Julhelgerna är avklarade och med det många förväntningar, förhoppningar och sådant som hör julen till. Jag som har ett barn med särskilda behov och funktionsnedsättning har ofta oron över hur mitt barn skall klara alla ändringar i förutsägbarheten när man har julledighet så ställs ju vardagen på ända.
Även mitt ena brorsbarn har en svårare funktionsnedsättning vilket gör att det här var första året när vi överhuvudtaget ens försökt att fira jul på samma plats. Med två barn med särskilda behov på samma plats blir det svårare att försöka anpassa till de olika barnens behov och samtidigt kunna upprätthålla alla de vuxnas förväntningar på hur man egentligen kan göra på en sådan kravfylld tid som julen.
I år fungerade det dock över alla förväntningar. Min son som tidigare haft mycket svårt med att vara på nya platser och med nya rutiner klarar nu sin vardag med hjälp av medicinering (för sin ADHD) och trots många olika nya människor och platser och olika hem vi besökt under julhelgerna, både hos släkt och vänner. Så har han kunnat finna lugnet och umgås och leka med alla barn vi träffat under julen.
Min brorson som har en svårare autism och utvecklingsstörning har nu ändå utvecklats så mycket att han nu kan säga när han behöver en paus och då kan en av hans föräldrar gå med honom till övervåningen en stund och så att han får vila. Så orkade även han med allt stim och stoj kring julmiddag, paketutdelningen med tomten löstes så att min kära brorson och hans pappa (min bror) var i köket och öppnade hans paket där, men där han även kunde se oss i vardagsrummet (där tomten var) och på så vis fick han sina behov av avskildhet uppfyllda samtidigt som han kunde vara delaktig.
Han lekte även lite med en julklapp som han fick vilket är fantastiskt eftersom han är autistisk har han inte haft så mycket intresse av leksaker utan brukar främst vara avvaktande och inte ta till sig nya saker i första taget. Under sin uppväxt (idag är han 7 år) så har han bara tyckt om ett vattenhjul, att se på tvättmaskinen och en leksaksgrind i full storlek ifrån Fisher Price som jag hittade åt honom när han var ca. 2 år. Nu i år fick han en trummaskin med stora knappar på, då han tycker om musik och de var väldigt färgglada. Varje knapp (4 st) var ungefär lika stor som hans hand så jag gissade på att den skulle vara tillräckligt tydlig för att han skulle kunna uppskatta den. Vilket han också gjorde. Han började direkt röra vid den och fingra lite på den och spontant gick han senare även till den och tryckte igång musik och låg på golvet och lyssnade på den. Så den verkar vara något han kommer ha glädje av framöver.
Det känns fantastiskt att livet ändå gått så mycket framåt att man nu kan se fram emot ledigheter och högtider med en viss tillförsikt. Att det löser sig. Att man nu kommer att kunna njuta av ledigheter och lov vilket de senaste 6 åren varit mer av en mardröm. Bara föräldrar med barn med funktionshinder vet vilket kaos det blir kring de barnen som behöver så mycket tydlighet och struktur när denna vardag plötsligt ändras. När man tvingas leva så inrutat och i en grå trist vardag där det inte finns utrymme för vare sig utflykter eller spontanitet då barnet inte klarar detta utan att det blir kaos.
Men nu med två barn i min omedelbara närhet som plötsligt fungerar och att det äntligen går att slappna av och njuta av tiden omkring dem känns märkligt men som den bästa julgåvan. Jag städar bort julgran och juleljus. Det är med tillförsikt och försiktig glädje som jag nu går in i år 2014.
En blog om:
Samhälle, Miljö, Tillväxt, Ekonomi, Skulder och Sparande, Förberedelser och Peak Oil.
Visar inlägg med etikett Funktionshinder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Funktionshinder. Visa alla inlägg
tisdag 7 januari 2014
Nytt år, nya tag...
tisdag 3 december 2013
Att ha ett barn med funktionsnedsättning...
Jag har en son som idag är 6 år gammal. Han har nu i höstas börjat skolans 6-års verksamhet som är förlagd på skolans område. Han har också ett funktionshinder, eller funktionsnedsättning. ADHD och en atypisk autism. Främst hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll tror jag är det som man kanske märker främst. Sedan har han också vissa autistiska drag som ibland även det sätter krokben för honom. Han är normalbegåvad i övrigt och i mångt och mycket även som andra sexåringar.
Det är inte ovanligt att drag av autism framträder tillsammans med ADHD diagnosen. Man kan idag inte säga helt om det är för att man är hyperaktiv som man inte hinner läsa av sin omgivning eller om sambandet är att för att man inte kan läsa av sin omgivning som man kanske får den här bristande koncentrationen och hyperaktiviteten. Sambandet är inte helt klarlagt där.
På bilden: Patienter med ADHD hade lägre nivåer av dopamin-transportörer i nucleus accumbens, en del av hjärnans belöningscentrum, än kontrollpersonerna.
http://www.bnl.gov/newsroom/news.php?a=1565
Min son är en fantastisk individ. Han är oftast glad och busig, påhittig, spontan och kramgo. Han är social och gillar att babbla med främlingar som han träffar ute. Han är entusiastisk för det mesta och har en snabbhet och energi som ibland kan vara förundransvärd. Sedan finns det ju naturligtvis nedsidor med detta också, min son har stort behov av strukturer och fasta rutiner omkring sig vilket är en del av hans funktionsnedsättning. Men får han detta så fungerar han perfekt på fritiden och i hemmet med oss föräldrar som han bor hos varannan vecka.
När han började skolan så resonerade man så att man skulle börja läsåret på den nya skolan utan resursperson fastän han hade haft en resursperson redan på förskolan det senaste ca. 1,5 året innan. Han fick sin diagnos redan när han var 4 år. Tanken här är underlig eftersom att för mig hade det varit mer begripligt att sätta in en resursperson i början av skolåret för att sedan trappa ned eller ta bort resurspersonen om det började fungera bra. I en ny miljö hade han behövt allt stöd han hade kunnat få. Men skolan tänkte annorlunda och det var bara för oss föräldrar att titta på och hoppas att det skulle gå bra ändå. På förskolan fungerade han så bra och hade lärt sig alla förskolans rutiner att man inte egentligen hade behövt en resursperson där längre. Men i en ny miljö kan vad som helst hända. Barn som är allergiska brukar man inte "prova" om de plötsligt börjat tåla det som de är allergiska mot. Men har man en livslång diagnos av en NPF diagnos kanske man plötsligt blivit "frisk", kanske är värt att prova...
Det gick inte mer än en vecka innan incidentrapporteringen började hopa sig. Rymningar från skolan, kastat sten, rymt från skolan igen, kastat mer sten. Direkt upptäckte personalen att de måste börja punktmarkera honom, vilket tog en person ur den ordinarie personalen annars blev det kaos. Under de första veckorna fick han ha många olika i personalen och olika vikarier. Efter några veckor och högar med incidentrapporter fick han ändå rätt till en resursperson, iallafall kortvarigt beslut på någon månad, som de sedan har fått förlänga. Nu har resurspersonen fått till årsskiftet och kanske får han en ny efter årsskiftet då det kan finnas någon på kommunens LAS lista som behöver anställning.
