Hur kan detta ske? Undrar många.
Orsaken ligger i vårt minne där det som vi gör dagligen allt som oftast går på autopilot. Vanans makt. Där vi har rutiner för vad vi gör. Vi kör till jobbet men vi behöver inte analysera varje del av vägsträckan för vi har kört den tusentals gånger. Hjärnan går inne i sin slummer.
Jag har själv varit en uttröttad småbarnsförälder, som inte fått nog med sömn. Som varit stressad och haft många saker som skall göras på arbetet. Jag har själv kommit på mig själv halvvägs till jobbet och insett att jag har min son i baksätet men som sitter där knäpptyst. Jag har då kört tillbaka till dagis och lämnat av honom där.
Jag har en otroligt kort sträcka från hemmet till jobbet. När jag kör bil tar det 5-7 minuter för mig att komma till arbetet. Den gången jag glömde lämna min son var han alldeles knäpptyst i baksätet och satt väl och funderade på något. De kanske var en tankelucka på 2-3 minuter för mig, innan jag åter upptäckte att jag hade min son i baksätet i sin barnstol och körde sålunda tillbaka till dagis. Men bara de 2-3 minuterna fick mig att inse att jag hade glömt min son. Kan man glömma sitt barn i bara några minuter, komma fram till jobbet och gå in. Så kanske man inte kommer ihåg det sedan på resten av dagen. När man väl kommer till jobbet så är vanans makt att allt är som det ska och man börjar jobba, svara på brev. Telefon, åka ut på uppdrag. Jag kan inte ärligt säga själv vad som hade hänt om jag inte kommit på att jag hade min son med mig.
De som aldrig upplevt en sådan här kort tankelucka kanske aldrig kan förstå detta "hur kan detta ske". Men jag förstod det allt för väl redan den gången. Och fick ångest, kan man tillägga.
Farligast är nog den där tiden innan barnet blir så stort att de kan knäppa lös sig själva. Min son fyller snart sex år och vid det här laget skulle han absolut knäppa loss sig och ta sig ut ur bilen redan efter 1-2 minuter. Men ett sådant litet barn som inte kan ta sig lös har såklart ingen chans, om det blir bortglömt.
En del i den här historien vill framhävda att förskolan skulle ha något slags ansvar att kontakta föräldrar när barn inte kommer till förskolan. Jag skulle säga att det har jag aldrig hört en enda förskola göra, någonstans i landet. Är barnet borta en vecka så kanske de skulle ringa. Men är ett barn borta en dag så är det klart att förskolan kommer att anta att barnet är sjukt.
Orsaken är ju att barn inte går till förskolan själva så kommer inte föräldrar och lämnar barnet så är ju barnet med sina föräldrar och därför finns ingen anledning för en förskola att börja efterlysa barnet. Om det inte är så att det är så mycket frånvaro så att de kan börja undra om barnet överhuvudtaget skall ha en plats på förskolan.
Jag rekommenderar alla att läsa den här artikeln som vann pulitzer priset 2010. Som kanske kan förklara lite av vad det är som händer, när en förälder glömmer sitt barn. Hur kan det ske?
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/02/27/AR2009022701549.html
Winner of the 2010 Pulitzer Prize for Feature Writing
Fatal Distraction: Forgetting a Child in the Backseat of a Car Is a Horrifying Mistake. Is It a Crime?
Mina tankar går till de anhöriga, vänner, släkt, familj, pappan, mamman, förskolepersonal, förskolebarn. Grannar, arbetskollegor, de som arbetar i området där barnet förolyckades. Samt alla som kan komma att tänka "kunde vi ha gjort något". Kunde vi ha upptäckt att det satt ett barn i bilen där utanför arbetsplatsen?
Det var och är en fruktansvärd olycka. Det kan hända vem som helst.
Kanske skulle sådana här olyckor kunna undvikas helt genom att alla små barn placeras på förarplatsen med airbagen urkopplad. För jag tror inte man kan glömma något som är rakt framför en.
Från artikeln; Washington post.
SvaraRaderaHave you ever forgotten your phone?
When did you realise you’d forgotten it? I’m guessing you didn’t just smack your forehead and exclaim ‘damn’ apropos of nothing. The realisation probably didn’t dawn on you spontaneously. More likely, you reached for your phone, pawing open your pocket or handbag, and were momentarily confused by it not being there. Then you did a mental restep of the morning’s events.
Shit.
