sverige_pa_fortsatt_hoga_nivaer.aspx?gclid=COrY46u7-bQCFUdZ3godSyYAuQ
Skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet man bor, om barnet växer upp med ensamstående eller sammanboende föräldrar eller om föräldrarna är födda utomlands eller i Sverige. Skillnaderna är finns även mellan kommuner, och mellan storstädernas stadsdelar.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer är fortsatt överrepresenterade när det gäller risk för sämre hälsa, ökad risk att utsättas för våld samt sämre möjligheter att klara skolan med godkända resultat. Rädda Barnen ser i sina verksamheter i storstädernas mest ekonomiskt utsatta stadsdelar att skolor stänger, vårdinrättningar läggs ned och bankkontor flyttar, samtidigt som trångboddheten ökar och föräldrar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är en oroande situation som riskerar att påverka den grundläggande tilliten till det samhälle vi lever i.
Det ökade välståndet under åren 1997-2007 kom inte alla barnfamiljer till del. Stora strukturförändringar skedde under 1990-talets kris. Sverige hade fram till dess en relativt jämn inkomstfördelning, men under och efter krisen etablerades ett nytt mönster med vidgade ekonomiska skillnader mellan de fattigaste och de rikaste hushållen. I synnerhet är det barn i familjer med utländsk bakgrund som halkat efter och inte fått del av det ökade välståndet. De ekonomiska skillnaderna har fortsatt att vidgas under hela 2000-talet och under de senare åren ser vi att barnfattigdomen ökar mer bland barn till ensamstående föräldrar än i andra grupper. Här finns ett strukturellt problem och en utmaning för den ekonomiska fördelnings- och familjepolitiken.
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får inget barn diskrimineras, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Trots det har barn som växer upp i familjer med knapp ekonomi ofta inte samma möjligheter och förutsättningar som andra barn. De löper högre risk att bli mobbade, få sämre resultat i skolan, sämre hälsa och de har färre möjligheter till en meningsfull fritid.
Det finns stora skillnader inom gruppen barn med utländsk bakgrund. En del barn är nyanlända till Sverige från krigshärjade länder, andra är födda i Sverige och har föräldrar som levt i Sverige i årtionden. Inget talar för att skillnader i barnfamiljers ekonomi beror på var barnen eller föräldrarna är födda. De ekonomiska villkoren avgörs av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och bristande förankring i de offentliga trygghetssystemen vid exempelvis föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet.
Från rapporten:
Skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet man bor, om barnet växer upp med ensamstående eller sammanboende föräldrar eller om föräldrarna är födda utomlands eller i Sverige. Skillnaderna är finns även mellan kommuner, och mellan storstädernas stadsdelar.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer är fortsatt överrepresenterade när det gäller risk för sämre hälsa, ökad risk att utsättas för våld samt sämre möjligheter att klara skolan med godkända resultat. Rädda Barnen ser i sina verksamheter i storstädernas mest ekonomiskt utsatta stadsdelar att skolor stänger, vårdinrättningar läggs ned och bankkontor flyttar, samtidigt som trångboddheten ökar och föräldrar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är en oroande situation som riskerar att påverka den grundläggande tilliten till det samhälle vi lever i.
Stockholm, Göteborg och Malmö har haft en särställning med mycket stora ekonomiska skillnader inom städerna och med en barnfattigdom på över 50 procent i de fattigaste stadsdelarna. De senaste åren har den utvecklingen varit mer gynnsam i framförallt Stockholm, som inte längre hör till de 30 kommuner som har högst barnfattigdom. Barnfattigdomen har minskat tydligt även i kranskommuner som tidigare haft hög barnfattigdom, exempelvis Botkyrka. Malmö är den stad i Sverige som har högst barnfattigdom – 32,7 procent under 2010.
Minskningen av barnfattigdomen mellan år 2009 och 2010 har skett bland barn till sammanboende föräldrar. Motsatt trend gäller för barn till ensamstående föräldrar, där barnfattigdomen istället har ökat, med 0,3 procentenheter, under samma period. Sedan år 2007 har barnfattigdomen ökat med 4,7 procentenheter bland de barn som bor med en av sina föräldrar. I denna grupp var barnfattigdomen mer än tre gånger så hög (28,5 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (8,6 procent) år 2010.
• Det finns stora skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Nästan vart tredje barn med utländsk bakgrund (31,2 procent) lever i ekonomisk fattigdom, jämfört med 6,0 procent av barn till föräldrar som är födda i Sverige. Barnfattigdomen är alltså mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund.