Men även om man har en resursperson behöver min kära son såklart även anpassningar av undervisningsmaterialet och anpassningar i skolans kravnivå. Detta har man inte ännu löst utan med felaktig nivå av krav på honom blir han ohanterlig när han inte klarar av att leva upp till skolans krav. Han får utbrott och vill fly, säger till sin resursperson att han vill dö och ska ta livet av sig med pennan som han håller mot sig som att han ska hugga sig med den. Klart min son inte mår bra i skolan när det är så. Inget barn som är sex år gammalt ska väl vilja dö redan?
I månader har jag frågat efter anpassningar, anpassningar medan man ifrån skolans håll mer har lutat sig på "det står i skolplanen att man skall lära sig penngreppet". När min son hatar att rita och hålla pennan så klarar han bara det en kort stund. Medan andra barn kan sitta och rita i timmar. Med fel kravnivå får han utbrott, kastar pennan och skolböcker, försöker rymma från sin resursperson och klassrummet när de inte ger honom rätt uppmärksamhet så de inte stoppar hans uppvarvande i tid. Med fasthållningar, att både läraren och resurspersonen tvingats sitta på honom som följd. Samt att min kära son försökt bitas och sparkas när situationen eskalerat så långt. Förra veckan skallade han resurspersonen när denne höll fast honom bakifrån.
Vi har även försökt få till en träff med skolans personal och habiliteringen under en lång tid. Vi hade en tid till skolan inom en vecka efter höstlovet då det började braka lös totalt i situationen på skolan. Men då läraren och resurspersonen inte ville ta i detta på egen hand (fast det var där situationen var som mest akut) så skulle vi istället vänta 1,5 månad senare för att både rektor, lärare, resursperson, habiliteringens personal, fritidspersonalen skulle kunna vara på samma möte.
Nu är min son en "arbetsmiljöfråga" heter det. Fast vi föräldrar hela tiden försökt fråga efter rätt stöd så har det alltså gått så här långt. Skolans specialpedagog har haft tid att träffa läraren och resurspersonen en gång på hela den här terminen först i slutet av november, fast situationen varit katastrofal sedan skolstarten. Rektorn på skolan säger själv i ett mail till mig att "detta är ett av det mer komplexa elevärendena jag haft under hela min skoltid. Det är nog inte så enkelt som att alla problem härrör till resursperson eller skolans anpassning. När NN reagerar på krav- vilket det ständigt kommer att bli i skolmiljö; stå i kö, vänta på sin tur, sitta på en stol, sitta vid en matta osv -med utbrott och våld så är lösningen sällan enkel. "
Vad gör vi då för att anpassa? Hur kommer min son att kunna få rätt hjälp i skolan? Min fråga till rektorn tidigare var att "behöver man inte en resursperson med särskild kompetens eller erfarenhet av exempelvis autistiska barn för att kunna hantera och anpassa omkring honom om man nu söker en ny person ifrån LAS listan till nästa år?". Detta då den resursperson han har haft inte har haft någon erfarenhet av barn med särskilda behov. Detta var alltså vad jag fick till svar...
Nu har vi börjat medicinera honom med Equasym Depot för att försöka hjälpa honom att kunna hantera skolans kravnivåer, då detta är en akut situation på skolan. Med denna medicinering kan han få en högre koncentration under dagtid i skolan. I hemmiljö har han inte behövt någon medicinering utan det fungerar bra i alla andra situationer utom skolsituationer. Även på fritids efter skoltid har det fungerat bra. Under tiden sänker man alla krav på skolan till noll och större delen av dagen är min son i ett eget rum med resurspersonen och spelar ipad. Detta är skolans lösning istället för att försöka hitta en balans i kravnivån så kör man antingen 100% eller 0%. Så det är viktigt att man jobbar vidare på att hitta rätt kravnivå och anpassningar och inte bara att han skall medicineras.
Det är inte lätt att vara förälder i en sådan här situation eftersom man inte vill att sitt barn ska fara illa i skolan och hela hösten har man tyvärr skött det ganska dåligt ifrån skolans håll. Främst eftersom han naturligtvis inte skulle ha fått börja terminen utan resursperson när man visste att det fanns den här problematiken. Sedan att man inte tagit det på allvar och sett till att skolans specialpedagog haft en större kontakt med resurspersonen och läraren om nu rektorn säger att detta är ett av de mer komplexa elevärenden hon haft under hela sin skoltid.
Fördelen är dock att min son kommer gå på samma skola fram till årskurs 9 så de har ingen möjlighet att bara skjuta problemet framför sig utan det är upp till den här skolan att lösa.
Eftersom jag varit upptagen med att försöka lösa situationen omkring min son har jag haft lite mindre tid att skriva på bloggen på sistone. Men kanske börjar det fungera nu med medicineringen och kanske får skolan snart in bättre strukturer och rutiner. Konstigt nog så undrar man ju om detta är första barnet de mött med ADHD problematik?
Ärligt talat får jag lite huvudvärk.
Det är inte ovanligt att drag av autism framträder tillsammans med ADHD diagnosen. Man kan idag inte säga helt om det är för att man är hyperaktiv som man inte hinner läsa av sin omgivning eller om sambandet är att för att man inte kan läsa av sin omgivning som man kanske får den här bristande koncentrationen och hyperaktiviteten. Sambandet är inte helt klarlagt där.
På bilden: Patienter med ADHD hade lägre nivåer av dopamin-transportörer i nucleus accumbens, en del av hjärnans belöningscentrum, än kontrollpersonerna.
http://www.bnl.gov/newsroom/news.php?a=1565
Min son är en fantastisk individ. Han är oftast glad och busig, påhittig, spontan och kramgo. Han är social och gillar att babbla med främlingar som han träffar ute. Han är entusiastisk för det mesta och har en snabbhet och energi som ibland kan vara förundransvärd. Sedan finns det ju naturligtvis nedsidor med detta också, min son har stort behov av strukturer och fasta rutiner omkring sig vilket är en del av hans funktionsnedsättning. Men får han detta så fungerar han perfekt på fritiden och i hemmet med oss föräldrar som han bor hos varannan vecka.
När han började skolan så resonerade man så att man skulle börja läsåret på den nya skolan utan resursperson fastän han hade haft en resursperson redan på förskolan det senaste ca. 1,5 året innan. Han fick sin diagnos redan när han var 4 år. Tanken här är underlig eftersom att för mig hade det varit mer begripligt att sätta in en resursperson i början av skolåret för att sedan trappa ned eller ta bort resurspersonen om det började fungera bra. I en ny miljö hade han behövt allt stöd han hade kunnat få. Men skolan tänkte annorlunda och det var bara för oss föräldrar att titta på och hoppas att det skulle gå bra ändå. På förskolan fungerade han så bra och hade lärt sig alla förskolans rutiner att man inte egentligen hade behövt en resursperson där längre. Men i en ny miljö kan vad som helst hända. Barn som är allergiska brukar man inte "prova" om de plötsligt börjat tåla det som de är allergiska mot. Men har man en livslång diagnos av en NPF diagnos kanske man plötsligt blivit "frisk", kanske är värt att prova...
Det gick inte mer än en vecka innan incidentrapporteringen började hopa sig. Rymningar från skolan, kastat sten, rymt från skolan igen, kastat mer sten. Direkt upptäckte personalen att de måste börja punktmarkera honom, vilket tog en person ur den ordinarie personalen annars blev det kaos. Under de första veckorna fick han ha många olika i personalen och olika vikarier. Efter några veckor och högar med incidentrapporter fick han ändå rätt till en resursperson, iallafall kortvarigt beslut på någon månad, som de sedan har fått förlänga. Nu har resurspersonen fått till årsskiftet och kanske får han en ny efter årsskiftet då det kan finnas någon på kommunens LAS lista som behöver anställning.
Men även om man har en resursperson behöver min kära son såklart även anpassningar av undervisningsmaterialet och anpassningar i skolans kravnivå. Detta har man inte ännu löst utan med felaktig nivå av krav på honom blir han ohanterlig när han inte klarar av att leva upp till skolans krav. Han får utbrott och vill fly, säger till sin resursperson att han vill dö och ska ta livet av sig med pennan som han håller mot sig som att han ska hugga sig med den. Klart min son inte mår bra i skolan när det är så. Inget barn som är sex år gammalt ska väl vilja dö redan?
I månader har jag frågat efter anpassningar, anpassningar medan man ifrån skolans håll mer har lutat sig på "det står i skolplanen att man skall lära sig penngreppet". När min son hatar att rita och hålla pennan så klarar han bara det en kort stund. Medan andra barn kan sitta och rita i timmar. Med fel kravnivå får han utbrott, kastar pennan och skolböcker, försöker rymma från sin resursperson och klassrummet när de inte ger honom rätt uppmärksamhet så de inte stoppar hans uppvarvande i tid. Med fasthållningar, att både läraren och resurspersonen tvingats sitta på honom som följd. Samt att min kära son försökt bitas och sparkas när situationen eskalerat så långt. Förra veckan skallade han resurspersonen när denne höll fast honom bakifrån.
Vi har även försökt få till en träff med skolans personal och habiliteringen under en lång tid. Vi hade en tid till skolan inom en vecka efter höstlovet då det började braka lös totalt i situationen på skolan. Men då läraren och resurspersonen inte ville ta i detta på egen hand (fast det var där situationen var som mest akut) så skulle vi istället vänta 1,5 månad senare för att både rektor, lärare, resursperson, habiliteringens personal, fritidspersonalen skulle kunna vara på samma möte.
Nu är min son en "arbetsmiljöfråga" heter det. Fast vi föräldrar hela tiden försökt fråga efter rätt stöd så har det alltså gått så här långt. Skolans specialpedagog har haft tid att träffa läraren och resurspersonen en gång på hela den här terminen först i slutet av november, fast situationen varit katastrofal sedan skolstarten. Rektorn på skolan säger själv i ett mail till mig att "detta är ett av det mer komplexa elevärendena jag haft under hela min skoltid. Det är nog inte så enkelt som att alla problem härrör till resursperson eller skolans anpassning. När NN reagerar på krav- vilket det ständigt kommer att bli i skolmiljö; stå i kö, vänta på sin tur, sitta på en stol, sitta vid en matta osv -med utbrott och våld så är lösningen sällan enkel. "
Vad gör vi då för att anpassa? Hur kommer min son att kunna få rätt hjälp i skolan? Min fråga till rektorn tidigare var att "behöver man inte en resursperson med särskild kompetens eller erfarenhet av exempelvis autistiska barn för att kunna hantera och anpassa omkring honom om man nu söker en ny person ifrån LAS listan till nästa år?". Detta då den resursperson han har haft inte har haft någon erfarenhet av barn med särskilda behov. Detta var alltså vad jag fick till svar...
Nu har vi börjat medicinera honom med Equasym Depot för att försöka hjälpa honom att kunna hantera skolans kravnivåer, då detta är en akut situation på skolan. Med denna medicinering kan han få en högre koncentration under dagtid i skolan. I hemmiljö har han inte behövt någon medicinering utan det fungerar bra i alla andra situationer utom skolsituationer. Även på fritids efter skoltid har det fungerat bra. Under tiden sänker man alla krav på skolan till noll och större delen av dagen är min son i ett eget rum med resurspersonen och spelar ipad. Detta är skolans lösning istället för att försöka hitta en balans i kravnivån så kör man antingen 100% eller 0%. Så det är viktigt att man jobbar vidare på att hitta rätt kravnivå och anpassningar och inte bara att han skall medicineras.
Det är inte lätt att vara förälder i en sådan här situation eftersom man inte vill att sitt barn ska fara illa i skolan och hela hösten har man tyvärr skött det ganska dåligt ifrån skolans håll. Främst eftersom han naturligtvis inte skulle ha fått börja terminen utan resursperson när man visste att det fanns den här problematiken. Sedan att man inte tagit det på allvar och sett till att skolans specialpedagog haft en större kontakt med resurspersonen och läraren om nu rektorn säger att detta är ett av de mer komplexa elevärenden hon haft under hela sin skoltid.
Fördelen är dock att min son kommer gå på samma skola fram till årskurs 9 så de har ingen möjlighet att bara skjuta problemet framför sig utan det är upp till den här skolan att lösa.
Eftersom jag varit upptagen med att försöka lösa situationen omkring min son har jag haft lite mindre tid att skriva på bloggen på sistone. Men kanske börjar det fungera nu med medicineringen och kanske får skolan snart in bättre strukturer och rutiner. Konstigt nog så undrar man ju om detta är första barnet de mött med ADHD problematik?
Ärligt talat får jag lite huvudvärk.
måndag 21 oktober 2013
Funktionsnedsättningar i arbetslivet och inom utbildningsväsendet...
Närmare en miljon av Sveriges invånare i arbetsför ålder har någon funktionsnedsättning. Det kan till exempel handla om begränsad rörelseförmåga, läs- och skrivsvårigheter, astma och allergi, nedsatt syn eller hörsel eller psykisk ohälsa.
I SCB:s statistik för 2008 framgår att:
- 16 procent av befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år) uppger att de har någon form av funktionsnedsättning.
- Hälften av dem uppger att det inte påverkar deras arbetsförmåga.
- Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är nästan dubbelt så hög som bland befolkningen i stort.
- Bland personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga har 50 procent ett arbete.
- Bland personer med funktionsnedsättning, utan nedsatt arbetsförmåga, är det 77 procent som har ett arbete, precis som i övriga befolkningen.
- Andelen egenföretagare är högre inom gruppen personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga, än övriga befolkningen.
- Män får dyrare arbetstekniska hjälpmedel än kvinnor.
- Fler män än kvinnor har anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid, bland dem som anser sig behöva dessa hjälpmedel.
I SCB:s statistik för 2008 framgår att:
- 16 procent av befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år) uppger att de har någon form av funktionsnedsättning.
- Hälften av dem uppger att det inte påverkar deras arbetsförmåga.
- Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är nästan dubbelt så hög som bland befolkningen i stort.
- Bland personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga har 50 procent ett arbete.
- Bland personer med funktionsnedsättning, utan nedsatt arbetsförmåga, är det 77 procent som har ett arbete, precis som i övriga befolkningen.
- Andelen egenföretagare är högre inom gruppen personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga, än övriga befolkningen.
- Män får dyrare arbetstekniska hjälpmedel än kvinnor.
- Fler män än kvinnor har anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid, bland dem som anser sig behöva dessa hjälpmedel.
Hur är läget? Fakta i korthet (Handisam 2012) Arbetsmarknad
http://www.handisam.se/Uppfoljning-och-statistik/hur-ar-laget/Arbetsmarknadspolitiken/
* Av personer med nedsatt arbetsförmåga har 44 procent arbete. Detta kan jämföras med 75 procent i övrig befolkning.
* 26 procent av alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning. De kan vara arbetslösa eller delta i arbetsmarknadsåtgärder. Det är oförändrat sedan 2011.
* För att underlätta arbetet har 14 800 personer tillgång till personligt biträde på sina arbetsplatser. Det är en ökning med över 3 300 personer sedan 2011.
* Det är 16 procent av personer med funktionsnedsättning som har mött negativa attityder hos arbetsgivare på grund av sin funktionsnedsättning.
* 42 procent av kommunerna hade personer som gick från insatsen daglig verksamhet till anställning under 2011. Daglig verksamhet är en sysselsättningsform för vissa personer med funktionsnedsättning.
Hur är läget? Fakta i korthet (Handisam 2012) Utbildning
* Av personer med nedsatt arbetsförmåga har 44 procent arbete. Detta kan jämföras med 75 procent i övrig befolkning.
* 26 procent av alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning. De kan vara arbetslösa eller delta i arbetsmarknadsåtgärder. Det är oförändrat sedan 2011.
* För att underlätta arbetet har 14 800 personer tillgång till personligt biträde på sina arbetsplatser. Det är en ökning med över 3 300 personer sedan 2011.
* Det är 16 procent av personer med funktionsnedsättning som har mött negativa attityder hos arbetsgivare på grund av sin funktionsnedsättning.
* 42 procent av kommunerna hade personer som gick från insatsen daglig verksamhet till anställning under 2011. Daglig verksamhet är en sysselsättningsform för vissa personer med funktionsnedsättning.
Hur är läget? Fakta i korthet (Handisam 2012) Utbildning
http://www.handisam.se/Uppfoljning-och-statistik/hur-ar-laget/Utbildning/
* I yrkesverksam ålder har ungefär 30 procent av personer med funktionsnedsättning eftergymnasial utbildning, jämfört med 44 procent bland övriga.
* 70 procent av granskade grundskolor och 81 procent av gymnasieskolorna har brister i sitt arbete med särskilt stöd.
* Det är vanligare att rektorer och kommunala tjänstemän inom skolområdet anser att den fysiska miljön i skolan är mer tillgänglig än valet av pedagogik.
* Bland unga med funktionsnedsättning, i åldern 16-25 år, är 21 procent ganska eller mycket missnöjda med sin skolsituation. Bland övriga är andelen 8 procent.
* 16 procent av barn med funktionsnedsättning blir mobbade. Det är nästan tre gånger så vanligt som hos övriga barn, där andelen är knappt 6 procent.
Handisam skriver i sin statistik om många andra områden där möjligheterna för de med funktionsnedsättningar fortfarande inte är lika med de som saknar funktionsnedsättningar. Det finns mycket kvar att göra för att vårt samhälle skall bli mer rättvist och ge alla människor likartade förutsättningar.
Etiketter:
Arbetsmarknad,
Funktionshinder,
Rättigheter,
Studera,
Sverige
onsdag 4 september 2013
Studie avslöjar: Koden ”funktionshindrad” allt vanligare på Arbetsförmedlingen
Enligt Arbetsförmedlingens kodning klassas var fjärde arbetssökande idag som funktionshindrad på något sätt. För tjugo år sedan var det bara en på tio.
-Orsaken är arbetslivets ökade krav på effektivitet, färre lågkvalificerade jobb och en normalitetsförskjutning i arbetslivet, säger Ida Seing, en av studiens författare.
Tio procent av alla arbetssökande kodades som funktionshindrade år 1992 av Arbetsförmedlingen. Motsvarande andel år 2011 var 25,3 procent. Den kraftiga ökningen analyseras i en artikel av Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, och Ida Seing, doktorand vid RAR, Rikscentrum för Arbetslivsinriktad Rehabilitering, Linköpings universitet.
Kodning också positiv
De har tittat på Arbetsförmedlingen sätt att koda olika personers lämplighet för olika jobb och ser att kravlistan höjts, framför allt på den psykosociala förmågan. Det finns 14 aktuella koder, som redovisas efter artiken här nedan.
Kodningen fyller ett administrativt syfte och är en organisatorisk klassificering.
-Arbetsförmedlingen ska genomföra regeringens arbetsmarknadspolitik och kodningen är ett instrument. Genom att koda en människa för någon form av funktionshinder, öppnas arbetsmarknadspolitiska åtgärder upp. Till exempel lönebidrag, så det har en positiv effekt på så sätt för de som behöver, förklarar Ida Seing.
Inte tittat på kön och ålder
Artikelförfattarna har inte tittat speciellt på hur det ser ut mellan könen, olika åldrar eller vilken bakgrund man har i den här undersökningen. Inte heller hur personerna, som blir kodade, upplever det att få en kod.
-Och det skulle naturligtvis vara intressant att titta närmare på, säger Ida Seing.
Förvärvad hjärnskada och rörelsehinder är kodexempel
Några av de 14 koderna för olika typer av funktionshinder, som Arbetsförmedlingen använder är till exempel; "Förvärvad hjärnskada", "Rörelsehinder som kräver hjälpmedel av typ rollator eller rullstol", "Övriga rörelsehinder", "Psykiskt funktionshinder" och "Socialmedicinskt funktionshinder".
Exempel på det sistnämnda är att ha en kriminell bakgrund eller missbruk, men de som intervjuats exemplifierar också med ett avvikande utseende, kraftig övervikt, piercing och bristfällig hygien. Den socialmedicinska koden blir "ett slags restkategori för människor…som av olika skäl inte lever upp till kraven på social kompetens, flexibilitet och reflexivitet", skriver de två forskarna.