In my case, my phone’s alarm woke me up as normal but I realised the battery was lower than I expected. It was a new phone and it had this annoying habit of leaving applications running that drain the battery overnight. So, I put it on to charge while I showered instead of into my bag like normal. It was a momentary slip from the routine but that was all it took. Once in the shower, my brain got back into ‘the routine’ it follows every morning and that was it.
Forgotten.
RaderaThis wasn’t just me being clumsy, as I later researched, this is a recognised brain function. Your brain doesn’t just work on one level, it works on many. Like, when you’re walking somewhere, you think about your destination and avoiding hazards, but you don’t need to think about keeping your legs moving properly. If you did, the entire world would turn into one massive hilarious QWOP cosplay. I wasn’t thinking about regulating my breathing, I was thinking whether I should grab a coffee on the drive to work (I did). I wasn’t thinking about moving my breakfast through my intestines, I was wondering whether I’d finish on time to pick up my daughter Emily from nursery after work or get stuck with another late fee. This is the thing; there’s a level of your brain that just deals with routine, so that the rest of the brain can think about other things.
Think about it. Think about your last commute. What do you actually remember? Little, if anything, probably. Most common journeys blur into one, and recalling any one in particular is scientifically proven to be difficult. Do something often enough and it becomes routine. Keep doing it and it stops being processed by the thinking bit of the brain and gets relegated to a part of the brain dedicated to dealing with routine. Your brain keeps doing it, without you thinking about it. Soon, you think about your route to work as much as you do keeping your legs moving when you walk. As in, not at all.
Most people call it autopilot. But there’s danger there. If you have a break in your routine, your ability to remember and account for the break is only as good as your ability to stop your brain going into routine mode. My ability to remember my phone being on the counter is only as reliable as my ability to stop my brain entering ‘morning routine mode’ which would dictate that my phone is actually in my bag. But I didn’t stop my brain entering routine mode. I got in the shower as normal. Routine started. Exception forgotten.
Autopilot engaged.
My brain was back in the routine. I showered, I shaved, the radio forecast amazing weather, I gave Emily her breakfast and loaded her into the car (she was so adorable that morning, she complained about the ‘bad sun’ in the morning blinding her, saying it stopped her having a little sleep on the way to nursery) and left. That was the routine. It didn’t matter that my phone was on the counter, charging silently. My brain was in the routine and in the routine my phone was in my bag. This is why I forgot my phone. Not clumsiness. Not negligence. Nothing more my brain entering routine mode and over-writing the exception.
Autopilot engaged.
RaderaI left for work. It’s a swelteringly hot day already. The bad sun had been burning since before my traitorously absent phone woke me. The steering wheel was burning hot to the touch when I sat down. I think I heard Emily shift over behind my driver’s seat to get out of the glare. But I got to work. Submitted the report. Attended the morning meeting. It’s not until I took a quick coffee break and reached for my phone that the illusion shattered. I did a mental restep. I remembered the dying battery. I remembered putting it on to charge. I remembered leaving it there.
My phone was on the counter.
Autopilot disengaged.
Again, therein lies the danger. Until you have that moment, the moment you reach for your phone and shatter the illusion, that part of the brain is still in routine mode. It has no reason to question the facts of the routine; that’s why it’s a routine. Attrition of repetition. It’s not as if anyone could say ‘why didn’t you remember your phone? Didn’t it occur to you? How could you forget? You must be negligent’; this is to miss the point. My brain was telling me the routine was completed as normal, despite the fact that it wasn’t. It wasn’t that I forgot my phone. According to my brain, according to the routine, my phone was in my bag. Why would I think to question it? Why would I check? Why would I suddenly remember, out of nowhere, that my phone was on the counter? My brain was wired into the routine and the routine was that my phone was in my bag.
The day continued to bake. The morning haze gave way to the relentless fever heat of the afternoon. Tarmac bubbled. The direct beams of heat threatened to crack the pavement. People swapped coffees for iced smoothies. Jackets discarded, sleeves rolled up, ties loosened, brows mopped. The parks slowly filled with sunbathers and BBQ’s. Window frames threatened to warp. The thermometer continued to swell. Thank fuck the offices were air conditioned.
But, as ever, the furnace of the day gave way to a cooler evening. Another day, another dollar. Still cursing myself for forgetting my phone, I drove home. The days heat had baked the inside of the car, releasing a horrible smell from somewhere. When I arrived on the driveway, the stones crunching comfortingly under my tyres, my wife greeted me at the door.
“Where’s Emily?”
Fuck.
