Senaste tiden har det även rasat i media angående eventuell barnfattigdom i Sverige. Det är som att Sveriges media med Uppdrag Granskning i spetsen gav sig ut på ett slags korståg för att bevisa att det inte fanns några fattiga barn i Sverige.
http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven
Kanske var det inte det som var syftet, men tyvärr blev det lite av effekten. Man förstörde helt enkelt en del av det förtroende som välgörenhetsorganisationer i Sverige vilar på. Röda Korset, Rädda Barnen, Majblomman och andra organisationer som verkar för barnens rättigheter. En otroligt okänslig vinkling i media som sedan etsat sig fast som en slags "sanning".
För visst har vi fattiga barn i Sverige. Även om fattigdomen i Sverige inte tar sig samma uttryck som fattigdom i delar av världen som har det sämre ställt så betyder det inte att barnen som växer upp under strikta villkor och färre möjligheter inte lider av detta, även i Sverige. Att inte ha det lika bra som andra. Att få stå på sidan om och titta på, medan andra barn har råd att ta barnen och åka slalom, resa, utöva fotboll, eller någon annan sport mm. En del barn saknar många saker som andra barn skulle ta för givet att få. En egen cykel, skridskor, tv-spel, utflykter till badhus eller nöjespark, bio mm.
Att det finns stora grupper barn som har föräldrar som går på långvarigt försörjningsstöd eller "skälig levnadsnivå" gör att de i mina ögon hamnar i en grupp som motsvarar fattigdom. Bara för att fattiga i Sverige inte har det lika dåligt som fattiga i en del andra länder, ger inte uppdrag granskning rätt att helt såga fenomenet och vinkla det så att det låter som att ingen har det dåligt här i Sverige, världens mest lagom land.
Barn som växer upp i fattigdom har helt enkelt inte samma möjligheter i livet som barn i mer välställda familjer. De får inte samma möjlighet till fritidsutövande, eller tillgång till teknik såsom datorer och mobiler som allt mer förutsätts för skolundervisning mm. Med föräldrar som sliter, jobbar hårt, vänder på varje krona. Kanske har lågavlönade arbeten med tungt kroppsligt arbete som även gör föräldrarna mer utarbetade, trötta och slitna. Barn som alltid har trasiga skor, eller saknar saker som de egentligen behöver. Det är klart att även om det går att köpa billigare kläder och skor på Myrorna och Röda Korset så är det klart det känns att inte kunna leva som andra gör. Ha föräldrar som kanske jobbar dåliga arbetstider och gör familjelivet lidande. Barn som måste vara för länge i kommunal barnomsorg för att pendlande med tåg och buss inte går lika fort som att köra egen bil. Det är klart olikheterna kommer visa sig på många sätt mellan rika och fattiga familjer.
Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom i Sverige är nu publicerad. Rapporten utgår från 2010 års statistik och visar att 242 000 barn levde i ekonomisk utsatthet under 2010. Det är en minskning på 0,3 procentenheter jämfört med 2009 års siffror. (Ekonomisk utsatthet kanske inte är samma sak som utfattig, men det visar på en känslighet då familjer som saknar marginaler blir känsliga för plötsliga saker som händer. Olyckor som om bilen, cykeln, tvättmaskinen, eller tv:n går sönder, om någon blir sjuk, anhörig, eller i familjen. Vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet).
http://www.rb.se/press/pressmeddelanden/Pages/Barnfattigdomen_i_Sverige_pa_fortsatt_hoga_nivaer.aspx?gclid=COrY46u7-bQCFUdZ3godSyYAuQ
Från rapporten:
Skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet man bor, om barnet växer upp med ensamstående eller sammanboende föräldrar eller om föräldrarna är födda utomlands eller i Sverige. Skillnaderna är finns även mellan kommuner, och mellan storstädernas stadsdelar.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer är fortsatt överrepresenterade när det gäller risk för sämre hälsa, ökad risk att utsättas för våld samt sämre möjligheter att klara skolan med godkända resultat. Rädda Barnen ser i sina verksamheter i storstädernas mest ekonomiskt utsatta stadsdelar att skolor stänger, vårdinrättningar läggs ned och bankkontor flyttar, samtidigt som trångboddheten ökar och föräldrar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är en oroande situation som riskerar att påverka den grundläggande tilliten till det samhälle vi lever i.
Det ökade välståndet under åren 1997-2007 kom inte alla barnfamiljer till del. Stora strukturförändringar skedde under 1990-talets kris. Sverige hade fram till dess en relativt jämn inkomstfördelning, men under och efter krisen etablerades ett nytt mönster med vidgade ekonomiska skillnader mellan de fattigaste och de rikaste hushållen. I synnerhet är det barn i familjer med utländsk bakgrund som halkat efter och inte fått del av det ökade välståndet. De ekonomiska skillnaderna har fortsatt att vidgas under hela 2000-talet och under de senare åren ser vi att barnfattigdomen ökar mer bland barn till ensamstående föräldrar än i andra grupper. Här finns ett strukturellt problem och en utmaning för den ekonomiska fördelnings- och familjepolitiken.