• Bland barn med utländsk bakgrund har andelen i ekonomisk utsatthet minskat med 0,7 procentenheter mellan 2009 och 2010. Antalet barn med utländsk bakgrund som lever under knappa ekonomiska omständigheter har dock blivit något fler (cirka 1 000 barn). Att andelen minskar samtidigt som antalet ökar hänger samman med att det totala antalet barn med utländsk bakgrund har ökat mellan 2009 och 2010.
• Att ha utländsk bakgrund och att ha en ensamstående förälder är faktorer som var för sig ökar risken för att leva under ekonomiskt knappa förhållanden. Tillsammans förstärker faktorerna varandra och ett mycket tydligt mönster av ojämlika ekonomiska villkor framträder. Mer än hälften av alla barn (54,1 procent) till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund levde i ekonomisk fattigdom 2010, men endast 2,4 procent av alla barn som bodde med båda sina svenskfödda föräldrar.
• Barnfattigdomen varierar starkt mellan Sveriges kommuner, från 4 procent (Täby) till 32,7 procent (Malmö). Mellan storstädernas stadsdelar är variationen än större. I Göteborg är andelen barn som lever i ekonomisk fattigdom lägst i Torslanda (1,7 procent) och högst i Bergsjön (58,3 procent). Motsvarande ekonomiska klyftor inom städerna finns även i Malmö och Stockholm.
Reinfeldts svar här nedan låter lite som journalisterna i "Uppdrag granskning" resonerade:
Risken att "drabbas av fattigdom" verkar även hänga samman med olika områden. Är det då bara att flytta till ett mer välbärgat område för att få mer och bättre hjälp? Tyvärr är det ju inte så. Fattigdomen är strukturell och går inte att "fly" från genom att komma till ett annat område. Man flyr inte så lätt ifrån den situation man hamnat i, kanske med lägre utbildningsnivå, nu med barn, kanske ensamstående. Hur skall man då kunna studera, få ett mer välbetalt arbete? Med mindre förutsättningar för sina barn i sin tur finns en stor risk att även barnen får sämre start i livet, och kanske inte heller kommer vidare till högre studier. Då blir det verkligen klassuppdelning. Man föds in i en klass och sedan lämnar man den inte.
Klyftorna ökar i det svenska samhället och också då mellan just "infödda" svenskar och invandrare. Får vi då två olika sorts Sverige? Skall inte alla som bor här ha samma möjligheter?
Läs gärna Rädda Barnens rapport i sin helhet, eller sammanfattningen här:
Rädda barnen, med sin välgödda ordförande i spetsen, är måna om att puffa upp siffrorna om "barnfattigdom" för det ger mer skänkta bdrag vilket ger mer pengar till deras administration. Att definera barnfattigdom som att man inte kan åka utomlands varje år, inte har den senaste mobilen etc. är ett hån mot de som har det tungt på riktigt, för de finns men är betydligt färre än vad Rädda Barnen hävdar. När föräldrarna inte tar ansvar för barnen, när man låter ett missbruk gå före mat till familjen så är det kanske bättre att placera barnen i ett vettigt fosterhem?
SvaraRaderaDu har missat poängen. Det handlar inte om att åka utomlands eller mobiltelefoner. Det handlar om att ha samma möjligheter som sina jämnåriga, att känna trygghet, delaktighet och en möjlighet till utbildning och arbete senare i livet.
RaderaAv Rädda Barnens insamlade pengar så siktar man på att max 10% ska gå till administrativa kostnader vilket betyder att man försöker få fram hela 90% av de insamlade pengarna till behövande. Enligt 90-kontots regler så får inte mer än 25% av de insamlade medlen gå till administrativt eller insamlingar. Det betyder att när man skänker pengar till organisationer med 90-konton, så går ALLTID minst 75% av pengarna fram till de som behöver dom.
Det du skriver anser jag är en del av EGO-samhället där man inte vill vara med och hjälpa andra som behöver det, för att man är snål. Sluta ursäkta och kolla upp fakta istället.
Jag stödjer Rädda Barnen mfl.
/Fredrik
Jag tror ju att problemet med barnfattigdom är mycket vidare problem än bara att barnet inte får chans att kunna åka utomlands på semester, eller få en smartphone, ipad eller dator.
SvaraRaderaProblemet är även på en mycket mer grundläggande nivå, som att föräldrar med barn som går länge på försörjningsstödsnivå/ ekonomiskt bistånd, lever på marginalen. Barn som drar sig för att fråga sin ensamstående mamma om 100kr till klasskassan, eller att man måste baka till klassens kakförsäljning. Familjer som lever på marginalen har inte utrymme till detta. Eller till att barnen som skall gå på kompisens barnkalas kanske inte har råd med kostnaden för en present till denne. För att alla små utgifter drar ihop.
Man behöver inte vara missbrukare för att vara fattig, normen är väldigt snålt tilltagen, och täcker inte en familjs alla kostnader.
Man behöver inte heller skänka pengar till Röda Korset, Rädda Barnen eller Majblomman för att tro på att det finns barnfattigdom i Sverige, och att det finns stora klass-skillnader.
Bättre rikare områden, med bättre skolor, får bättre skolresultat för att deras välutbildade föräldrar ger barnen mer hemifrån. Lågutbildade i fattigare områden har bara kommunal skola där de bästa lärarna söker sig till privatskolorna osv. Ojämlikheterna blir stora mellan områden och städer.
Barnfattigdomen är inte lika uttalad överallt, medan man räknar med att i malmö ligger vart tredje barn på marginalen. Riskgrupper är ensamstående och utrikes födda föräldrar, med den farligaste kombinationen att ha en ensamstående utrikesfödd föräldrar man bor med. Då är det 50% risk att man som barn är fattig eller lever i "ekonomisk utsatthet" vilket är den korrekta termen man använder i sin rapport (se Rädda Barnens rapport)
Även om man har mat på bordet, kan man ändå lida över att man vet att "mamma blir jättearg för att jag ramlade och slog hål på knä på de enda byxor som jag har". Eller att man inte har råd med de små utgifterna som samla pengar till klassresan. Eller att man inte har råd gå på bio, träna fotboll, eller följa med på utflykten såsom kompisarna gör. En del barn har inte råd följa med på klassresan för att klassen väljer åka för långt och för dyrt, eller utflykten, för då måste man betala skidliften + mat själv den dagen mm. etc.
Detta skapar ett utanförskap och lidande för de barnen som alltid måste stå på sidan om. Det är en enorm sorg för ett land som Sverige där vi önskar att alla barn hade samma möjligheter att delta på samma villkor.
"Barn i ekonomiskt utsatta familjer är fortsatt överrepresenterade när det gäller risk för sämre hälsa, ökad risk att utsättas för våld samt sämre möjligheter att klara skolan med godkända resultat."...
SvaraRaderaFast det har ju inte med pengar att göra utan beror på de bakomliggande orsakerna till att det saknas pengar. Alltså föräldrar som inte tar sitt ansvar som förälder
Eller så kan ekonomisk instabilitet vara en del i familjens problematik. Att man lever på marginalen.
RaderaNaturligtvis finns det familjer som är bättre på att klara sig på exempelvis försörjningstödsnorm, men problemet är att leva på den nivån av minsta skäliga levnadsnivå, inte var menad att leva på under längre perioder.
Tanken med försörjningsstöd var att man skulle ha stöd under en kort period, men allt fler familjer fastnar i långvarig försörjningsstödsberoende, en situation de inte kan ta sig ur då de på annat sätt kanske inte kommer in på arbetsmarknaden eller inte får bättre betalda arbeten.
Detta drabbar naturligtvis barn som växer upp och lever hela livet på försörjningsstöd och kontakt med socialtjänsten till och från i perioder.
Allt fler på bidrag
- I hela landet levde 4,4 procent av befolkningen i hushåll med ekonomiskt bistånd förra året.
- I ex. Eskilstuna och Södertälje var andelen 10,5 procent och i Sorsele 11,9 procent. Lägst andel var det i Vellinge och Laxå, med 0,6 procent.
- Långvariga biståndstagare över 18 år, alltså de som erhållit försörjningsstöd i tio månader eller längre, var 2006 totalt 84 142 personer i landet.
- 2011 var det 109 301, en ökning med nära 30 procent.
Källa: Socialstyrelsens rapporter "Ekonomiskt bistånd årsstatistik 2011" och "Ekonomiskt bistånd årsstatistik 2006"
Om man har barn, sedan blir ensamstående, arbetslös eller sjuk så har man en stor risk i att kunna hamna i den ekonomiska utsattheten. Är man då en förälder som inte tar sitt ansvar? Eller är man en förälder som hamnat i svåra omständigheter som personen kanske inte kan ta sig ur?
Självklart finns det de som har det ekonomisk svårt och verkligen kämpar (som man gjorde förr) för att ens barn ska få det så bra det går. Men det finns idag ganska många som inte tar sitt ansvar. Som röker och super, som köper dyr skräpmat istället för att laga mat av råvaror, som har alla satelitkanaler och päser i soffan istället för att hjälpa till med läxor...
RaderaJag ser detta dagligen. Det saknas djävlar annama. Ibland är livet kämpigt och man måste anstränga sig. Fysiskt och mentalt. Skit i tv och gör saker. Skit i V75 och cigg och lägg pengarna på barnen. Skit i kebab och McD och laga mat med barnen osv
Absolut finns det en sämre närvaro av föräldrar med barn, anledningen är bland annat att numera förvärvsarbetar båda föräldrarna och tiden med barnen är därmed begränsad, samtidigt som man är mer trött efter jobb, mm. Dessutom är samhället annorlunda idag. Vi överöses med information och stimuli och denna gör oss mer passiva och mentalt trötta också.
RaderaJag tror (men det är ej så underbyggt) att föräldrar idag generellt sätt är sämre föräldrar än man var för någon generation sedan. Man är mer självisk och det handlar mycket mer om att föräldrar skall satsa på sig själv, förverkliga sig själva mm, än att sätta barnens behov först.
Missbruk, sociala problem är relativt konstant för närvarande tror jag, har inte läst något särskilt om att det skulle vara någon alarmerande ökning av droger.
Däremot det här mer generella synen på familjen, värderingar, mer skiljsmässor (på gott och ont) splittrade familjer, mer ensamhushåll osv. Med sämre kontakt över generationerna kan man även gissa att far- och morföräldrar generellt sätt är mindre nära barnbarnen än de var tidigare generationer när man bosatte sig nära sina föräldrar mm. etc.
Så många såna här faktorer föreslår att uppfostran numera är mer beroende på enbart föräldrarna i första hand + då skola och barnomsorg.
Men därför vill jag också påstå att ekonomin gör en känslig familjsstruktur mer känslig än om familjestrukturen vore bättre i vårt samhälle. Det är alltså ytterligare en sårbarhet. Så ekonomin är fortfarande mer viktig för ett ensamhushåll än för en storfamilj med flera potentiella försörjare.
Räddabarnen definierar barnfattigdom i relativa termer. Eftersom inkomsterna ökat i samhället så har också tröskeln för relativ fattigdom höjts. Trots detta är procentandelen fattiga ganska konstant, dvs det föreligger inga försämringar.
SvaraRaderaEn stor andel är invandrare, även om de är fattiga så har de redan från början fått det mycket bättre än de hade det i den miljö de lämnade.
Uffe
Klart att de har fått det bättre än det liv som föräldrarna levde tidigare. Men barn som kommer hit som unga kommer ändå bara att känna till livet i Sverige. De kommer inte tänka "men vi har det iaf. bättre"... utan barnen kommer jämföra sig med klasskamrater som har levt hela livet i Sverige och har mycket bättre förutsättningar.
RaderaDessutom handlar det inte om att ge barnen en iphone, men att kunna ge barnen rätt basala saker som skidor/skridskor som man behöver för skolan, kanske en cykel, kanske kunna delta i fotbollsträning eller fritidsaktivitet (idag kostar det ganska mycket att delta i fritidsaktiviteter, du behöver träningskläder, skor, terminsavgift, sälja sockar eller kakor mm.)
Kanske skulle det finnas något särskilt stöd för familjer som går länge på försörjningsstöd för att kunna ge sådana saker som jag nämner här ovan, för dessa summor till tex. skridskor, skidor, eller cykel ingår inte i försörjningsstödsnormen som bara täcker kläder, mat, låg summa till fritidsaktivitet (bekostar ej tex. terminsavgifter till föreningar) och därmed är detta summor som en fattig familj måster "trolla" fram...
Du har uppenbarligen bestämt dig för att det dräller av fattiga barn i Sverige och att det är skattebetalarnas ansvar att se till att de har nog med skidor, mobiler, datorer, vinterjackor m.m. Att ta ansvaret från föräldrarna underlättar givetvis för dem, frågan är vad de väljer att lägga sina ökade bidragsinkomster på i så fall?
Radera