As if the phone wasn’t bad enough. After everything I’d left Emily at the fucking nursery after all. I immediately sped back to the nursery. I got to the door and started practising my excuses, wondering vainly if I could charm my way out of a late fee. I saw a piece of paper stuck to the door.
“Due to vandalism overnight, please use side door. Today only.”
Overnight? What? The door was fine this morni-.
I froze. My knees shook.
Vandals. A change in the routine.
My phone was on the counter.
I hadn’t been here this morning.
My phone was on the counter.
I’d driven past because I was drinking my coffee. I’d not dropped off Emily.
My phone was on the counter.
She’d moved her seat. I hadn’t seen her in the mirror.
My phone was on the counter.
She’d fallen asleep out of the bad sun. She didn’t speak when I drove past her nursery.
My phone was on the counter.
She’d changed the routine.
My phone was on the counter.
She’d changed the routine and I’d forgotten to drop her off.
My phone was on the counter.
9 hours. That car. That baking sun. No air. No water. No power. No help. That heat. A steering wheel too hot to touch.
That smell.
I walked to the car door. Numb. Shock.
I opened the door.
My phone was on the counter and my daughter was dead.
Autopilot disengaged.
Vad lever vi för liv där vi är så sönderstressade av krav, omgivningens och egna, att vi glömmer våra egna barn?
SvaraRaderaDen här effekten av att "glömma", är inte som att de inte bryr sig om sina barn. Det är mer hur våra hjärnor fungerar, på autopilot.
RaderaFör att undvika sådana situationer behöver man system där man alltid kollar att barnet inte är kvar i bilen när man kliver ut ur den. Att man konsekvent lämnar sina egna grejer tex. i baksätet så att man upptäcker när man behöver mobil, plånbok mm. att barnet också är i baksätet. Eller att man ställer barnets skötväska på sidostolen fram så att man får en "visual" på att barnet är med i bilen.
Det är när man inte har sådana påminnelse-triggers och hjärnan går på autopilot som man kan tro att man inte hade med barnet den här dagen. Man kopplar då på sin vanliga dagsrutin och kan alltså inte minnas att barnet sitter i bilen.
Det är inte att man "glömt" barnet. Det är minnets funktioner som får en att tro att barnet är med någon annan, på förskolan eller att tex. mamman hade ansvaret så att man har lagt bort alla sådana tankar..
Det är en otroligt farlig "mindslip" och det kan hända alla. Det beror inte på att de måste vara sämre föräldrar än någon annan.
Alla vill ju tro att "det här skulle aldrig kunna hända mig". För det får en att känna sig tryggare. Men faktum är att på grund av minnets uppbyggnad, så kan detta hända alla.
Men försök se verkligheten som den är nu. I grunden handlar det om att vi är så förbannat uppstyrda i vår jakt på meningslös konsumtion att vi tappar allt fokus på det som är verkligt meningsfullt och viktigt.
RaderaVi ska inte ha så mycket att komma ihåg, det är vi inte byggda för. Rent mentalt är vi fortfarande inne i neolitikum, men dagens tempo ska hela tiden skruvas upp och till slut klarar vi inte det.
Ja, det kan hända alla. Men i grunden handlar det inte om mindslips eller nåt sånt utan att vi inte är utrustade för att klara den stress vi byggt in i våra samhällen och liv.
Ja samhället vi har byggt orsakar sådant här. Vi har för mycket olika rutiner, småsaker, och stora saker vi skall komma ihåg. ..och vi är inte perfekta. Vi har en "mänsklig faktor" och ibland blir det en mängd orsaker som samverkar som gör att sådana här tragiska händelser sker.
RaderaAtt hans arbetsplats var på en otillgänglig plats, nästan inga som passerade förbi bilen får vi anta. Ingen som såg. Att det var sol den dagen... Hade det varit en regnig dag kanske barnet hade överlevt.
I morgon kör jag till mitt barnbarn och hans föräldrar, upplever deras nya lägenhet på plats samt berättar om den förnämliga autopilot vi har och risken med den . Tycker det här var ruskigt, men bra förslag på metod att öka säkerheten. Riktigt förnämligt bloggande idag av dig.
SvaraRaderaVänliga hälsningar
Nanotec
Finns många rutiner, kolla alltid av bilen innan du lämnar den, kolla alltid barnstolen även de gånger barnet inte är med. På det sättet vet man alltid att ingen är kvar där, detta skall vara rutiner man alltid gör. Oavsett om man tror barnet är med eller ej. Det tar 2 sekunder, men skulle rädda liv om alla gjorde detta. (jag kollar alltid bilen ändå för att se jag inte har tex. min jacka där bak eller en väska eller något annat)
RaderaStäll väskor i baksätet om barnet är där så du måste hämta saker där bak. Eller ställ barnets skötväska på framsätet.