Resultatet blir en rundgång i systemet: Personer som inte anses anställbara klassas som funktionshindrade, och de som klassas som funktionshindrade anses inte anställbara. Att inte leva upp till arbetsmarknadens krav blir med denna logik i sig självt ett funktionshinder.
Transparens för resurseffekt
Funktionshinderkodningen uppfyller alltså ett administrativt syfte för Arbetsförmedlingen. Genom att koda en arbetssökande som funktionshindrad öppnas möjligheter att stödja, exempelvis med lönebidrag och skyddade anställningar. Kodningen skapar också transparens genom att myndigheten kan visa hur mycket resurser som läggs på olika grupper av arbetssökande.
- För människor utan funktionshinder finns annars inte så mycket att erbjuda, det handlar mest om att "putsa på individen", som Ida Seing formulerar det, att få tillgång till en coach och lära sig skriva bra CV. Hon fortsätter:
- Arbetslöshet har gjorts till ett individuellt problem. Ansvaret har skjutits över från samhället till individen. Rätten till anställning har omvandlats till en skyldighet att vara anställbar.
Skapar etiskt dilemma
Samtidigt finns ett etiskt dilemma. Flera av de intervjuade ser sig som delaktiga i en negativ utveckling, genom att de stänger ut, stigmatiserar och stämplar människor som avvikande.
"Om vi puttar bort alla personer som inte är mainstream, vad får vi kvar?"
"Jag tycker att alla människor borde få vara med"
"Idag bedömer vi någon som funktionshindrad som vi inte skulle gjort för 20 år sedan. Det krävs inte mycket tafflighet för att man inte ska vara gångbar på arbetsmarknaden"..., som några av dem säger.
Arbete sker mer på arbetsgivarnas villkor
De intervjuade är överens om att deras arbete sker mer på arbetsgivarnas villkor idag än tidigare. Forskarna kallar det för en "normalitetsförskjutning" i arbetslivet, med hårdare effektivitetskrav och mindre utrymme för avvikande personligheter: " Man har inte råd med den här som inte presterar, som går på halvfart och är lite halvmysko", som en arbetspsykolog uttrycker det.
Koder för funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga
(Ur Arbetsförmedlingens dokument AMS informerar 2007:1)
Efter 1 juli 2000 ändras grupperingen av koder för funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga till tvåställig kod och samtidigt utökas antalet koder.
Den nya grupperingen innebär att hörsel-, synskadade och rörelsehindrade delas upp i vardera två grupper, den ena med ett mer omfattande funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga än den andra. Tre helt nya koder för funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, kod 91-93, införs. Upp till tre funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, mot tidigare ett enda, kan anges för en person. Det funktionshindret som medför nedsatt arbetsförmåga som anges i första fältet är det huvudsakliga funktionshindret som medför nedsatt arbetsförmåga.
För att kunna ange en kod krävs att någon form av dokumentation finns som beskriver funktionshindrets omfattning och vilka arbetsbegränsningar i relation till sökt arbete som det leder till.
Nedan presenteras koderna funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga så att de som inte är aktuella efter juli 2000 presenteras inom parentes.
-Orsaken är arbetslivets ökade krav på effektivitet, färre lågkvalificerade jobb och en normalitetsförskjutning i arbetslivet, säger Ida Seing, en av studiens författare.
Tio procent av alla arbetssökande kodades som funktionshindrade år 1992 av Arbetsförmedlingen. Motsvarande andel år 2011 var 25,3 procent. Den kraftiga ökningen analyseras i en artikel av Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, och Ida Seing, doktorand vid RAR, Rikscentrum för Arbetslivsinriktad Rehabilitering, Linköpings universitet.
De har intervjuat specialister på Arbetsförmedlingen, som arbetar just med funktionshinderkodning. Deras artikel heter "En möjliggörande arbetsmarknadspolitik? Arbetsförmedlingens utredning och klassificering av klienters arbetsförmåga, anställbarhet och funktionshinder".
Social kompetens allt viktigare
Artikelförfattarnas slutsats är att det är mycket fokus på effektivitet och att det har skett en normalitetsförskjutning i arbetslivet på anställningsbarhet.
-Det ska vara rätt utbildning men det har mer och mer blivit en betoning på att kunna anpassa sig. Det gäller att ha rätt attityd, vara flexibel, ha social kompetens och samarbetsförmåga och fungera väl med både kollegor och kunder, säger Ida Seing.
Social kompetens allt viktigare
Artikelförfattarnas slutsats är att det är mycket fokus på effektivitet och att det har skett en normalitetsförskjutning i arbetslivet på anställningsbarhet.
-Det ska vara rätt utbildning men det har mer och mer blivit en betoning på att kunna anpassa sig. Det gäller att ha rätt attityd, vara flexibel, ha social kompetens och samarbetsförmåga och fungera väl med både kollegor och kunder, säger Ida Seing.
Kodning också positiv
De har tittat på Arbetsförmedlingen sätt att koda olika personers lämplighet för olika jobb och ser att kravlistan höjts, framför allt på den psykosociala förmågan. Det finns 14 aktuella koder, som redovisas efter artiken här nedan.
Kodningen fyller ett administrativt syfte och är en organisatorisk klassificering.
-Arbetsförmedlingen ska genomföra regeringens arbetsmarknadspolitik och kodningen är ett instrument. Genom att koda en människa för någon form av funktionshinder, öppnas arbetsmarknadspolitiska åtgärder upp. Till exempel lönebidrag, så det har en positiv effekt på så sätt för de som behöver, förklarar Ida Seing.
Inte tittat på kön och ålder
Artikelförfattarna har inte tittat speciellt på hur det ser ut mellan könen, olika åldrar eller vilken bakgrund man har i den här undersökningen. Inte heller hur personerna, som blir kodade, upplever det att få en kod.
-Och det skulle naturligtvis vara intressant att titta närmare på, säger Ida Seing.
Förvärvad hjärnskada och rörelsehinder är kodexempel
Några av de 14 koderna för olika typer av funktionshinder, som Arbetsförmedlingen använder är till exempel; "Förvärvad hjärnskada", "Rörelsehinder som kräver hjälpmedel av typ rollator eller rullstol", "Övriga rörelsehinder", "Psykiskt funktionshinder" och "Socialmedicinskt funktionshinder".
Exempel på det sistnämnda är att ha en kriminell bakgrund eller missbruk, men de som intervjuats exemplifierar också med ett avvikande utseende, kraftig övervikt, piercing och bristfällig hygien. Den socialmedicinska koden blir "ett slags restkategori för människor…som av olika skäl inte lever upp till kraven på social kompetens, flexibilitet och reflexivitet", skriver de två forskarna.
Resultatet blir en rundgång i systemet: Personer som inte anses anställbara klassas som funktionshindrade, och de som klassas som funktionshindrade anses inte anställbara. Att inte leva upp till arbetsmarknadens krav blir med denna logik i sig självt ett funktionshinder.
Transparens för resurseffekt
Funktionshinderkodningen uppfyller alltså ett administrativt syfte för Arbetsförmedlingen. Genom att koda en arbetssökande som funktionshindrad öppnas möjligheter att stödja, exempelvis med lönebidrag och skyddade anställningar. Kodningen skapar också transparens genom att myndigheten kan visa hur mycket resurser som läggs på olika grupper av arbetssökande.
- För människor utan funktionshinder finns annars inte så mycket att erbjuda, det handlar mest om att "putsa på individen", som Ida Seing formulerar det, att få tillgång till en coach och lära sig skriva bra CV. Hon fortsätter:
- Arbetslöshet har gjorts till ett individuellt problem. Ansvaret har skjutits över från samhället till individen. Rätten till anställning har omvandlats till en skyldighet att vara anställbar.
Skapar etiskt dilemma
Samtidigt finns ett etiskt dilemma. Flera av de intervjuade ser sig som delaktiga i en negativ utveckling, genom att de stänger ut, stigmatiserar och stämplar människor som avvikande.
"Om vi puttar bort alla personer som inte är mainstream, vad får vi kvar?"
"Jag tycker att alla människor borde få vara med"
"Idag bedömer vi någon som funktionshindrad som vi inte skulle gjort för 20 år sedan. Det krävs inte mycket tafflighet för att man inte ska vara gångbar på arbetsmarknaden"..., som några av dem säger.
Arbete sker mer på arbetsgivarnas villkor
De intervjuade är överens om att deras arbete sker mer på arbetsgivarnas villkor idag än tidigare. Forskarna kallar det för en "normalitetsförskjutning" i arbetslivet, med hårdare effektivitetskrav och mindre utrymme för avvikande personligheter: " Man har inte råd med den här som inte presterar, som går på halvfart och är lite halvmysko", som en arbetspsykolog uttrycker det.
Koder för funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga
(Ur Arbetsförmedlingens dokument AMS informerar 2007:1)
Efter 1 juli 2000 ändras grupperingen av koder för funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga till tvåställig kod och samtidigt utökas antalet koder.
Den nya grupperingen innebär att hörsel-, synskadade och rörelsehindrade delas upp i vardera två grupper, den ena med ett mer omfattande funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga än den andra. Tre helt nya koder för funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, kod 91-93, införs. Upp till tre funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, mot tidigare ett enda, kan anges för en person. Det funktionshindret som medför nedsatt arbetsförmåga som anges i första fältet är det huvudsakliga funktionshindret som medför nedsatt arbetsförmåga.
För att kunna ange en kod krävs att någon form av dokumentation finns som beskriver funktionshindrets omfattning och vilka arbetsbegränsningar i relation till sökt arbete som det leder till.
Nedan presenteras koderna funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga så att de som inte är aktuella efter juli 2000 presenteras inom parentes.
Kod Förklaring Fr.o.m. T.o.m.
11 Hjärt-, kärl- och/eller lungsjukdom 1991-07
(20) Hörselskada dövhet 1991-07 2000-06
21 Barndomsdövhet 2000-07
22 Hörselskada 2000-07
(30) Synskada 1991-07 2000-06
31 Grav synskada 2000-07
32 Synsvaghet 2000-07
(40) Rörelsehinder 1991-07 2000-06
41 Rörelsehinder som kräver hjälpmedel av typ rollator eller rullstol 2000-07
42 Övriga rörelsehinder 2000-07
51 Övriga somatiskt relaterade funktionshinder 1991-07
61 Psykiskt funktionshinder 1991-07
71 Generella inlärningssvårigheter 1991-07
81 Socialmedicinskt funktionshinder 1991-07
91 Astma/allergi/överkänslighet 2000-07
92 Dyslexi/specifika inlärningssvårigheter 2000-07
93 Förvärvad hjärnskada 2000-07
Att kraven ökat i vårt samhälle är inte förvånande, men ändå är resultaten kanske förvånande. Om en fjärdedel eller femtedel av alla människor i vårt samhälle finner sig utestängda på olika sätt. Är det då inte något grundläggande fel på vårt samhälle? Ett funktionshinder blir bara ett funktionshinder i mötet med miljön. I en anpassad miljö märks inte eventuella svårigheter av. Ett sätt för myndigheter, kommuner och landsting att bli bättre på att möta människor som har behov av anpassningar i vårt överkomplicerade samhälle. Är att lära sig mer om tillgänglighet och bland annat kan man göra detta genom att läsa in sig på http://www.handisam.se.11 Hjärt-, kärl- och/eller lungsjukdom 1991-07
(20) Hörselskada dövhet 1991-07 2000-06
21 Barndomsdövhet 2000-07
22 Hörselskada 2000-07
(30) Synskada 1991-07 2000-06
31 Grav synskada 2000-07
32 Synsvaghet 2000-07
(40) Rörelsehinder 1991-07 2000-06
41 Rörelsehinder som kräver hjälpmedel av typ rollator eller rullstol 2000-07
42 Övriga rörelsehinder 2000-07
51 Övriga somatiskt relaterade funktionshinder 1991-07
61 Psykiskt funktionshinder 1991-07
71 Generella inlärningssvårigheter 1991-07
81 Socialmedicinskt funktionshinder 1991-07
91 Astma/allergi/överkänslighet 2000-07
92 Dyslexi/specifika inlärningssvårigheter 2000-07
93 Förvärvad hjärnskada 2000-07
Etiketter:
Arbetslöshet,
Arbetsmarknad,
Funktionshinder,
Samhälle,
Sverige
onsdag 3 april 2013
Livets mirakel...
Under påskveckan har jag varit i Umeå och träffat min närmaste familj. Det är min bror som bor där, tillsammans med hans fru och deras två underbara barn. Min brorson som är den äldsta av de två barnen har haft en svår resa de här åren, under hans tidiga barndom och det är hans resa som jag vill berätta lite om idag.
När min brorson föddes var han som vilket barn som helst. Som förälder har man förväntningar på allt ett liv skall komma att innehålla. Man har drömmar om hur det skall bli. Men för min lilla brorson så visade det sig att drömmarna inte alls blev, som man hade väntat sig. Vid späd liten ålder började hans huvud plötsligt och helt oväntat, att växa kraftigt. Det växte snabbare än kroppen och blev stort och kraftigt. Det blev så stort och tungt, som ett bowlingklot nästan. I förhållande till den lilla, lilla kroppen. Läkarna kunde inte förklara varför hans huvud plötsligt började växa så kraftigt, när inte den lilla kroppen hann med.
På grund av hans stora, konstiga huvud så skämdes familjen även för omgivningens blickar och stirrande. Då han inte kunde prata hade han även många läten, som små skrik och gnölanden. Han lät inte och såg heller inte ut som, andra barn. Att omgivningen inte förstår, när ett barn inte är och ser ut som alla andra. Med sitt stora, tunga huvud som besvärade honom, så kunde det lilla barnet heller inte lyfta sin kropp. Inte lära sig sitta, krypa eller hasa som andra barn. Med ett stort huvud som kedjade honom till marken för många år framöver. Att han låg så konstigt i sin barnvagn, då han inte kunde sätta sig upp.
Min brorson hade även mycket dålig syn som barn. Han såg kanske bara någon decimeter framför sig och var så extremt närsynt. Utvecklingen gick långsamt och talet uteblev. Även hans förmåga till att reagera på mänsklig beröring och kontakt, var nog inte som andra barn. Han tyckte kanske inte alltid om heller, när andra rörde honom. Han tjöt och grät. Kanske blev intrycken för mycket för honom. Det var svårt att veta om han var hungrig. Om han hade ont någonstans, eller om han var trött.
Han fick senare en diagnos med en form av autism. Men också olika former av störningar i sin utveckling. Jag har inte helt hundra koll på hans diagnoser skall jag erkänna. För mig är han ju min brorson och det har inte varit de medicinska detaljerna, som i första hand är hur jag har sett honom. Men autismen gjorde att hans förmåga att förstå samspelet med andra människor, blev så mycket svårare för honom. Kanske hade synen också en inverkan på hans utveckling. Samt att han inte kunde sitta upp och röra sig runt i rummet som andra barn. Han såg inte heller ens, andra sidan av rummet ifrån där han låg. Han fick glasögon men de tog han alltid och slet av sig. Han ville inte ha dem på sig.
När han blev lite större kunde han sitta upp. Men huvudet var fortfarande så tungt, så tungt. Ofta tippade han över. Då han råkade luta sig och den lilla kroppen fortfarande inte riktigt kunde hålla upp det alltför stora huvudet. Då föll han tungt med huvudet rakt före. Ned i golvet från sin sittande position. De fick alltid lägga kuddar på alla sidor, omkring honom. För att han skulle kunna sitta upp som andra barn.
Men en dag, långt, långt efter att andra barn normalt sett kan gå. Så gick han plötsligt till slut. Trots att vi nästan gett upp hoppet. Läkarna kunde inte heller ge svar på, om han skulle lära sig att gå.Tankarna virvlade. Så länge som vi tänkte att "kanske kommer han aldrig kunna gå?". Kanske kommer han aldrig att hitta sin balans, tänkte jag. Hans kropp är så mjuk, så mjuk. Styrsel som saknades och han kunde böja sina ben och leder så mycket. Han har en överrörlighet och mjukhet i kroppen. Men äntligen lärde han sig plötsligt att stå och gå. Även om han inte lärde sig att krypa eller hasa först. Som Ett Livets mirakel.
Han kunde inte prata, min lilla brorson. Man såg i hans ögon att han inte förstod vad som hände omkring honom. Istället gjorde han några läten. Som lät nästan som skrik. Som ett gnölande när han var missnöjd. Med dessa ljud malde han på, dagarna i ända. Det var påfrestande för omgivningen också att lyssna på. Man kunde höra att han var missnöjd. Att han nog ville något, men som han inte kunde uttrycka. Det var svårt att veta vad han ville och att hjälpa honom med det som han inte kunde uttrycka.
Jag började långsamt att förstå och älska min lilla brorson. Jag ville honom så väl. Jag ville lära känna honom. Men jag hade inget sätt att kommunicera med honom. Han accepterade också bara sina närmaste. Sina föräldrar. Men han var lite rädd och avvaktande för främmande. För nya miljöer och för sådant som är nytt, som han inte förstod. Men alla ville honom väl. Men det var svårt att hitta rätt sätt att nå honom.
Min bror och hans fru fick kommunicera via bilder och bildscheman med sin son. Senare även med hjälp av lite teckenspråk. Men han hade ännu inte sagt ett ljud. Bara konstiga läten. Långt senare kunde han dock även börja förstå ord. Plötsligt märktes det, att han ändå förstod en del av det som sades runt omkring honom. Han kunde gå och hämta en sak som det pratades om. Bollen! Hämta bollen! Bilen! Hämta (leksaks)bilen! En värld började långsamt öppna sig. Det var fantastiskt att se. Vilken glädje att kunna kommunicera med ett barn. Som hör och börjar förstå vad som sägs. Som kan svara och visa att han hört det som har sagt. Även om det bara var enkla ord till en början, så förstod han ändå. Det är Livets mirakel.
Nu plötsligt, bara senaste året. Så har han äntligen börjat prata. Han är närmare 7 år i ålder. Men nu börjar orden verkligen komma. Den kognitiva utvecklingen börjar äntligen ta fart. Det som man brukar se hos barn i 2-3 års åldern. Men för min lilla brorson är det inte något som var en självklarhet. Det var något som ingen vågade hoppas på. Det är så fantastiskt, så att jag kan gråta av tacksamhet. Orden, som är så förväntade av alla som har barn i sin närhet. Som känns så självklara. Mamma! Pappa! Faster Helene! Att kunna uttrycka saker som man vill berätta. Eller som man vill ha hjälp med. Han sjunger lite på "En sockerbagare" och nynnar och hummar som andra barn. Han kan peka och visa när snöret på glasögonen har lossnat och säga "Hjälp! Snöre, Här!" och peka.
Livets mirakel, känner jag. Är just detta. Att lyckas göra den här resan. Som för andra kanske tycks så naturlig. Att överkomma stora hinder. Att spränga alla gränser. Att nå en utveckling som ingen trodde var möjligt. Som kanske ingen vågade hoppas på, att den skulle vara möjlig. Att kunna få lära sig att sitta, att gå, att förstå andra, att kommunicera, att prata, att samspela med andra. Självklarheter, men ändå så långt ifrån självklart för alla.
Aldrig har jag känt en sådan tacksamhet att jag nästan skulle kunna tro på en gud. Jag är inte religiös. Men när man får bevittna sådant här. Där varje steg på vägen har varit en sådan lång kamp för varje liten utveckling. Sådant som man brukar ta som en självklarhet. Då känner jag en sådan djup tacksamhet och en sådan djup innerlig glädje. Det är det som är fantastiskt med livet. Att övervinna sina hinder. Att aldrig sluta kämpa. Att fortsätta finna sin glädje och ha en tillförsikt till att hela tiden fortsätta att göra det bättre. För oss själva och för andra. För egen del känner jag, att vad man själv har haft det enkelt. När man själv kunnat växa upp som ett litet barn. Med alla förutsättningar. Kanske har man själv varit så bortskämd, att man inte har förstått vilken otrolig gåva livet är. Vad alla förmågor i sig, är fantastiska gåvor. Att kunna se, höra, gå, prata, kommunicera och älska andra människor.