Stockholm, Göteborg och Malmö har haft en särställning med mycket stora ekonomiska skillnader inom städerna och med en barnfattigdom på över 50 procent i de fattigaste stadsdelarna. De senaste åren har den utvecklingen varit mer gynnsam i framförallt Stockholm, som inte längre hör till de 30 kommuner som har högst barnfattigdom. Barnfattigdomen har minskat tydligt även i kranskommuner som tidigare haft hög barnfattigdom, exempelvis Botkyrka. Malmö är den stad i Sverige som har högst barnfattigdom – 32,7 procent under 2010.
Minskningen av barnfattigdomen mellan år 2009 och 2010 har skett bland barn till sammanboende föräldrar. Motsatt trend gäller för barn till ensamstående föräldrar, där barnfattigdomen istället har ökat, med 0,3 procentenheter, under samma period. Sedan år 2007 har barnfattigdomen ökat med 4,7 procentenheter bland de barn som bor med en av sina föräldrar. I denna grupp var barnfattigdomen mer än tre gånger så hög (28,5 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (8,6 procent) år 2010.
•
Det finns stora skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Nästan vart tredje barn med utländsk bakgrund (31,2 procent) lever i ekonomisk fattigdom, jämfört med 6,0 procent av barn till föräldrar som är födda i Sverige. Barnfattigdomen är alltså mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund.
• Bland barn med utländsk bakgrund har andelen i ekonomisk utsatthet minskat med 0,7 procentenheter mellan 2009 och 2010. Antalet barn med utländsk bakgrund som lever under knappa ekonomiska omständigheter har dock blivit något fler (cirka 1 000 barn). Att andelen minskar samtidigt som antalet ökar hänger samman med att det totala antalet barn med utländsk bakgrund har ökat mellan 2009 och 2010.
•
Att ha utländsk bakgrund och att ha en ensamstående förälder är faktorer som var för sig ökar risken för att leva under ekonomiskt knappa förhållanden. Tillsammans förstärker faktorerna varandra och ett mycket tydligt mönster av ojämlika ekonomiska villkor framträder. Mer än hälften av alla barn (54,1 procent) till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund levde i ekonomisk fattigdom 2010, men endast 2,4 procent av alla barn som bodde med båda sina svenskfödda föräldrar.
•
Barnfattigdomen varierar starkt mellan Sveriges kommuner, från 4 procent (Täby) till 32,7 procent (Malmö). Mellan storstädernas stadsdelar är variationen än större. I Göteborg är andelen barn som lever i ekonomisk fattigdom lägst i Torslanda (1,7 procent) och högst i Bergsjön (58,3 procent). Motsvarande ekonomiska klyftor inom städerna finns även i Malmö och Stockholm.
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får inget barn diskrimineras, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Trots det har barn som växer upp i familjer med knapp ekonomi ofta inte samma möjligheter och förutsättningar som andra barn. De löper högre risk att bli mobbade, få sämre resultat i skolan, sämre hälsa och de har färre möjligheter till en meningsfull fritid.
Reinfeldts svar här nedan låter lite som journalisterna i "Uppdrag granskning" resonerade:
Risken att "drabbas av fattigdom" verkar även hänga samman med olika områden. Är det då bara att flytta till ett mer välbärgat område för att få mer och bättre hjälp? Tyvärr är det ju inte så. Fattigdomen är strukturell och går inte att "fly" från genom att komma till ett annat område. Man flyr inte så lätt ifrån den situation man hamnat i, kanske med lägre utbildningsnivå, nu med barn, kanske ensamstående. Hur skall man då kunna studera, få ett mer välbetalt arbete? Med mindre förutsättningar för sina barn i sin tur finns en stor risk att även barnen får sämre start i livet, och kanske inte heller kommer vidare till högre studier. Då blir det verkligen klassuppdelning. Man föds in i en klass och sedan lämnar man den inte.
Klyftorna ökar i det svenska samhället och också då mellan just "infödda" svenskar och invandrare. Får vi då två olika sorts Sverige? Skall inte alla som bor här ha samma möjligheter?
Det finns stora skillnader inom gruppen barn med utländsk bakgrund. En del barn är nyanlända till Sverige från krigshärjade länder, andra är födda i Sverige och har föräldrar som levt i Sverige i årtionden. Inget talar för att skillnader i barnfamiljers ekonomi beror på var barnen eller föräldrarna är födda.
De ekonomiska villkoren avgörs av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och bristande förankring i de offentliga trygghetssystemen vid exempelvis föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet.
Läs gärna Rädda Barnens rapport i sin helhet, eller sammanfattningen här:
