Samhället är byggt för de högpresterande...

Så sent omsider i livet kom jag till insikten att samhället är byggt för de högpresterande...

Det låter lite som en självklarhet inte sant? Men när jag tänker till lite mer, så räcker det alltså inte med att bara vara en som jobbar på i det tysta. Oavsett hur duktig du är och hur mycket arbete du utför så kommer ingen att uppskatta det om det inte märks och syns vad det är som du gör som är bra.

Det verkar också som att det som värdesattes i skolan inte längre värdesätts i arbetslivet. I skolan värdesätts man för att man räknar på flitigt, gör varje uppgift och resultaten mäts på proven. Du får höga betyg och allt är frid och fröjd. I arbetslivet om du jobbar på flitigt är det inte alls säkert att det märks på samma sätt.

Vad gäller skolan så ser man exempelvis ifrån skolverkets sida att icke kognitiva förmågor såsom uthållighet och att tro på sig själv är enormt viktigt för att lyckas. Se denna rapport om högpresterande elever:
http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation

Bland elever hjälper det inte att ha en fantastisk begåvning om du inte visar den. Du kan inte heller räkna med att din lärare kommer att locka fram din vilja att prestera, då de har för många elever. De som har det lätt för sig får helt enkelt ingen tid alls, utan glöms bort fram till dess att de börjar skapa problem kring sig själva.

Ett problem som jag tycker är vanligt bland lönesättningen är hur man värderar arbetet. Sällan ser jag de belönas som arbetar med de förvaltande delarna på en arbetsplats. Det jobb som måste göras men som anses så självklart att ingen längre lägger märke till det. Handläggning, administration och kundservice mm. Det som jobbas ut mot kund (om nu inte chefen råkar stå bredvid och se detta) är det inte säkert att detta värdesätts heller. Kanske jobbar de mer än andra, gör fler kundärenden, sidouppdrag. Sådant som inte syns, men därför heller inte värdesätts. Andra, gör nästan inga kundärenden, har därmed tid att ägna sig åt den sortens "fluff" som ger ett gott ansikte utåt men som ger litet eller inget märkbart mervärde för exempelvis deltagare. I slutändan handlar det oftast om att ha den sortens "rätt" personlighet som just den chefen uppskattar. Naturligtvis hjälper det att ha även rätt utseende och kläder. Yta betyder som vanligt mycket mer än man tror.

Sen är det skillnad på kund och kund. Fina kunder att jobba mot (eller för) är högt uppsatta chefer och samhällsmedborgare av hög dignitet eller ut mot näringslivet. Sämre kunder är det att få jobba mot de svagaste grupperna om man tittar på hur det sedan värdesätts vid lönesättning. Att så mycket beror på detta hur man värderar yta och det är också otroligt tråkigt att det måste vara så. Sådant som låter bra, värderas högre än även något som faktiskt gett mervärde för klienter och kunder men utan att vara något revolutionerande. Det goda grundarbetet, arbetet med människan. Sådant som kanske ger ett enormt värde för den enskilde men som aldrig syns annat än som kanske ger en god känsla för en själv. Att man presterat något fantastiskt bra, men som ingen annan kan uppskatta förutom personen och en själv? Hur kan man få det att värderas högre?

Samtidigt har jag med åren börjat ställa allt mer krav på det jag gör och presterar oavsett hur detta nu värderas av andra. Utan att prestera högt, även för min egna del. Jag gör långt mer än som det som krävs nu, eller som efterfrågas. Men har insett att det inte kommer värderas eller meriteras av omvärlden normalt sett. Vi som jobbar på i det tysta men som skapar bättre liv för de människor som har haft det svårast eller som befinner sig i ett utanförskap. Kanske beror det såsom rapporten från skolverket på en bättre tro på sig själv? Kanske beror det på en värdering som växt sig allt starkare med åren. Men som började med att man såg Star Trek som barn. Ett samhälle utan krediter, men som baseras på att man som människa hela tiden vill bli en bättre människa och bygga ett bättre samhälle...

Antagligen beror det delvis på att många av oss är för dåliga på att faktiskt prata om och visa vad vi gör som är så fantastiskt. Att berätta för andra omkring oss, medmänniskor, medarbetare, kommuninvånare, chefer, ledningen, politiken, vilka vi nu råkar ha runt omkring oss. Men hur blir vi bättre på det?

Samtidigt är det alltså skillnad på att vara "högpresterande" i arbetslivet och att göra något som man får utdelning för lönemässigt och eller får positiv uppmärksamhet för. Det gäller alltså inte bara att vara högpresterande och jobba på som en liten iller. Utan att jobba på ett smartare sätt.

Om jag kunde resa tillbaka i tiden och berätta något för mig själv, så skulle det vara just det. Att tidigt bli bättre på att bara synas, höras och bli bättre på att just berätta för andra att det vi gör är guld värt. Jag tror att jag hade levt ett mycket bättre liv om jag från början insett värdet i att anstränga sig och vara nöjd över sin egen prestation...

Så för framtiden: Hur lär vi våra barn att uppskatta det själv-värde som finns i att bara göra något för sin egen skull och för att man själv kan känna sig nöjd över det man presterar, utan att det någonsin måste värderas av andra? På det sättet skulle de dels prestera bättre i skola och arbetsliv, men som jag tror också vara lyckligare människor i det längre perspektivet.

Alla räkningar betalda...

Jag älskar den 27:e på månaden. När jag får lön och kan betala alla räkningar. Allt klart och betalt ger mig en otrolig frihetskänsla. Jag är en sådan som betalar alla räkningar så fort jag kan och ser med glädje när jag även kan lägga en liten slant på sparande.

Jag fortsätter att amortera i min egen högsta takt som jag klarar av. Så varje månad går mer än 5000 kr till amortering. Det är klart att amorterade jag inte kunde jag istället resa utomlands flera gånger om året, eller en längre långresa. Eller så kunde jag ju köpa dyra tekniska saker varje månad. Men strängt taget känns det inte som om jag går miste om något. Utan jag är nöjd med att se min skuld minska varje månad. När jag helt äger mitt boende känner jag mig redo att öka mitt sparande.

Jag antar att när min skuld är avbetald så har jag även lite tid att bara bygga en pengabinge, eller vad folk nu som mest gör med sina slantar. Men då kommer jag nog satsa mer på de onödiga lyxprylarna igen. Hur som helst slösar man ändå alldeles för mycket pengar.

Min son fyllde år och blev sex år och naturligtvis överöstes han med paket och tårta med firande. Han fick en grävmaskin han längtat efter i flera månader, transformers, lego, en soldriven leksaksbil som man kan ladda upp, en dumper i metall, några små leksakspistoler som blinkar hysteriskt och låter. Härligt för lugnet hemma. Med lite småsaker, som barnbok och sådant. Det låg rivet presentpapper över halva lägenheten efter det. Det viktigaste för barnen verkar alltid vara att få öppna paket och nästan så det spelar mindre roll vad som är i dem. Han fick också en sparkcykel och sandaler som han ändå behöver nu när det är sommar. Samt lite kläder.

Men det är härligt med alla högtider och sådant. Då tycker jag man har rätt att slösa pengar även om man skall försöka vara lite mer sparsam i övrigt.

Det kanske inte går att kalla det lönehelg när man får pengar på en måndag, men vad är det första ni gör när ni får pengar? Har ni sett ut något under månaden som inhandlas när det kommer in pengar, eller firar ni med middag, eller att gå ut? :)

Bidragsjobb...

Hetsjakt råder för närvarande på de så kallade "bidragsjobbarna". Aftonbladet sköter detta under parollen "Aftonbladet granskar bidragsjobben". Men egentligen handlar det om att man vill starta en folkstorm och avveckla subventionerade anställningar för funktionshindrade, långtidsarbetslösa, nyanlända invandrare samt andra grupper som står långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden.

http://bloggar.aftonbladet.se/oppengranskningbidragsjobben/2013/05/arbetsformedlingen-vi-star-for-kostnaden/

- 124.000 arbetslösa svenskar sysselsätts till en kostnad av 18 miljarder. Skriver man i Aftonbladet. Men man beräknar inte vad det skulle kosta att ha alla dessa människor utanför samhället. Utan subventioner skulle många av dem aldrig komma ut i lönearbete. De skulle ändå medföra kostnader till samhället, men även kostnaden för det mänskliga lidandet. Att aldrig i sitt liv kunna leva ett normalt yrkesliv med yrkesarbete.