Sätt upp en spegel så att du alltid ser barnet när det sitter i sin bakvända bilbarnstol (finns särskilda plastspeglar för detta) osv.
What kind of person forgets a baby?
SvaraRaderaThe wealthy do, it turns out. And the poor, and the middle class. Parents of all ages and ethnicities do it. Mothers are just as likely to do it as fathers. It happens to the chronically absent-minded and to the fanatically organized, to the college-educated and to the marginally literate. In the last 10 years, it has happened to a dentist. A postal clerk. A social worker. A police officer. An accountant. A soldier. A paralegal. An electrician. A Protestant clergyman. A rabbinical student. A nurse. A construction worker. An assistant principal. It happened to a mental health counselor, a college professor and a pizza chef. It happened to a pediatrician. It happened to a rocket scientist.
ur washington post artikeln.
Det inträffade är bara så otroligt hemskt.
SvaraRaderaDen där autopiloten är ju både bra och praktisk i många sammanhang.
Och uppenbarligen en riskfaktor som måste hanteras. Då är rutiner bra.
Klassikern är ju frågan om jag verkligen stängde av spisen? Glömda ungar är antagligen inte så alldeles helt ovanligt heller. Fråga vilket dagis som helst hur ofta föräldrar glömt hämta.
Det ofattbart sorgliga i det här fallet är de tragiska konsekvenserna. Tror även att många föräldrar känner den fasansfulla tanken svindla "tänk om det varit jag". Nä, nä, inte jag inte, så slarvig är jag inte.
Minnet är en knepig grej och det förbättras definitivt inte av stress, sömnbrist och överbelastning.
Jo vi vill skydda oss själva, och tänka att så skulle jag aldrig göra. Det kan inte hända mig. Det händer bara "knarkare" osv. för att man vill inte tro att det faktiskt händer i väldigt vanliga familjer, när det väl händer.
RaderaRutiner är mycket bra för att hantera riskfaktorer. Såsom att man kollar att man stängt av spisen innan man plockar av spisen. Eller man kollar att man släckt ljusen innan man lämnar rummet.
http://edition.cnn.com/2010/HEALTH/07/07/hot.car.parenting/index.html här är ett liknande fall som också förklarar lite hur det kan hända. ... en helt ... vanlig familj.
Idag har jag dömt ut pappan på diverse punkter. Men detta har jag nog gjort för att fjärma mig från att det inte skulle kunna hända mig men samtidigt vart livrädd för känslan att det kanske just kunnat hända mig på grund av min stora tankspriddhet. Jag har stor förståelse för att vi ofta går på autopilot och jag har vart med om känslan att jag var ensam i bilen bara för att plötsligt höra min son börja låta. Jag drabbades då av extrem insikt att vad hade hänt om jag parkerat gått iväg och glömt bort. Sen den gången gör jag alltid en mental markering i mitt medvetande när barnen är med för att det aldrig ska ske nått fel.
SvaraRaderaJo, jag tror det händer oftare än man vill medge. Men det är lättare att försöka distansera sig och säga att "sånt här kan bara inte ske", "det skulle aldrig hända mig" och att det måste bero på att den pappan inte älskade sitt barn. Annars skulle man ju minnas? Eller?
RaderaMen för det mesta händer ju något, även om vi skulle glömt för en sekund. Något som påminner oss. Barnen börjar låta, eller vi får syn på något i bilen som påminner oss. Någon upptäcker barnet i bilen. Något som sker innan vi går in i nästa uppsättning av arbetsrutiner på jobbet. Det är ju bara i de otroligt sällsynta fallen som det går så här långt. Att man då i sitt minne skulle tro att det var den andra föräldern som brukar ha ansvar för barnet som skulle ta barnet till förskolan den här dagen. Att man hela dagen skulle vara övertygad om att barnet hade det bra och att det var en vanlig dag på jobbet.
Som sagt går mina tankar till de anhöriga. En sådan otrolig sorg...det är ju nästan helt obegripligt. Inget straff som vårt rättssystem kan utdöma är värre än det som redan har skett.
Tack för besöket.
SvaraRaderaIbland är det bra att förtränga vissa saker. Men helt klart är att det inte är bra när man utsätter någon annan för fara.
Det är tragiskt detta som har hänt med den lilla pojken.