Socioekonomi och bidragsjobben igen...

Idag var det socioekonomi på tapeten igen och den här gången pratade vi lite omkring kostnader för om man kan få missbrukare in i en daglig sysselsättning så att de kommer bort ifrån missbruk och istället kommer in i ett arbete. Får dagliga rutiner som stöd för att hålla sig nyktra och drogfria.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Socioekonomisk_analys

Om man efter uppvisad drogfrihet, efter behandlingshem börjar med exempelvis en praktik inom kommunens sysselsättningsenhet och efter kanske ett års praktik kan övergå till anställning. OSA (Offentligt Skyddat Arbete) så kan man spara in följande kostnader.

- Heroinmissbruk, Man, - kostar samhället 2.200.000kr/år
- Amfetaminmissbruk, Kvinna - kostar samhället 1.400.000kr/år
- Alkoholmissbruk, Man - kostar samhället 600.000kr/år
- Alkoholmissbruk, Kvinna - kostar samhället 500.000kr/år

Detta är kostnader för exempelvis rättsväsende, landstinget, kommunen, och staten (försäkringskassan, arbetsförmedlingen) inräknade.

Det finns uträkningar som visar att kan man få 25 personer i sysselsättning som annars skulle kosta samhället närmare 21 miljoner kronor om året, till en kostnad av 6 miljoner så sparar man alltså samhället 15 miljoner. Så även om det initialt ser ut som ökade kostnader för kommunen när de gör dessa anställningar så är det alltså en ren samhällsvinst.

Problemet är dock att vid alla insatser som ett samhälle gör så ser man endast kostnaderna för sin egna verksamhet. Det gör att när kommunen gör en insats så ökar kostnaderna för kommunen medan kostnaderna för rättsväsende, och landstinget sjunker. Men då dessa inte finansieras direkt av kommunen så ser kommunerna i Sverige alltså i första hand bara ökade kostnader för egen del.

Hur kan samhället ta ansvar på ett bättre sätt, med en helhetsbild så att vi i framtiden inte för "stuprörspolitik" och bara tänker på att kostnader kan öka för bara en enskild sektor. Hur kan en omfördelning av medel ske mellan myndigheter eller mellan förvaltningar i samma kommun för den delen?

I övriga nyheter så har Luleå Kommun nu upptäckt att budget för 2014 drabbas av prognoser för en lägre tillväxt och man får in mindre skattepengar än vad man tidigare räknat med. Mindre medel finns att fördela och med de budgetförslag man tidigare räknat efter så hade man mer pengar att röra sig med.Detta ger konsekvenser i att man måste tänka om vad gäller satsningar inför kommande år. Vid sådana tillfällen kan det också vara viktigt att se de socioekonomiska förhållandena på längre sikt. Då detta ger att även om man kanske får en högre kostnad initialt, så kommer kostnaderna för samhället på sikt att sjunka.

Nu går vi även in i en längre period av nolltillväxt och stagnerande tillväxt. Samhället får mindre pengar att röra sig med i framtiden. Då kan det vara viktigt att ha socioekonomiska beräkningar i bakhuvudet då detta faktiskt blir mer ekonomiskt på sikt än kortsiktiga nedskärningar som kanske inte alls är särskilt lönsamma.

Jag skrev lite om socioekonomi även här tidigare: http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/socio-ekonomiska-kostnader-for.html

Jag har även skrivit lite om de så kallade bidragsjobbens fördelar, här: 
http://rymdiz.blogspot.se/2013/05/bidragsjobb.html

Socio-ekonomiska kostnader för utanförskap...

I Luleå började 776 barn 6-års verksamheten 2012, av dessa beräknar man att 100 barn kommer att hamna i ett utanförskap. Detta utanförskap är otroligt kostsamt för ett samhälle och man räknar med att summan för den här åldersgruppen blir ungeför 1.575.000.000 fram till dess att ett barn som växer upp till ett utanförskap, fram till de fyller 65 år.

Detta är alltså summan för varje åldersklass eller årskull.

Bild: en av alla böcker som vuxenvärlden behöver läsa.
ur boken:
• Vilka grundläggande behov har våra barn och ungdomar och hur kan vi som föräldrar, yrkesverksamma och/eller andra viktiga vuxna tillgodose dessa?
• Hur kan vi inom skolan bemöta skolk, bristande måluppfyllelse och destruktivt och normbrytande beteende med hållbar förändring som resultat?

Vem är det då som betalar för utanförskapet?

Kommunen                 500.000.000
Försäkringskassan      400.000.000
Landsting                    300.000.000
Rättsväsende              150.000.000
Arbetsförmedling        < ca.100.000.000
Övriga                        100.000.000

Detta innebär att insatser som görs hos arbetsförmedlingen kanske främst sparar kostnader hos kommunen, men i stort sparar alltså hela samhället in de här pengarna, eftersom all verksamhet i offentlig sektor är skattefinansierad. Det innebär att vi inte borde tänka "vem skall betala" utan vi måste dela på kostnaderna ändå. Att satsa pengar tidigt på förebyggande arbete, förhindra att människor hamnar i kriminalitet, missbruk sparar alltså enorma kostnader för samhället. Det är alltså mer att se som en investering att inte dra ned på fritidsgårdar, att ha fler lärare i skolan, att ge barnen fler möjligheter. Kollo-verksamhet är en annan viktig verksamhet som nästan helt försvunnit, för att ge barnen ett bra avbrott under sommarlov med läger, aktiviteter och engagerade vuxna.

Om man lyckades förhindra exempelvis 50 av dessa individer att hamna i utanförskapet så skulle man spara 16 miljoner kronor / individ, eller kunna öppna 50 extra ungdomsgårdar, en per person alltså. Eller ha 1435 platser inom äldreomsorg, eller 2123 extra lärare i skolan. Eller ge 2.224.577 gitarrlektioner.

Sjukt höga siffror, och väl värt att tänka på när vi tänker "besparingar". Samhället behöver alltså kosta på barnen mer resurser, för varje "räddad" individ som inte går vidare till utanförskap och hamnar i riskgrupp för  missbruk och kriminalitet finns alltså enorma summor att spara.

Av alla skyddsfaktorer man känner till är utbildning en av de allra viktigaste. För många barn utgör ett skolmisslyckande början på en livslång resa in i utanförskap. Det är inte acceptabelt att tillgången till kvalitativ utbildning ser så väldigt olika ut för olika barn i Sverige. Fler lärare till skolan alltså!

Ett annat sätt att minska barns utanförskap är ju att se till att de har en meningsfull fritid, och goda förebilder och blir delaktiga i samhället. Lär sig om solidaritet, kamratskap och sunda värderingar. Att "öronmärka" pengar hos socialtjänsten som kunde erbjuda familjer stöd till barnens fritidsaktiviteter om de går på långvarit försörjningsstöd handlar alltså om i sammanhanget mycket små kostnader.

Så när jag skriver om barnfattigdom i Sverige, så menar jag alltså att det fenomenet är en bidragande orsak till det här utanförskapet. http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/barnfattigdom-i-sverige.html

Att då som många i kommentarerna "gnälla" över att det är dåliga föräldrar som inte satsar på sina barn, hjälper dock inte för att de här kostnaderna kommer alltså till samhället ändå. Så satsar vi mer på barnen så vinner vi mer, både i sparade kronor och kostnader för samhället som vi annars får, samt i minskat mänskligt lidande.