Alla artiklar som Aftonbladet skriver på det här ämnet är likadana. Samtliga går ut på att berätta historier om där människor enligt uppgift blir utnyttjade av systemet därför att arbetsgivare -kan- spara pengar på att anställa någon med en funktionsnedsättning. Men man skriver inte att det måste finnas en funktionsnedsättning i grunden. På Aftonbladet låter det som att alla som har subventionerade anställningar är vanliga, friska människor som därför blir utnyttjade när de inte får en anställning på lika villkor som andra.

Men vad man missar att förmedla är att i princip alla de här arbetstillfällena är just skapade arbeten, med stora anpassningar till individen. Arbeten som annars inte hade funnits på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren får göra en stor insats för att anpassa arbetsplatsen till individen för att kunna ta emot de som inte klarar att utsättas för stress, inte kan lyfta tungt. Inte kan ha så många olika moment i sin arbetsbeskrivning. Som kanske behöver mycket handledning i det dagliga arbetet för att kunna fungera på en arbetsplats.

Dolt under det här budskapet är i mitt tycke, en politisk agenda att nu ge sig efter de med en funktionsnedsättning. Att försämra för den här målgruppen, som utan subventioneringar ifrån AF inte skulle kunna ta sig ut i lönearbete.

Tidigare har man i samhället försämrat för grupper såsom långtidssjukskrivna som tappar rätten till sjukersättning eller sjukpenning. Idag har stunden kommit för att försämra för de med funktionshinder.

Aftonbladet kallar alla subventionerade anställningar felaktigt för lönebidrag i många av artiklarna. Medan det i själva verket finns många olika typer av subventionerade anställningar. Här är några:

- Lönebidrag
- Trygghetsanställning
- Utvecklingsanställning
- OSA (offentligt skyddad anställning)
- Instegsjobb
- Nystartsjobb
- SAS samt FSAS (särskilt anställningsstöd, respektive förstärkt särskilt anställningsstöd)

Man kan även som arbetsgivare få handledarstöd och anordnarbidrag. De olika subventionerade anställningarna, utom Instegsjobb och Nystartsjobb. Ges utifrån att man har en funktionsnedsättning. Innan någon får rätt till dessa har man genomgått utredningar angående arbetsförmåga och det kan vara en lång resa innan man har fått en "kodning" vid arbetsförmedlingen och därmed har rätt till någon form av subventionerad anställning.

De olika bidragen ges sedan på olika bidragsnivåer. SAS - särskilt anställningsstöd med en bidragsnivå på 85% kan endast ge under ett år och sedan måste man övergå till en annan subvention. Tiill exempel nystartsjobb och då betalar Arbetsförmedlingen endast arbetsgivaravgiften.

När det gäller exempelvis lönebidrag så kanske man börjar med en hög bidragsnivå på 75% men sedan sänks denna nivå med 5-10% årligen då man räknar med att personen kommer att utvecklas på arbetet och behöva mindre och mindre anpassningar. Sedan kanske man slutar på en nivå på 50-55% lönebidrag utifrån att personen har en funktionsnedsättning och aldrig kommer att komma upp i 100% arbetsförmåga och därmed tappa bidraget. Man kanske behöver den här subventionen till lönekostnaden, hela livet.

Subventionerna är ett sätt för de grupper som annars står mycket långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden att komma ut i arbete. För Instegsjobb, för nyanlända invandrare som varit mindre än tre år i Sverige. Kan arbetsgivaren få ett bidrag på 75% av lönekostnaden. Annars skulle även denna grupp, utan arbetslivserfarenhet i Sverige, kanske inte heller bli anställda.

OSA är en annan subvention, den ges till exempel för att man har vanligtvis ett långtgående missbruk bakom sig. Detta är en rehabiliterande anställning för att en människa skall kunna komma tillbaka ut i arbete. Där krävs det att man är anställd av kommun. Det är därför det heter "offentligt skyddad". Det gäller alltså bara offentliga jobb.

Många subventionerade anställningar är skapade för att passa personens förutsättningar och oftast utför man ej ordinarie arbetsuppgifter. Därför går många på BEA (beredskapsavtalet) istället för AB (allmänna bestämmelser) i sitt anställningsavtal. Detta gör att man inte omfattas av lagen om anställningsskydd utan anställningen avslutas när viss-tids anställningen löper ut. Man anställs exempelvis på ett år i taget som sedan kan förlängas.

Man kan dock även få en tillsvidareanställning på AB och ändå ha en subvention ifrån Arbetsförmedligen i grunden. Man kan till exempel ha ett nedsatt arbetstempo som gör att man aldrig kan arbeta i samma takt som människor som saknar funktionsnedsättningar. Det är därför i mitt tycke inte orimligt att arbetsförmedlingen (staten) kan hjälpa människor till ett fullvärdigt liv. Med stöd till arbetsgivaren får dessa människor en anställning. Om kostnaderna hade varit lika höga, som för att anställa människor utan funktionsnedsättningar hade de kanske aldrig blivit anställda till att börja med.

Eftersom överenskommelsen för anställningen innan Arbetsförmedlingen beviljar ett bidrag, skall innehålla ett underlag där det framgår vilka anpassningar som skall ske ifrån arbetsgivaren så borde alltså en anställd på exempelvis lönebidrag. Som upplever sig orättvist behandlad och utnyttjad av sin arbetsgivare. Gå tillbaka till Arbetsförmedlingen och genom dem ge påtryckningar till arbetsgivaren om att den ursprungliga överenskommelsen är det som gäller. Facket är ju annars en bra kontakt att ha. Men genom att ha med Arbetsförmedlingen så kanske de inte skulle fortsätta godkänna subventionerade anställningar till en arbetsgivare som inte följer överenskommelserna.

I en del av artiklarna hos Aftonbladet, står även att man inte har någon anställningstrygghet som "lönebidragare". Vilket inte är sant. Man har ett anställningsavtal och det som står i avtalet är ju det som skall följas. Om man är anställd på viss-tid så har man en anställning från och med - till och med, de datum som står i anställningsavtalet. Man kan som sagt även bli tillsvidareanställd även på en subventionerad anställning.

Jag hade önskat mer nyanseringar i artiklarna ifrån Aftonbladet. Som det är nu så skapar de inte en förståelse för vad subventionerade anställningar egentligen är. Utan med onyanserad propaganda kommer man istället leda folkstormen till att de här subventioneringarna avskaffas. Vad är syftet? Skall vi inte kunna hjälpa människor att växa och komma sig ut i arbete?

Denna försämring om man avskaffade subventionerade anställningar, skulle dock ligga i linje med alla andra försämringar som drabbat vårt samhälle de senaste åren. När tiderna blir sämre vill man gärna ge sig på de svagaste grupperna först. Sjuka, gamla, funktionshindrade, är ju klassiska grupper att ge sig på. Jag hoppas verkligen att jag har fel och att de här subventionerna inte alls försvinner med tiden. Men däremot att arbetsförmedlingen får fler resurser (mer personal) att göra uppföljningar och kunna sköta de här bidragsbesluten på ett bättre sätt. Så att de fungerar som det är tänkt ursprungligen, politiskt. Att de skulle fungera.

Jag vet att de redan håller på att skärpa sig. Ett nytt beslut ifrån Arbetsförmedlingen taget den 30/4 2013, gör att endast chefer får fatta beslut om förlängningar och nya beslut om subventioner. Det gör att för närvarande i Luleå behöver de minst tre veckor på sig att ta ett beslut. Så kan det visserligen inte heller fungera för det stoppar upp hela systemet. Arbetsförmedlingen måste kunna delegera besluten till sina anställda för att det skall fungera. Men kanske är det här ett sätt, att under en tid. Kunna granska sig själv och få ordning på de här subventionerade anställningarna över hela riket.

Sanningen i en bild...

Hjälper det att sänka lönen?

Läste ett annat tänkvärt debattinlägg på Expressen som menade på att grundproblemet på den svenska arbetsmarknaden är de höga ingångslönerna, som ligger i världstopp. Samt att särskilt höga är trösklarna till servicejobb inom handel och hotell- och restaurang, som är naturliga instegsjobb för ungdomar och andra utan arbetslivserfarenhet.

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/anna-dahlberg-fel-debatt-om-jobben/

Ingen annanstans inom EU är andelen låglönejobb så liten som i Sverige endast 2,5 procent (Eurostat). Samtidigt som antalet lågutbildade växer försvinner de lågkvalificerade jobben i snabb takt. De senaste tio åren har utbudet av arbeten där det räcker med kort utbildning minskat med 25 procent. Det är en ekvation som inte går ihop.

