Personlig säkerhet: GPS-spårare...

I kategorin små-elektronik med praktiska tillämpningsområden finns sådana här små GPS spårare som kan använda för att hålla koll på kidsen eller om man är orolig för sin egen säkerhet kan man bära den med sig som en typ "panikknapp". Trycker man på knappen kommer ens platsangivelse att skickas till upp till tre förprogrammerade mobilnummer. Praktiskt? Kanske.

Just det här exemplaret från: http://www.chipnplay.se/sparare-tracker-barbar-tracker-p-622.html?cPath=140_18 men det finns naturligtvis andra tillverkare av sådana.

Laddningstid 3-4h, sedan räcker batteriet i upp till 5 dagar beroende på hur ofta den skall uppdatera om var den befinner sig. Detta görs genom att den skickar sms till en mobiltelefon om var den är just då. Den här GPS-spåraren på bilden har även olika finesser som att man kan sätta upp koordinater för t.ex. bostadsområdet så att den larmar inte så länge den är inom sitt förprogrammerade område. Men om ens kids drar iväg till andra sidan stan kan den larma (genom att skicka ett sms) och säga att den lämnat området.

Möjligtvis kan en del tycka att det här är övervakning och intrång i den personliga integriteten om man använder den för att hålla koll på barnen. Men praktiskt för väldigt små barn skulle jag tycka, om man är orolig att de vandrar iväg för långt ifrån vad man kommit överens om.

Annars kan det ju vara praktiskt om man då är mer orolig för sin personliga säkerhet och känner sig allmänt otrygg, så kan man använda den här för att larma om vart man befinner sig. Varför inte ha den om man går hem på natten och ens anhöriga ändå sitter vakna hemma för att vänta på att man kommer hem säkert?

Effektiva kronor...

Så om man inte har möjlighet att öka sina inkomster så kanske man kan vara effektivare med de pengar man får in. Naturligtvis minska på de fasta utgifter som går. 

Själv gjorde jag en insats för att försöka spara lite pengar och letade upp en cykel till min son på blocket istället för att köpa en ny cykel som i hans storlek kostar ca. 2000-3000kr. På blocket hittade jag en cykel för 500 kr även om den behövde en del uppfräschning.

Har bytt cykelsadel, satt dit en ny ringklocka, monterat fram och baklyse, samt att den kommer behöva några reflexer men i övrigt är den nästan klar. För en cykel som barnet kanske bara kommer att använda 1-2 år så tycker jag det räcker med kostnader för den. Senare när han blir äldre kan vi lägga mer pengar på en cykel om det är så att han kan ha den i många år.

Det krav jag ställde upp för mig själv när jag letade cykel var att jag ville att den skulle vara i rätt höjd såklart, 20 tums storlek på hjulen och att den skulle ha bakåtbroms. Mindre barn kan inte hantera cyklar med bara handbroms då de kan glömma hur man bromsar. Breda hjul är ju bra då cykeln kan bli stabilare och ha bra grepp så jag tror den här cykeln duger helt klart. Den hade några små rostfläckar men inget som några duttar med svart lack inte kommer att dölja.

Transportstyrelsen har också en sida med information om kraven på en cykel.
http://www.transportstyrelsen.se/sv/Vag/Trafikregler-vagmarken/Trafikregler--vagmarken-for-cyklister/Utrustningskrav/

Utrustningskrav - Vad säger lagen?

Enligt lag måste en cykel alltid ha: 

- ringklocka
- broms

I mörker måste cykeln också ha:

- strålkastare fram som visar fast vitt eller gult ljus med sådan ljusstyrka att du kan cykla i mörkret på betryggande sätt, eller en lykta fram som visar fast vitt eller gult ljus som tydligt kan ses på ett avstånd av 300 meter.

- baklykta som visar rött ljus som tydligt kan ses på ett avstånd av 300 meter. Baklyktan får avge blinkande ljus om blinkfrekvensen är minst 200 blinkningar i minuten.

- godkända reflexer. Vissa tillverkare sätter vit reflex i strålkastaren eller lyktan fram. Det kan ersätta den separata vita reflexen fram. Reflexen bak ska vara röd och sidoreflexerna ska vara orangegula eller vita.

Reglerna gäller oavsett om du cyklar i trafiken eller på cykelbana.

Barncykel 20 tum är den lite större cykeln där barnet börjar få kontroll och kan cykla. Storleken passar barn i åldrarna 6-9 år och har längden 115-140 cm. Alla dessa cyklar bör ha fotbroms. På barncyklar är det 100% fokus på säkerhet, dvs fotbroms, upprätt körställning och balans. Det är mycket viktigt att barnen får rätt storlek att lära sig med, om de får för stor cykel kan de inte hantera den och kommer att trilla & vurpa.

Vid utprovning av barncykel skall man först titta på rätt storlek på cykeln och sedan låta barnet provsitta. När de provsitter skall de kunna stanna och hålla balansen, (minst ett ben i marken) samt nå båda handtagen vid fullt styrutslag. Med andra ord skall både höjden och längden kontrolleras. Barnen måste också ha en hjälm när de cyklar så en barnhjälm med grönt spänne till cykeln är också ett måste. Det är bra om hjälmen är av en sådan typ som löser ut om barnet glömmer ta av sig hjälmen och klättrar med hjälm på en klätterställning. Om de riskerar bli hängande i hjälmen kan de annars riskera att strypas av remmarna.

Så spara på kronorna, men spara inte på säkerheten. Var effektiv med dina pengar men inte "dum-snål". :)

Det var lite om cyklar som det nu alltså är säsong för! Våren kom tidigt i år och snart är sommaren här. Ta det försiktigt i trafiken!

Husdröm? Familjedröm?

Jag tycker mig ha sett genom åren, ett mönster, bland nybildade barnfamiljer som också bygger hus. Att man ofta bygger eller renoverar ett hus tillsammans och man har fått barn, men sedan skiljer man sig. Vi ser detta mönster om och om igen. Beror detta då på ansträngningen att bygga huset som har satt en för stor press på relationen? Eller beror det på något annat?

Jag har själv börjat tro att det beror på att människor matas med bilden av 'hur livet borde vara' att man får en dröm om kärnfamilj, villa, vovve, volvo, och att man sedan inte har någon aning om hur det här livet egentligen är eller om det passar en. Det skulle förklara varför när man äntligen strävat till det mål man trodde sig vilja ha, så plötsligt överger man det och allt faller samman. Ingen inser nog innan man har fått barn själv, hur stor förändring detta egentligen är på det liv man levt tidigare.

Kan man vara olycklig i ett hus som detta? (se bild nedan)

Men hur kommer det sig att jag så sällan hör om de som byggt huset, fått barn, men som väljer att sälja huset och flytta till något mindre. Kanske trivs man inte på landet på torpet, kanske finns det andra faktorer som gör att livet inte fungerar för en, men istället för att kunna lösa de problemen tillsammans så drar man åt olika håll. Kan folk inte gå baklänges när de väl skaffat huset? Finns inget sätt att återgå till ett enklare liv?

Eller är det så att människor i allmänhet är så upptagna av den här "drömmen" att många inte hinner reflektera över -vem- de har den här drömmen med. Så att de långt senare upptäcker att när de väl hade många projekt tillsammans, kanske resor, något gemensamt intresse, eller projektet att bygga hus. Så hade de gemensamma mål, men sen i vardagen där mycket tid handlar om att handla mat tillsammans, äta middag, kanske se lite på tv. Så är det kanske än viktigare -vem- den andra personen är. För att kunna ha roligt tillsammans i de mest vardagliga av situationer.

Jag känner själv att jag gått i den här fällan en gång, när mina föräldrar dog ville jag plötsligt väldigt gärna ha en egen familj och kanske gjorde det att jag stressade fram beslutet att vi fick vår son Alexander. Vi byggde hus och separerade sedan under byggprocessen blev det gemensamma livet för påfrestande. Jag tror att för min del gick det hela alldeles för fort, samtidigt som jag aldrig har ångrat min son Alexander. Ni som har barn vet säkert att barnen trots allt är det bästa vi har.

Däremot ser jag i efterhand att en del val jag gjort, har varit för att jag velat passa in i samhällets alla mallar, och i slutändan hade det varit viktigt att ha en större kännedom om sig själv och vad man vill. Jag vet idag att jag inte kommer att vilja ha fler barn, för nu när min son lämnat småbarnsåren är jag inte beredd att börja om på nytt med denna långa process att uppfostra småbarn. Jag tror heller inte att jag kommer att vilja bo i hus, just utifrån allt jobb som jag vet att det är kring gård och gårdsplan när man ska sköta om sin bostad.

Men jag tror också att relationer i övrigt också kanske lider av det här "samhällets förväntningar", att vi har förväntningar på hur ska en relation vara, eller borde vara, och förutsätter att det ska vara på ett visst sätt. Medan det kan bero på en slags 'heteronormalitet' om samhällets dröm om hur ett 'par' ska vara. Måste ett par bo ihop, åka på alla resor tillsammans, alltid äta söndagsmiddag med respektives familj ihop?

Jag blir allt mer övertygad genom åren, att vi förutsätter att vi har samma syn på en mängd olika saker men nystar vi i det så upptäcker man mer och mer att människor kan ha en mängd olika synsätt vad gäller hur relationer, familjestrukturer och värderingarna egentligen är. 

Det kan vara bra att prata igenom det ordentligt hur man faktiskt vill ha saker och ting rent konkret, så undviker man många av fällorna där man förutsätter saker för att det är en förväntan man har, inte för att den andra personen ens kanske vet om vad den ena parten har just för förväntningar om hur det ska vara. Samt att man måste då kunna respektera varandras olikheter och mer ses var i detta man kan mötas så att livet blir alltid en kompromiss och inte helt bara hur den ena parten vill ha det. Men ju mer lika grundvärderingar man har, desto enklare blir det nog.

Välj etisk kost till ditt barn...

Genom att fylla i en sådan här blankett om kost för ditt barn kan du specificera etiska skäl och barnet kan ges möjlighet till specialkost med svenskproducerad mat som du vet vad den innehåller. Man fyller i detta varje kalenderår och det kan därför vara dags att du förnyar, eller ansöker om detta för första gången för ditt barn.

Om man inte specificerar detta kan barnet ges mat producerad under sämre livsförhållanden för djuren. Djurhållningen i resten av Europa är ju mycket sämre än i Sverige. Sedan känns det ju tryggt att veta vad barnet får i sig.

Svåra beslut...

De svåraste besluten förra året som jag hade att ta, var att avbryta relationer med människor som betyder mycket för mig. Det ena var en vän som jag haft i åratal som jag nu inte längre talar med. Det andra var en kärleksrelation där jag inte heller kunde få det som jag behövde från relationen.

Det är det svåraste vi gör när vi måste lämna människor som vi bryr oss om, samtidigt som man inser att det inte har med känslorna att göra utan ett mer logiskt beslut av vad som är bäst för en.

Min vän som jag har stöttat i alla väder, som under ett par års tid var min allra bästa vän här i kalla norr. Hittade en flickvän och efter det så går ju de prioriteringarna före allt annat. Men det var nog inte bara det, utan även att han prioriterade sina egna livsval. Reste bort som student till ett annat land, kom tillbaka, bara för att skriva klart en uppsats och packade sedan ihop och flyttade ifrån stan. Jag hade svårt att acceptera att han var borta eftersom det var den person som jag brukade berätta allt för. Men nu plötsligt känns det inte ens som vi är i samma universum längre. Hastigt och lustigt från en mening till en annan så pratar vi inte längre med varandra. Jag undrar om vi kommer att pratas vid någon annan gång i framtiden? Vem vet?

