Detta är alltså summan för varje åldersklass eller årskull.
Bild: en av alla böcker som vuxenvärlden behöver läsa.
ur boken:
• Vilka grundläggande behov har våra barn och ungdomar och hur kan vi som föräldrar, yrkesverksamma och/eller andra viktiga vuxna tillgodose dessa?
• Hur kan vi inom skolan bemöta skolk, bristande måluppfyllelse och destruktivt och normbrytande beteende med hållbar förändring som resultat?
Vem är det då som betalar för utanförskapet?
Kommunen 500.000.000
Försäkringskassan 400.000.000
Landsting 300.000.000
Rättsväsende 150.000.000
Arbetsförmedling < ca.100.000.000
Övriga 100.000.000
Detta innebär att insatser som görs hos arbetsförmedlingen kanske främst sparar kostnader hos kommunen, men i stort sparar alltså hela samhället in de här pengarna, eftersom all verksamhet i offentlig sektor är skattefinansierad. Det innebär att vi inte borde tänka "vem skall betala" utan vi måste dela på kostnaderna ändå. Att satsa pengar tidigt på förebyggande arbete, förhindra att människor hamnar i kriminalitet, missbruk sparar alltså enorma kostnader för samhället. Det är alltså mer att se som en investering att inte dra ned på fritidsgårdar, att ha fler lärare i skolan, att ge barnen fler möjligheter. Kollo-verksamhet är en annan viktig verksamhet som nästan helt försvunnit, för att ge barnen ett bra avbrott under sommarlov med läger, aktiviteter och engagerade vuxna.
Om man lyckades förhindra exempelvis 50 av dessa individer att hamna i utanförskapet så skulle man spara 16 miljoner kronor / individ, eller kunna öppna 50 extra ungdomsgårdar, en per person alltså. Eller ha 1435 platser inom äldreomsorg, eller 2123 extra lärare i skolan. Eller ge 2.224.577 gitarrlektioner.
Sjukt höga siffror, och väl värt att tänka på när vi tänker "besparingar". Samhället behöver alltså kosta på barnen mer resurser, för varje "räddad" individ som inte går vidare till utanförskap och hamnar i riskgrupp för missbruk och kriminalitet finns alltså enorma summor att spara.
Av alla skyddsfaktorer man känner till är utbildning en av de allra viktigaste. För många barn utgör ett skolmisslyckande början på en livslång resa in i utanförskap. Det är inte acceptabelt att tillgången till kvalitativ utbildning ser så väldigt olika ut för olika barn i Sverige. Fler lärare till skolan alltså!
Ett annat sätt att minska barns utanförskap är ju att se till att de har en meningsfull fritid, och goda förebilder och blir delaktiga i samhället. Lär sig om solidaritet, kamratskap och sunda värderingar. Att "öronmärka" pengar hos socialtjänsten som kunde erbjuda familjer stöd till barnens fritidsaktiviteter om de går på långvarit försörjningsstöd handlar alltså om i sammanhanget mycket små kostnader.
Så när jag skriver om barnfattigdom i Sverige, så menar jag alltså att det fenomenet är en bidragande orsak till det här utanförskapet. http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/barnfattigdom-i-sverige.html
Att då som många i kommentarerna "gnälla" över att det är dåliga föräldrar som inte satsar på sina barn, hjälper dock inte för att de här kostnaderna kommer alltså till samhället ändå. Så satsar vi mer på barnen så vinner vi mer, både i sparade kronor och kostnader för samhället som vi annars får, samt i minskat mänskligt lidande.
Bra inlägg, det belyser hur komplexa problemen är. Av dessa faller säkert en del barn in som barnfattigdom, andra är det inte. Att stirra sig blind på barnfattigdom med mer pengar lindrar men löser inte problemen.
SvaraRaderaAbsolut finns det fler anledningar än föräldrars socio-ekonomiska bakgrund som spelar in, ett utanförskap kan komma av att man inte klarar skolans krav, detta kan bero på hemsituation, men kan också bero på faktorer som inlärningssvårigheter, normbrytande beteende hos den unge själv, mobbning, psykisk ohälsa hos unga finns även men tas inte alltid på allvar. Barn och ungdomar som egentligen skulle ha en diagnos men som går odiagnosticerade och därmed inte får rätt stöd och hjälp från skola då kunskap saknas om vilket stöd som de behöver. Finns även unga som glider in i depression, mörka tankar, ångest eller självskadebeteenden. Som sagt även normbrytande beteende som att de vid unga år kommer i kontakt med alkohol, eller droger, kriminalitet mm.
SvaraRaderaMen som sagt en del av detta handlar om att "se" de unga, fånga upp dem tidigt, förebyggande arbete, att bli sedd, bekräftad. Att ha stödjande grupper för unga tjejer och killar som behöver få jobba med självkänsla, självförtroende, att våga, men även andra meningsfulla fritidsaktiviteter.
Idrott, föreningsliv och sådana ideella organisationer tar ju ett stort socialt ansvar för att engagera barn och ungdomar och hålla dem utanför "buset".
Att hålla fritidsgårdar öppna, och stödja verksamhet som riktar sig mot ungdomar är en bra investering för en kommun. Att ha möjlighet att i skolan sätta in extra resurser för att fånga upp ungdomar som håller på att missa skolans mål, och inte få kompletta betyg och därmed hoppar en del ungdomar av skolan. Kan man fånga dessa tidigare innan det börjar gå snett, sätta in extra lärarassistenter eller mer läxhjälp efter skoltid för elever som behöver lite extra stöd så sparar man alltså i långa loppet mångtals miljoner. Att hjälpa barn och unga utan att de behöver en diagnos, men också för att man ser behoven och då inte räkna "kronor och ören" skulle också spara pengar på sikt.
Kostnaden uppkommer nu och den som "tjänar" gör det sedan. Det är problemets kärna i en tid med kvartalsekonomi, eller politiker som väljs om vart fjärde år. Trots att kalkylen är övertygande solklar.
SvaraRaderaLätt att minska dessa utgifter, särskilt som kostnaden uppstår senare. Att dra ned är därför "billigt" men att återta eller bygga upp en högre nivå är flerfallt dyrare. Politikerna gör oss björntjänster och kallar det besparingar.
Exakt, och när man stänger ungdomsgården nu, så kommer resultatet kanske om 8-10 år när barnen är vuxna som man ser att en ungdomsgård faktiskt kunde haft effekt i ett område. Men som sagt, kortsiktigt tänkande, och sedan får socialtjänsten skicka fler ungdomar på missbruksvård, en plats för sluten ungdomsvård kostar 6 000 kronor per dygn. Totalt sett handlar den totala missbruksvården, och samhällets kostnader för denna om 150 miljarder kr/år. Enligt nya beräkningar handlar det om 66 miljarder kronor för alkohol, 62 miljarder för narkotika och 20 miljarder för läkemedelsmissbruk. (2010) http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/missbruket-kostar-150-miljarder_5606385.svd
SvaraRaderaBra att du är engagerad för barn och unga Rymdis. Det är lättare att se att drygt 2 miljoner sparas per år som en unge inte behöver sluten ungdomsvård. Om det sedan är ungdomsgårdar eller extra lärare som bäst behövs kan jag inte säga, i många fall är det nog både och. Viktigare är kanske att vi inser att barn och ungdomar är allas ansvar. Reagera när något är fel.
SvaraRaderaVänliga hälsningar
Nanotec