En rad tunga instanser har lyft fram detta problem. Senast var det OECD som i sin Sverigerapport efterlyste sänkta ingångslöner för att integrera ungdomar med låg utbildning, invandrare, sjuka och funktionshindrade på den svenska arbetsmarknaden. Kanske måste man följa råden från OECD:s Sverigerapport och från långtidsutredningen om reformbehovet för arbetsmarknadspolitiken. Länk, annars sök via OECDs hemsida, (http://www.oecd.org). 

http://www.oecd-ilibrary.org/docserver/download/5kghxkjj1s6l.pdf?expires=1358766745&id=id&accname=guest&checksum=CE6D385013637C86A75974C3CC827F33

Vi har en växande skara arbetslösa som tillhör så kallade utsatta grupper - lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionshindrade och äldre över 55 år. De utgör i dag cirka 60 procent av de arbetslösa och andelen väntas växa ytterligare under året till 265 000 av strax över 400 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen. Så här skriver Arbetsförmedlingen om utmaningarna i sin prognos för åren 2013 och 2014: "Särskilt stor ökning av antalet totalt inskrivna arbetslösa väntas för utrikes födda och personer med funktionsnedsättning ."

Citat från Anna Dahlberg (länk ovan):
En helt avgörande faktor för arbetslöshetens nivå - lönebildningen - ligger utanför politikens makt i den svenska modellen. LO har tagit ett föredömligt ansvar när det gäller löneökningarnas nivå generellt sedan Industriavtalet kom på plats år 1997. Detsamma kan dock inte sägas om lägstalönerna, som tvärtom har höjts mer än andra löner.

Här borde fokus ligga i jobbdebatten. Sätt LO under press att frysa ingångslönerna under ett antal år. Utvidga samtalen med parterna till att också handla om hur nyanlända och långtidsarbetslösa ska ges en chans på arbetsmarknaden. Efter jobbpakten för unga är det dags att sänka trösklarna även för andra utsatta grupper.

Som det sett ut hittils så har man istället förespråkat att höja nivån på de lågutbildade. Att med utbildningsinsatser såsom kompetenslyftet skulle alla matchas mot de högkvalificerade jobben. Men vad händer om man sänker lönerna istället som ingångslöner. Med låga löner kommer man att få fler okvalificerade jobb. Konsekvensen kan dock bli att detta blir till löner som man inte kan försörja sig på om man är två låginkomsttagare i en familj med barn mm. Med en lägre lön kommer man även lägre i a-kasse system och socialförsäkringar som baseras på inkomst.

En sänkt lön för lågutbildade och slopade lönekrav ifrån fackligt håll kan alltså leda till en annan sorts samhällsutslagning. Frågan är om man löser problemet, men då man står utan arbete är man också på ett sätt utanför samhället. Med ett arbete ökar delaktigheten på ett annat sätt. Själv är jag oerhört kluven i den här frågan och hamnar i ett å ena sidan, å andra sidan. Kanske är det den väg vi måste gå, sänka löner generellt på den svenska arbetsmarknaden nu då sämre ekonomiska tider kommer.

Tyvärr blir det nog svårt för många att dra åt svångremmen då man anpassat sig till en viss lönenivå. Men i framtiden och vikande inkomster i bland annat industri och exportsektor får man räkna med att skall lönenivåerna behållas så kommer många istället att tappa arbetet. 

Frågan är alltså vad som hjälper mest, skall vi sänka lönerna och försöka få in de som idag står utanför arbetsmarknaden genom att skapa mer låglönejobb?

Nästa år backar lönerna mer...

När recessionen pressar ned lönerna för industrisektorn blir löneavtalen i avtalsrörelsen mindre, detta gjorde i årets avtalsrörelse att de flesta fack och arbetsgivare respekterade taket som sattes av industrin. Men med en långvarig recession framför dörren tål det att tänkas en eller två gånger på vad det egentligen innebär för framtiden.

En långvarig recession håller ned löne-ökningarna, samtidigt som det finns en risk att staten via sina åtgärder mot finanssektorn, med högre krav, höjer i sin tur räntor på bostadslån.
http://www.di.se/artiklar/2012/12/4/analytiker-mindre-loneokningar-nasta-ar/

Bostaden är ändå medelklassens största utgift genom livet, så när kostnaden för denna stiger så påverkar det hela ekonomin.