Den andra relationen var min fleråriga kärleksrelation. Killen som gärna ville umgås men helst bara på vissa villkor. Såsom att han inte ville eller kunde umgås med min son. Min son som idag är 6 år behöver naturligtvis på sikt även någon som vill engagera sig i honom. Om inte på heltid så iallafall kunna träffa honom då och då. Min son som bor hos mig på halvtid tar ändå inte hela tiden. Efter att ha väntat på den här killen i åratal att han skulle vilja kliva in i den rollen fick jag till slut inse fakta att den resan nått sin ändhållplats och jag var tvungen att hoppa av.

Jag tror att man måste vara tydlig med vad man själv vill och själv behöver. Det finns ingenting att göra som att hålla sig kvar i det som inte är menat eller inte kan fungera av olika anledningar. Såsom att man vill och behöver olika saker. I alla relationer. Även om det är svårt att till slut släppa taget så kan det vara värre att försöka hålla kvar i det som har varit. Så just nu vet jag inte helt vad framtiden kommer att ge. Man förlorar en del saker och vinner andra. Jag har någon i mitt liv nu som skulle kunna vara min klippa i stormen. Förvånansvärt och överraskande utveckling på många plan.

Så även om det säkerligen kommer många nya utmaningar och tuffa tider på andra sätt så hittar man ibland något man sökt på ställen där man trodde att det aldrig skulle kunna finnas. Jag hoppas att ni där ute också håller hårt i era nära och kära samtidigt som ni även står upp för er själva och era egna behov. 

Det handlar ju alltid om att hitta balansen i det liv man lever.

Nytt år, nya tag...

Julhelgerna är avklarade och med det många förväntningar, förhoppningar och sådant som hör julen till. Jag som har ett barn med särskilda behov och funktionsnedsättning har ofta oron över hur mitt barn skall klara alla ändringar i förutsägbarheten när man har julledighet så ställs ju vardagen på ända. 

Även mitt ena brorsbarn har en svårare funktionsnedsättning vilket gör att det här var första året när vi överhuvudtaget ens försökt att fira jul på samma plats. Med två barn med särskilda behov på samma plats blir det svårare att försöka anpassa till de olika barnens behov och samtidigt kunna upprätthålla alla de vuxnas förväntningar på hur man egentligen kan göra på en sådan kravfylld tid som julen.

I år fungerade det dock över alla förväntningar. Min son som tidigare haft mycket svårt med att vara på nya platser och med nya rutiner klarar nu sin vardag med hjälp av medicinering (för sin ADHD) och trots många olika nya människor och platser och olika hem vi besökt under julhelgerna, både hos släkt och vänner. Så har han kunnat finna lugnet och umgås och leka med alla barn vi träffat under julen.

Min brorson som har en svårare autism och utvecklingsstörning har nu ändå utvecklats så mycket att han nu kan säga när han behöver en paus och då kan en av hans föräldrar gå med honom till övervåningen en stund och så att han får vila. Så orkade även han med allt stim och stoj kring julmiddag, paketutdelningen med tomten löstes så att min kära brorson och hans pappa (min bror) var i köket och öppnade hans paket där, men där han även kunde se oss i vardagsrummet (där tomten var) och på så vis fick han sina behov av avskildhet uppfyllda samtidigt som han kunde vara delaktig.

Han lekte även lite med en julklapp som han fick vilket är fantastiskt eftersom han är autistisk har han inte haft så mycket intresse av leksaker utan brukar främst vara avvaktande och inte ta till sig nya saker i första taget. Under sin uppväxt (idag är han 7 år) så har han bara tyckt om ett vattenhjul, att se på tvättmaskinen och en leksaksgrind i full storlek ifrån Fisher Price som jag hittade åt honom när han var ca. 2 år. Nu i år fick han en trummaskin med stora knappar på, då han tycker om musik och de var väldigt färgglada. Varje knapp (4 st) var ungefär lika stor som hans hand så jag gissade på att den skulle vara tillräckligt tydlig för att han skulle kunna uppskatta den. Vilket han också gjorde. Han började direkt röra vid den och fingra lite på den och spontant gick han senare även till den och tryckte igång musik och låg på golvet och lyssnade på den. Så den verkar vara något han kommer ha glädje av framöver.

Det känns fantastiskt att livet ändå gått så mycket framåt att man nu kan se fram emot ledigheter och högtider med en viss tillförsikt. Att det löser sig. Att man nu kommer att kunna njuta av ledigheter och lov vilket de senaste 6 åren varit mer av en mardröm. Bara föräldrar med barn med funktionshinder vet vilket kaos det blir kring de barnen som behöver så mycket tydlighet och struktur när denna vardag plötsligt ändras. När man tvingas leva så inrutat och i en grå trist vardag där det inte finns utrymme för vare sig utflykter eller spontanitet då barnet inte klarar detta utan att det blir kaos.

Men nu med två barn i min omedelbara närhet som plötsligt fungerar och att det äntligen går att slappna av och njuta av tiden omkring dem känns märkligt men som den bästa julgåvan. Jag städar bort julgran och juleljus. Det är med tillförsikt och försiktig glädje som jag nu går in i år 2014.

Barnfattigdom i Sverige...

Under Socionomdagarna i Stockholm lyssnade jag även till ett annat intressant pass som jag fortfarande går och tänker på. Det var Karin Fyrk ifrån Rädda Barnen som höll en föreläsning om Barnfattigdom i Sverige. De har även en bok som går att ladda hem på deras hemsida som .pdf. "På marginalen" bakom statistiken, om barns röster och konsekvenser av barnfattigdom. Jag rekommenderar alla som kan att läsa den. Den förklarar så mycket om hur dessa barn i ekonomisk utsatthet uppfattar sin situation.

250 000 människor får försörjningsstöd i Sverige av dessa är 115 000 människor arbetslösa. De med försörjningsstöd är dock inte de enda som omfattas av begreppet barnfattigdom utan de finns även låginkomsttagare som även de lever på marginalen.

Barnkonventionen skrevs av FN och Sverige har skrivit under på denna den bygger på fyra grundprinciper:
- Icke-diskriminering
- Barnets bästa
- Liv och utveckling
- Inflytande

Det står även i artikel 4 att när föräldrarna inte förmår att sörja för barnens behov vad gäller rätten till social, kulturell utveckling så är detta ländernas ansvar. "Till det yttersta av landets tillgängliga resurser" skall detta prioriteras. Ett väldigt stort långtgående ansvar har alltså vårt land för de här barnen.

Ett barn berättar om konsekvensen, att inte kunna köpa saker, också gör att man inte kan vara delaktig i de sociala sammanhangen därför att om man inte vet något om spelen på mobil eller dator så får man inga vänner. Det är inte sakerna i sig som är det viktiga, men de beskriver konsekvenserna i övrigt. Att man står utanför och inte kan prata om det som andra pratar om.

Barnfattigdom påverkar:
- Hälsa (3 gånger så stor risk för våld i hemmet)
- Utbildning (dubbelt så hög risk för mobbning)
- Fritid
- Socialt utanförskap

Bland annat ser man att 89% av gymnasieelever överlag klarar att slutföra gymnasiet med godkända gymnasiebetyg. Men i vissa områden såsom Rosengård, är det bara 50% av ungdomarna som slutför gymnasiet och i området Rinkeby är siffran 60%. En markant skillnad alltså. Inom skolan pratar man också om "obetydliga avgifter". Detta kan vara att man tar ut avgifter för utflykter, eller att man vill att föräldrarna skall köpa frukt eller skicka med matsäck till barnen. Detta leder till att vissa barn inte kan delta på utflykterna då föräldrarna med små marginaler helt enkelt inte har 20kr, 50kr eller 100kr över.

Samhällsekonomiskt ser man att fattiga barn:
- Löper risk att lämna skolan tidigt
- Ha en högre arbetslöshet som vuxna
- Bli låginkomsttagare
- Bli socialt icke-rörliga.

242 000 barn i Sverige levde i fattigdom 2010, eller 12,7%. Under den värsta perioden 90-talet så levde över 20% i fattigdom. Nu under 2000-talet pendlar siffran runt 12-13%.

Man ser att det finns mycket stora skillnader mellan grupper av barn och klyftorna växer mellan de rikaste och fattigaste tiondelarna. Mellan rika och fattiga kommuner och mellan rika och fattiga familjerna. Mellan ensamstående och sammanboende föräldrar.

1 : 3,51. De rikaste familjerna med inkomster kan försörja 3,5 av de fattigaste familjerna.

Riskgrupper är att ha utländsk bakgrund. man ser att 6% av barn till svenska föräldrar lever i fattigdom medan runt 30% av barn med utländska föräldrar. Att vara barn till en ensamstående förälder är även det samma risk runt 30%. Sammantaget riskfaktorer:
- Ensamstående förälder samt utrikes född 50%
- Ensamstående svensk förälder 20%
- Sammanboende svenskfödda föräldrar 3%
- Sammanboende utländska föräldrar 40%

Utvecklingen i storstäderna så ser man att inom exempelvis Malmö och Göteborg är skillnaderna enorma mellan fattiga och rika områden. Inom Rosengård, Bergsjön och Rinkeby är 60-70% av barnen kan räknas som fattiga. I Torslanda, Bromma, Limhamn/Bunkeflo är det under 10%.

Man kan även se att skolmatsalen lagar mer mat runt måndagar och fredagar och maten går åt. Då barnen måste äta extra inför och efter helgen. Maten hemma är inte alltid så bra. Att vi har gratis skolmat är oerhört viktigt för många familjer. Samt i dessa områden är det oerhört viktigt med fritidsaktiviteter som inte kostar något. Att det finns fritidsgårdar så att barn kan delta i sociala sammanhang utan att alltid stå utanför när de inte kan delta i idrotts- och föreningslivet.

Save the children...

Hur skulle världen se ut om bara de länder syntes, som förbjuder aga som uppfostringsmetod för barn. Som alltså förbjuder misshandel av barn. Se bild ovan.

Det krävs en by att uppfostra ett barn...

Så idag efter jobbet begav jag mig till den lokala mataffären för att skicka ett brev, panta lite och handla. Jag såg där ett barn sitta och gråta och titta på sin plånbok som han öppnade och tittade hur tom den var och sen grät han lite till, så jag var tvungen att stanna och fråga hur det var.

Då berättade den lilla pojken att han hade pantat men att "De tog alla pengarna!!". "Vem då?" frågade jag och då sa han "Pojken som heter ...".

Sedan var det som att han fick tillbaka lite energi eftersom att jag visade att jag brydde mig. Så då gick han runt hörnet för att visa och också för att säga till pojkarna att: "Ge tillbaka mina pengar!!!". Pojkarna skulle då just till att springa iväg och inte stanna och prata, men då verkade en av pojkarnas mamma dyka upp. Hon var irriterad och skulle nog helst struntat i det hela och sprungit iväg hon med. Men då jag stod bredvid pojke nummer ett så var hon tvungen att stanna och prata med barnen. Lite vuxen-tryck på henne så att säga. Hade hon inte gjort detta, att prata med barnen, så hade jag gjort det. Men hon frågade då pojkarna om det var så att de hade pengarna. Så sa pojken som tagit pengarna att de kommit överens om att dela på dem.

Men då började pojke nummer ett störtböla igen och var så uppgiven så han inte orkade prata utan bara satte sig ned på golvet och stortjöt verkligen. Då sade mamman där till honom att: "Ställ dig upp!!" (väldigt irriterat) och pojken ställde sig upp igen. "Vi kom aldrig överens om att dela" försökte då pojken säga. Han grät hela tiden och snyftade "Jag sa aldrig 'JA' till det", och så gråter han igen.

Då frågar mamman pojke nummer ett att: "Var det din pant?", "JAAA!", säger han då. Han har försökt säga detta så många gånger nu. Att det bara var hans pant och de andra barnen hade tagit hans pant. Det var aldrig fråga om att de skulle dela utan det var ju bara hans.

Så tyckte mamman att pojke nummer två måste ge tillbaka pengarna. Han sade då "Vi går ut så får du pengarna här utanför", försökte han då. Det var verkligen en sådan pojke som antagligen skulle gå ut för att lura oss vuxna och sedan aldrig lämna tillbaka pengarna så fort de kom utanför synhåll skulle han strunta i det igen. "Nej, du får ge pengarna nu på en gång, jag vill se att du ger tillbaka pengarna, för nu om fem minuter måste jag vara på jobbet", sa den stressade mamman då. Så ett poäng till att mamman stod på sig.

Pojke nummer två säger då igen "Du får pengarna utanför", försöker han igen. Men då detta inte fungerar så tar han och ger ett 5 kronors mynt till pojken. Pojken sätter dem i sin plånbok och sedan måste han titta i plånboken igen. "Var är TJUUUUGANNN dåååå!!????", tjuter han då igen. Tårarna rinner, ja verkligen sprutar ur hans ögon, så uppgiven och förtvivlad är han.

Pojke nummer två vill fortfarande inte ge tillbaka pengarna utan står mest tyst och avvaktar och tittar på honom. Så till slut, eftersom vi alla står och tittar på honom så tar pojke nummer två till slut upp tjugan och kastar den på pojke nummer ett så den singlar genom luften och hamnar på golvet istället. Sedan så rusar de båda två pojkarna iväg. Men den första pojken han tar sin tjuga och springer till sin cykel och ska bege sig hem.

Jag går och pantar min pant som jag skulle göra från början. Men när jag gjort det så går jag ut igen för att se om jag ser barnen igen. Man vet ju aldrig om de skulle börja om med att trakassera den svagare killen, när de väl var utanför, tänker jag.

Men så står då den lilla pojke nummer ett igen och storbölar utanför affären och hans kedja på cykeln har hoppat av navet, men han kan inte lägga tillbaka den. Så han tjuter och gråter. Men eftersom jag tycker synd om honom så går jag ut och hjälper honom att lägga på kedjan. Jag håller fram och visar hur man får kedjan att bli längre och säger att "Nu kan du lägga på kedjan!" men då tjuter han och säger "Jag kan inte, jag är inte nooog staaaaaaaark!!", och gråter fortfarande. Så då lägger jag på kedjan åt honom, som har kilat fast sig och därför är svår att dra loss. Sedan säger jag till honom "Det var nog inte din dag idag, åk hem och vila lite!"

Så cyklar han iväg med sin cykel och sina pengar och vinglar lite på sin cykel. Jag ser de andra två pojkarna. De ser jag inne i affären. De hade visst en tjuga till så de köper var sin godispåse. Jag tror det var pojke nummer tre som hade tjugan, så tydligen lurade pojke nummer två honom att dela på bara hans pengar. Men så är det att ha vänner som utnyttjar en, inte sant?

Direkt jag såg den första lilla pojken så tänkte jag att han kunde ju lika gärna fått min pant, för det var ungefär samma summa. Men jag tror att för att barn skall lära sig så är det viktigare ta konfrontationen. Även när det handlar om en sådan "struntsumma" som tjugo kronor så är det för de barnen, just då. Nästan som alla pengar i hela världen. Det handlar inte ens om att det bara är pengarna. Men för att barnen innerst inne nog vet detta med "rätt" och "fel" och det är upp till oss vuxna att se till att de lär sig de här reglerna när de är små. Om jag hade gett honom en ny tjuga så hade ingen av dem lärt sig något. 

Det krävs en hel by att uppfostra ett barn. Jag hoppas att alla som råkar någon gång se mitt barn ute i någon situation om jag inte är med. Ändå skulle hjälpa till att reda ut en situation som uppstår. Vi har alla varit barn en gång och det är vi vuxna som måste ha tid att se barnen. Det är lika mycket de här vardagshändelserna som bygger vårt samhälle. Om det skall vara ett samhälle som vi vill ha även när vi är vuxna.

Nu efteråt tänker jag mest på pojke nummer två. Han var en sådan pojke som det kommer bli problem för senare. Han verkar van vid, att komma undan med att göra som han själv vill. Han verkar inte ha några regler. Han får bete sig respektlöst och 'kasta pengar' så att säga. De skulle verkligen behöva prata med honom om många sådana delar i den här händelsen. Jag tror inte alls på den här inställningen som en del har att: "De är ju bara barn". "Barn gör sådant!". Jag tycker inte att vi vuxna skall acceptera det. Vi skall ta det på allvar och prata med barnen.  Inte ha inställningen att: "Det var ju bara tjugo kronor.."

Men vet föräldrarna hur det här barnet är? Bryr de sig? Vet skolan? Om min son betedde sig så där hemskt mot sina "vänner" och inte lyssnade direkt på vuxna. Samt sedan visade respektlöst beteende såsom att kasta saker och springa iväg. Så skulle jag vara oerhört orolig även om barnet bara var kanske 8-9 år gammal. De här beteendena börjar tidigt och får man fortsätta osedd och utveckla fler gränsöverskridande beteenden. Så kommer det sluta illa om bara några år, när han går in i tonåren. Om min son beter sig så ute så hoppas jag att andra vuxna skulle sätta gränser för honom.

Jag hoppas att det här barnet, barn nummer två. Den som tar pengar av andra barn. Växer upp och blir en ansvarstagande vuxen. Jag hoppas verkligen att han kommer att lära sig rätt och fel. Men alla barn gör inte det. Det räcker inte med bara föräldrarna. Det är lika viktigt att skolan, fritids, idrottsföreningen, andra vuxna visar och sätter gränser. 

Det är långt ifrån säkert att alla barn kan lära sig vart gränserna går. Men vi måste alla försöka tillsammans...

Distraherad med dödliga konsekvenser...

Det har säkert inte undgått någon. Den tragiska olyckan i Eslöv, där en pappa glömde att han hade sitt barn i baksätet i bilen. Körde till sitt arbete. Bytte till firmabil och körde ut på olika uppdrag. När han kom åter till sin bil var det för sent. Barnet dog i en solvarm bil som kan ha nått innertemperaturer på upp emot 85 grader.

Hur kan detta ske? Undrar många.

Orsaken ligger i vårt minne där det som vi gör dagligen allt som oftast går på autopilot. Vanans makt. Där vi har rutiner för vad vi gör. Vi kör till jobbet men vi behöver inte analysera varje del av vägsträckan för vi har kört den tusentals gånger. Hjärnan går inne i sin slummer.

Jag har själv varit en uttröttad småbarnsförälder, som inte fått nog med sömn. Som varit stressad och haft många saker som skall göras på arbetet. Jag har själv kommit på mig själv halvvägs till jobbet och insett att jag har min son i baksätet men som sitter där knäpptyst. Jag har då kört tillbaka till dagis och lämnat av honom där.

Jag har en otroligt kort sträcka från hemmet till jobbet. När jag kör bil tar det 5-7 minuter för mig att komma till arbetet. Den gången jag glömde lämna min son var han alldeles knäpptyst i baksätet och satt väl och funderade på något. De kanske var en tankelucka på 2-3 minuter för mig, innan jag åter upptäckte att jag hade min son i baksätet i sin barnstol och körde sålunda tillbaka till dagis. Men bara de 2-3 minuterna fick mig att inse att jag hade glömt min son. Kan man glömma sitt barn i bara några minuter, komma fram till jobbet och gå in. Så kanske man inte kommer ihåg det sedan på resten av dagen. När man väl kommer till jobbet så är vanans makt att allt är som det ska och man börjar jobba, svara på brev. Telefon, åka ut på uppdrag. Jag kan inte ärligt säga själv vad som hade hänt om jag inte kommit på att jag hade min son med mig.

De som aldrig upplevt en sådan här kort tankelucka kanske aldrig kan förstå detta "hur kan detta ske". Men jag förstod det allt för väl redan den gången. Och fick ångest, kan man tillägga.

Farligast är nog den där tiden innan barnet blir så stort att de kan knäppa lös sig själva. Min son fyller snart sex år och vid det här laget skulle han absolut knäppa loss sig och ta sig ut ur bilen redan efter 1-2 minuter. Men ett sådant litet barn som inte kan ta sig lös har såklart ingen chans, om det blir bortglömt.

En del i den här historien vill framhävda att förskolan skulle ha något slags ansvar att kontakta föräldrar när barn inte kommer till förskolan. Jag skulle säga att det har jag aldrig hört en enda förskola göra, någonstans i landet. Är barnet borta en vecka så kanske de skulle ringa. Men är ett barn borta en dag så är det klart att förskolan kommer att anta att barnet är sjukt.

Orsaken är ju att barn inte går till förskolan själva så kommer inte föräldrar och lämnar barnet så är ju barnet med sina föräldrar och därför finns ingen anledning för en förskola att börja efterlysa barnet. Om det inte är så att det är så mycket frånvaro så att de kan börja undra om barnet överhuvudtaget skall ha en plats på förskolan.

Jag rekommenderar alla att läsa den här artikeln som vann pulitzer priset 2010. Som kanske kan förklara lite av vad det är som händer, när en förälder glömmer sitt barn. Hur kan det ske?
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/02/27/AR2009022701549.html

Winner of the 2010 Pulitzer Prize for Feature Writing

Fatal Distraction: Forgetting a Child in the Backseat of a Car Is a Horrifying Mistake. Is It a Crime?

Mina tankar går till de anhöriga, vänner, släkt, familj, pappan, mamman, förskolepersonal, förskolebarn. Grannar, arbetskollegor, de som arbetar i området där barnet förolyckades. Samt alla som kan komma att tänka "kunde vi ha gjort något". Kunde vi ha upptäckt att det satt ett barn i bilen där utanför arbetsplatsen?

Det var och är en fruktansvärd olycka. Det kan hända vem som helst.

Kanske skulle sådana här olyckor kunna undvikas helt genom att alla små barn placeras på förarplatsen med airbagen urkopplad. För jag tror inte man kan glömma något som är rakt framför en.

Socio-ekonomiska kostnader för utanförskap...

I Luleå började 776 barn 6-års verksamheten 2012, av dessa beräknar man att 100 barn kommer att hamna i ett utanförskap. Detta utanförskap är otroligt kostsamt för ett samhälle och man räknar med att summan för den här åldersgruppen blir ungeför 1.575.000.000 fram till dess att ett barn som växer upp till ett utanförskap, fram till de fyller 65 år.

Detta är alltså summan för varje åldersklass eller årskull.

Bild: en av alla böcker som vuxenvärlden behöver läsa.
ur boken:
• Vilka grundläggande behov har våra barn och ungdomar och hur kan vi som föräldrar, yrkesverksamma och/eller andra viktiga vuxna tillgodose dessa?
• Hur kan vi inom skolan bemöta skolk, bristande måluppfyllelse och destruktivt och normbrytande beteende med hållbar förändring som resultat?

Vem är det då som betalar för utanförskapet?

Kommunen                 500.000.000
Försäkringskassan      400.000.000
Landsting                    300.000.000
Rättsväsende              150.000.000
Arbetsförmedling        < ca.100.000.000
Övriga                        100.000.000

Detta innebär att insatser som görs hos arbetsförmedlingen kanske främst sparar kostnader hos kommunen, men i stort sparar alltså hela samhället in de här pengarna, eftersom all verksamhet i offentlig sektor är skattefinansierad. Det innebär att vi inte borde tänka "vem skall betala" utan vi måste dela på kostnaderna ändå. Att satsa pengar tidigt på förebyggande arbete, förhindra att människor hamnar i kriminalitet, missbruk sparar alltså enorma kostnader för samhället. Det är alltså mer att se som en investering att inte dra ned på fritidsgårdar, att ha fler lärare i skolan, att ge barnen fler möjligheter. Kollo-verksamhet är en annan viktig verksamhet som nästan helt försvunnit, för att ge barnen ett bra avbrott under sommarlov med läger, aktiviteter och engagerade vuxna.

Om man lyckades förhindra exempelvis 50 av dessa individer att hamna i utanförskapet så skulle man spara 16 miljoner kronor / individ, eller kunna öppna 50 extra ungdomsgårdar, en per person alltså. Eller ha 1435 platser inom äldreomsorg, eller 2123 extra lärare i skolan. Eller ge 2.224.577 gitarrlektioner.

Sjukt höga siffror, och väl värt att tänka på när vi tänker "besparingar". Samhället behöver alltså kosta på barnen mer resurser, för varje "räddad" individ som inte går vidare till utanförskap och hamnar i riskgrupp för  missbruk och kriminalitet finns alltså enorma summor att spara.

Av alla skyddsfaktorer man känner till är utbildning en av de allra viktigaste. För många barn utgör ett skolmisslyckande början på en livslång resa in i utanförskap. Det är inte acceptabelt att tillgången till kvalitativ utbildning ser så väldigt olika ut för olika barn i Sverige. Fler lärare till skolan alltså!

Ett annat sätt att minska barns utanförskap är ju att se till att de har en meningsfull fritid, och goda förebilder och blir delaktiga i samhället. Lär sig om solidaritet, kamratskap och sunda värderingar. Att "öronmärka" pengar hos socialtjänsten som kunde erbjuda familjer stöd till barnens fritidsaktiviteter om de går på långvarit försörjningsstöd handlar alltså om i sammanhanget mycket små kostnader.

Så när jag skriver om barnfattigdom i Sverige, så menar jag alltså att det fenomenet är en bidragande orsak till det här utanförskapet. http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/barnfattigdom-i-sverige.html

Att då som många i kommentarerna "gnälla" över att det är dåliga föräldrar som inte satsar på sina barn, hjälper dock inte för att de här kostnaderna kommer alltså till samhället ändå. Så satsar vi mer på barnen så vinner vi mer, både i sparade kronor och kostnader för samhället som vi annars får, samt i minskat mänskligt lidande.

Barnfattigdom i Sverige...

Senaste tiden har det även rasat i media angående eventuell barnfattigdom i Sverige. Det är som att Sveriges media med Uppdrag Granskning i spetsen gav sig ut på ett slags korståg för att bevisa att det inte fanns några fattiga barn i Sverige. 
http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven

Kanske var det inte det som var syftet, men tyvärr blev det lite av effekten. Man förstörde helt enkelt en del av det förtroende som välgörenhetsorganisationer i Sverige vilar på. Röda Korset, Rädda Barnen, Majblomman och andra organisationer som verkar för barnens rättigheter. En otroligt okänslig vinkling i media som sedan etsat sig fast som en slags "sanning".

För visst har vi fattiga barn i Sverige. Även om fattigdomen i Sverige inte tar sig samma uttryck som fattigdom i delar av världen som har det sämre ställt så betyder det inte att barnen som växer upp under strikta villkor och färre möjligheter inte lider av detta, även i Sverige. Att inte ha det lika bra som andra. Att få stå på sidan om och titta på, medan andra barn har råd att ta barnen och åka slalom, resa, utöva fotboll, eller någon annan sport mm. En del barn saknar många saker som andra barn skulle ta för givet att få. En egen cykel, skridskor, tv-spel, utflykter till badhus eller nöjespark, bio mm.

Att det finns stora grupper barn som har föräldrar som går på långvarigt försörjningsstöd eller "skälig levnadsnivå" gör att de i mina ögon hamnar i en grupp som motsvarar fattigdom. Bara för att fattiga i Sverige inte har det lika dåligt som fattiga i en del andra länder, ger inte uppdrag granskning rätt att helt såga fenomenet och vinkla det så att det låter som att ingen har det dåligt här i Sverige, världens mest lagom land.

Barn som växer upp i fattigdom har helt enkelt inte samma möjligheter i livet som barn i mer välställda familjer. De får inte samma möjlighet till fritidsutövande, eller tillgång till teknik såsom datorer och mobiler som allt mer förutsätts för skolundervisning mm. Med föräldrar som sliter, jobbar hårt, vänder på varje krona. Kanske har lågavlönade arbeten med tungt kroppsligt arbete som även gör föräldrarna mer utarbetade, trötta och slitna. Barn som alltid har trasiga skor, eller saknar saker som de egentligen behöver. Det är klart att även om det går att köpa billigare kläder och skor på Myrorna och Röda Korset så är det klart det känns att inte kunna leva som andra gör. Ha föräldrar som kanske jobbar dåliga arbetstider och gör familjelivet lidande. Barn som måste vara för länge i kommunal barnomsorg för att pendlande med tåg och buss inte går lika fort som att köra egen bil. Det är klart olikheterna kommer visa sig på många sätt mellan rika och fattiga familjer.

Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom i Sverige är nu publicerad. Rapporten utgår från 2010 års statistik och visar att 242 000 barn levde i ekonomisk utsatthet under 2010. Det är en minskning på 0,3 procentenheter jämfört med 2009 års siffror. (Ekonomisk utsatthet kanske inte är samma sak som utfattig, men det visar på en känslighet då familjer som saknar marginaler blir känsliga för plötsliga saker som händer. Olyckor som om bilen, cykeln, tvättmaskinen, eller tv:n går sönder, om någon blir sjuk, anhörig, eller i familjen. Vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet).

http://www.rb.se/press/pressmeddelanden/Pages/Barnfattigdomen_i_Sverige_pa_fortsatt_hoga_nivaer.aspx?gclid=COrY46u7-bQCFUdZ3godSyYAuQ

Från rapporten: 

http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/Svenska%20rapporter/Barns-ekonomiska-utsatthet-i-Sverige-2012-2_.pdf

Skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet man bor, om barnet växer upp med ensamstående eller sammanboende föräldrar eller om föräldrarna är födda utomlands eller i Sverige. Skillnaderna är finns även mellan kommuner, och mellan storstädernas stadsdelar.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer är fortsatt överrepresenterade när det gäller risk för sämre hälsa, ökad risk att utsättas för våld samt sämre möjligheter att klara skolan med godkända resultat. Rädda Barnen ser i sina verksamheter i storstädernas mest ekonomiskt utsatta stadsdelar att skolor stänger, vårdinrättningar läggs ned och bankkontor flyttar, samtidigt som trångboddheten ökar och föräldrar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är en oroande situation som riskerar att påverka den grundläggande tilliten till det samhälle vi lever i.

Det ökade välståndet under åren 1997-2007 kom inte alla barnfamiljer till del. Stora strukturförändringar skedde under 1990-talets kris. Sverige hade fram till dess en relativt jämn inkomstfördelning, men under och efter krisen etablerades ett nytt mönster med vidgade ekonomiska skillnader mellan de fattigaste och de rikaste hushållen. I synnerhet är det barn i familjer med utländsk bakgrund som halkat efter och inte fått del av det ökade välståndet. De ekonomiska skillnaderna har fortsatt att vidgas under hela 2000-talet och under de senare åren ser vi att barnfattigdomen ökar mer bland barn till ensamstående föräldrar än i andra grupper. Här finns ett strukturellt problem och en utmaning för den ekonomiska fördelnings- och familjepolitiken.

Stockholm, Göteborg och Malmö har haft en särställning med mycket stora ekonomiska skillnader inom städerna och med en barnfattigdom på över 50 procent i de fattigaste stadsdelarna. De senaste åren har den utvecklingen varit mer gynnsam i framförallt Stockholm, som inte längre hör till de 30 kommuner som har högst barnfattigdom. Barnfattigdomen har minskat tydligt även i kranskommuner som tidigare haft hög barnfattigdom, exempelvis Botkyrka. Malmö är den stad i Sverige som har högst barnfattigdom – 32,7 procent under 2010.

Minskningen av barnfattigdomen mellan år 2009 och 2010 har skett bland barn till sammanboende föräldrar. Motsatt trend gäller för barn till ensamstående föräldrar, där barnfattigdomen istället har ökat, med 0,3 procentenheter, under samma period. Sedan år 2007 har barnfattigdomen ökat med 4,7 procentenheter bland de barn som bor med en av sina föräldrar. I denna grupp var barnfattigdomen mer än tre gånger så hög (28,5 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (8,6 procent) år 2010.

• Det finns stora skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Nästan vart tredje barn med utländsk bakgrund (31,2 procent) lever i ekonomisk fattigdom, jämfört med 6,0 procent av barn till föräldrar som är födda i Sverige. Barnfattigdomen är alltså mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund.

• Bland barn med utländsk bakgrund har andelen i ekonomisk utsatthet minskat med 0,7 procentenheter mellan 2009 och 2010. Antalet barn med utländsk bakgrund som lever under knappa ekonomiska omständigheter har dock blivit något fler (cirka 1 000 barn). Att andelen minskar samtidigt som antalet ökar hänger samman med att det totala antalet barn med utländsk bakgrund har ökat mellan 2009 och 2010.

• Att ha utländsk bakgrund och att ha en ensamstående förälder är faktorer som var för sig ökar risken för att leva under ekonomiskt knappa förhållanden. Tillsammans förstärker faktorerna varandra och ett mycket tydligt mönster av ojämlika ekonomiska villkor framträder. Mer än hälften av alla barn (54,1 procent) till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund levde i ekonomisk fattigdom 2010, men endast 2,4 procent av alla barn som bodde med båda sina svenskfödda föräldrar.

• Barnfattigdomen varierar starkt mellan Sveriges kommuner, från 4 procent (Täby) till 32,7 procent (Malmö). Mellan storstädernas stadsdelar är variationen än större. I Göteborg är andelen barn som lever i ekonomisk fattigdom lägst i Torslanda (1,7 procent) och högst i Bergsjön (58,3 procent). Motsvarande ekonomiska klyftor inom städerna finns även i Malmö och Stockholm.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får inget barn diskrimineras, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Trots det har barn som växer upp i familjer med knapp ekonomi ofta inte samma möjligheter och förutsättningar som andra barn. De löper högre risk att bli mobbade, få sämre resultat i skolan, sämre hälsa och de har färre möjligheter till en meningsfull fritid.

Reinfeldts svar här nedan låter lite som journalisterna i "Uppdrag granskning" resonerade:

Risken att "drabbas av fattigdom" verkar även hänga samman med olika områden. Är det då bara att flytta till ett mer välbärgat område för att få mer och bättre hjälp? Tyvärr är det ju inte så. Fattigdomen är strukturell och går inte att "fly" från genom att komma till ett annat område. Man flyr inte så lätt ifrån den situation man hamnat i, kanske med lägre utbildningsnivå, nu med barn, kanske ensamstående. Hur skall man då kunna studera, få ett mer välbetalt arbete? Med mindre förutsättningar för sina barn i sin tur finns en stor risk att även barnen får sämre start i livet, och kanske inte heller kommer vidare till högre studier. Då blir det verkligen klassuppdelning. Man föds in i en klass och sedan lämnar man den inte. 

Klyftorna ökar i det svenska samhället och också då mellan just "infödda" svenskar och invandrare. Får vi då två olika sorts Sverige? Skall inte alla som bor här ha samma möjligheter?

Det finns stora skillnader inom gruppen barn med utländsk bakgrund. En del barn är nyanlända till Sverige från krigshärjade länder, andra är födda i Sverige och har föräldrar som levt i Sverige i årtionden. Inget talar för att skillnader i barnfamiljers ekonomi beror på var barnen eller föräldrarna är födda. De ekonomiska villkoren avgörs av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och bristande förankring i de offentliga trygghetssystemen vid exempelvis föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet.

Läs gärna Rädda Barnens rapport i sin helhet, eller sammanfattningen här: 

http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/Svenska%20rapporter/Barnfattigdomsrapporten_2012_2_Sammanfattning.pdf