Det innebär precis som förväntat att i en skuldsatt värld måste man dels sänka omkostnaderna samt att skulder måste återbetalas. Utrymmet i den privatekonomiska ekonomin måste då även förväntas att minska kraftigt. Även här i Sverige, trots att staten inte har höga skulder så måste privatpersoner sänka sina privatskulder. Frågan är hur hårt svenska staten kommer pressa hushållen för att starta sin återbetalning samt inte ta nya lån. Oavsett om man bara försöker stoppa inflödet av nya låntagare, så innebär det att bostadsbubblan brister. Detta ger stora privatekonomiska konsekvenser för de som antingen inte klarar av att betala sina räntekostnader, eller vill flytta, eller blir av med arbete eller får minskad inkomst på grund av sjukdom, föräldraledighet eller närståendes sjukdom mm. Det utgör alltså en stor risk i ekonomin.

Samtidigt kan det ligga på staten att även där sänka välfärden om dels utgiftsberget/40-talisterna behöver sina pensioner, samtidigt som statens inkomster sjunker via lägre intäkter från skatter när exporten och produktionen sjunker. För att kunna betala framtidens pensioner behöver alltså även välfärdsnivån sänkas för övriga medborgare eftersom 40-talisterna är en sådan stor grupp. Större än gruppen som skall försörja dem. Pensionsåtaganden som är till stor del ofinansierade idag.

Man har även en risk att i framtiden ökar priserna på en mängd varor. Deflationsekonomin pressar bara nedåt till produktionsnivån sjunkit klart, när produktionen är nere på en mer hållbar nivå kommer "överskottet" av producerade varor som kanske reas ut för närvarande, att leda till att priset på varor återigen stiger. Bland annat varor som vars produktion är beroende av oljan som alltså blir en bristvara i framtiden. Dessa varor stiger då i pris, mat, bomull (kläder), tjänster, teknik, datorer, tv, mm. Alla varor och tjänster som har olja som ett steg i utvinning, produktion eller transport. Det vill säga alla varor.

Sammantaget kommer alltså individen på sikt att märka att "det har blivit sämre". Därför att man som individ kommer att märka att köputrymmet har minskat och att man får färre antal varor för samma summa pengar. Man kommer säkert även att märka att kvalité på skola och omsorg samt underhåll av befintlig infrastruktur sjunker ytterligare.

Vad man kan göra för att underlätta omställningen till ett samhälle där handlingsutrymmet och köputrymmet hela tiden kommer att minska är alltså att redan nu skaffa "luft" i sin privatekonomi, genom att höja återbetalning av eventuella lån och minska sina fasta kostnader. Det tål även att fundera på vilken "lyxkonsumtion" man egentligen har som man bör dra ned på och använda pengarna till bättre ändamål. Ett exempel för mig själv är t.ex. kapslar till kaffe-kapselmaskin. Otroligt dyra när man tänker på det då det finns bättre alternativ. Drar ned på användandet och använder det mer som en "lyx" vara, eller när man har gäster. Alltså inget för vardagens flera-koppar-per-dag användande.

Har du själv några vanor som det är dags att bryta och/eller förändra? Tål att tänka på inför årets nyårslöfte!

Strejkvarsel, löner och galenskap!

Jag blir helt vansinnig på de som nu vill strejka för att de vill ha högre löner inom handels och hotellfacken. Med tanke på hur världens ekonomiska situation ser ut så skall ju folk vara glada om de överhuvudtaget får ha kvar jobben i framtiden. Tydligen har "folk" helt missat att vi nu befinner oss i den värsta ekonomiska depressionen på 100år..

Om industrin fick 2,6% lönepåslag så är det vad som sätter taket för övriga arbetsmarknaden, vi kan inte ha högre löner än vad som vi kan producera och exportera. Högre löner som man skriker om för t.ex. lagerarbetare på en affär som säljer dagligvaror, som redan tjänar 20 000kr/månad, är 22år och detta för ett okvalificerat arbete är ju redan en jättebra lön för det arbetet.. men detta är ju bara början nu vill lärare ha 10.000kr lönehöjning, och andra branscher följer nog snart efter..

Detta är en klar inflationsdrivande utveckling och om de får igenom sina lönekrav tror jag det leder till en högre arbetslöshet, samt ingen egentligen livskvalité höjning för samhället då alla får högre matpriser istället och det slår direkt mot konsumenterna..

I en recession skall man vara glad om man överhuvudtaget får ha kvar sitt arbete, och borde då istället till och med acceptera lönesänkningar för att det då är större chans att man får ha kvar sitt arbete..

Tillägg: Wow. som tur var tog någon sitt förnuft till fånga och det var tydligen mest skrammel med tomma konservburkar och i slutändan blev det ingen strejk, utan handels accepterade budet på 2,6%. Slutet gott allting gott?