Nu efter påsken är över så känner jag fortfarande den här djupa tacksamheten. Att få se min brorson växa, lär mig så mycket om livet. Men samtidigt även om mig själv. Att få se och följa hans resa, är något som jag vill fortsätta ta del av. Jag vill även fortsätta att fundera över vad han behöver, för att fortsätta kunna utvecklas. Att göra det för en annan människa, är det viktigaste som vi kan göra.
För varje litet barn, som skall växa och bli stort en gång.
När min brorson föddes var han som vilket barn som helst. Som förälder har man förväntningar på allt ett liv skall komma att innehålla. Man har drömmar om hur det skall bli. Men för min lilla brorson så visade det sig att drömmarna inte alls blev, som man hade väntat sig. Vid späd liten ålder började hans huvud plötsligt och helt oväntat, att växa kraftigt. Det växte snabbare än kroppen och blev stort och kraftigt. Det blev så stort och tungt, som ett bowlingklot nästan. I förhållande till den lilla, lilla kroppen. Läkarna kunde inte förklara varför hans huvud plötsligt började växa så kraftigt, när inte den lilla kroppen hann med.
På grund av hans stora, konstiga huvud så skämdes familjen även för omgivningens blickar och stirrande. Då han inte kunde prata hade han även många läten, som små skrik och gnölanden. Han lät inte och såg heller inte ut som, andra barn. Att omgivningen inte förstår, när ett barn inte är och ser ut som alla andra. Med sitt stora, tunga huvud som besvärade honom, så kunde det lilla barnet heller inte lyfta sin kropp. Inte lära sig sitta, krypa eller hasa som andra barn. Med ett stort huvud som kedjade honom till marken för många år framöver. Att han låg så konstigt i sin barnvagn, då han inte kunde sätta sig upp.
Min brorson hade även mycket dålig syn som barn. Han såg kanske bara någon decimeter framför sig och var så extremt närsynt. Utvecklingen gick långsamt och talet uteblev. Även hans förmåga till att reagera på mänsklig beröring och kontakt, var nog inte som andra barn. Han tyckte kanske inte alltid om heller, när andra rörde honom. Han tjöt och grät. Kanske blev intrycken för mycket för honom. Det var svårt att veta om han var hungrig. Om han hade ont någonstans, eller om han var trött.
Han fick senare en diagnos med en form av autism. Men också olika former av störningar i sin utveckling. Jag har inte helt hundra koll på hans diagnoser skall jag erkänna. För mig är han ju min brorson och det har inte varit de medicinska detaljerna, som i första hand är hur jag har sett honom. Men autismen gjorde att hans förmåga att förstå samspelet med andra människor, blev så mycket svårare för honom. Kanske hade synen också en inverkan på hans utveckling. Samt att han inte kunde sitta upp och röra sig runt i rummet som andra barn. Han såg inte heller ens, andra sidan av rummet ifrån där han låg. Han fick glasögon men de tog han alltid och slet av sig. Han ville inte ha dem på sig.
När han blev lite större kunde han sitta upp. Men huvudet var fortfarande så tungt, så tungt. Ofta tippade han över. Då han råkade luta sig och den lilla kroppen fortfarande inte riktigt kunde hålla upp det alltför stora huvudet. Då föll han tungt med huvudet rakt före. Ned i golvet från sin sittande position. De fick alltid lägga kuddar på alla sidor, omkring honom. För att han skulle kunna sitta upp som andra barn.
Men en dag, långt, långt efter att andra barn normalt sett kan gå. Så gick han plötsligt till slut. Trots att vi nästan gett upp hoppet. Läkarna kunde inte heller ge svar på, om han skulle lära sig att gå.Tankarna virvlade. Så länge som vi tänkte att "kanske kommer han aldrig kunna gå?". Kanske kommer han aldrig att hitta sin balans, tänkte jag. Hans kropp är så mjuk, så mjuk. Styrsel som saknades och han kunde böja sina ben och leder så mycket. Han har en överrörlighet och mjukhet i kroppen. Men äntligen lärde han sig plötsligt att stå och gå. Även om han inte lärde sig att krypa eller hasa först. Som Ett Livets mirakel.
Han kunde inte prata, min lilla brorson. Man såg i hans ögon att han inte förstod vad som hände omkring honom. Istället gjorde han några läten. Som lät nästan som skrik. Som ett gnölande när han var missnöjd. Med dessa ljud malde han på, dagarna i ända. Det var påfrestande för omgivningen också att lyssna på. Man kunde höra att han var missnöjd. Att han nog ville något, men som han inte kunde uttrycka. Det var svårt att veta vad han ville och att hjälpa honom med det som han inte kunde uttrycka.
Jag började långsamt att förstå och älska min lilla brorson. Jag ville honom så väl. Jag ville lära känna honom. Men jag hade inget sätt att kommunicera med honom. Han accepterade också bara sina närmaste. Sina föräldrar. Men han var lite rädd och avvaktande för främmande. För nya miljöer och för sådant som är nytt, som han inte förstod. Men alla ville honom väl. Men det var svårt att hitta rätt sätt att nå honom.
Min bror och hans fru fick kommunicera via bilder och bildscheman med sin son. Senare även med hjälp av lite teckenspråk. Men han hade ännu inte sagt ett ljud. Bara konstiga läten. Långt senare kunde han dock även börja förstå ord. Plötsligt märktes det, att han ändå förstod en del av det som sades runt omkring honom. Han kunde gå och hämta en sak som det pratades om. Bollen! Hämta bollen! Bilen! Hämta (leksaks)bilen! En värld började långsamt öppna sig. Det var fantastiskt att se. Vilken glädje att kunna kommunicera med ett barn. Som hör och börjar förstå vad som sägs. Som kan svara och visa att han hört det som har sagt. Även om det bara var enkla ord till en början, så förstod han ändå. Det är Livets mirakel.
Nu plötsligt, bara senaste året. Så har han äntligen börjat prata. Han är närmare 7 år i ålder. Men nu börjar orden verkligen komma. Den kognitiva utvecklingen börjar äntligen ta fart. Det som man brukar se hos barn i 2-3 års åldern. Men för min lilla brorson är det inte något som var en självklarhet. Det var något som ingen vågade hoppas på. Det är så fantastiskt, så att jag kan gråta av tacksamhet. Orden, som är så förväntade av alla som har barn i sin närhet. Som känns så självklara. Mamma! Pappa! Faster Helene! Att kunna uttrycka saker som man vill berätta. Eller som man vill ha hjälp med. Han sjunger lite på "En sockerbagare" och nynnar och hummar som andra barn. Han kan peka och visa när snöret på glasögonen har lossnat och säga "Hjälp! Snöre, Här!" och peka.
Livets mirakel, känner jag. Är just detta. Att lyckas göra den här resan. Som för andra kanske tycks så naturlig. Att överkomma stora hinder. Att spränga alla gränser. Att nå en utveckling som ingen trodde var möjligt. Som kanske ingen vågade hoppas på, att den skulle vara möjlig. Att kunna få lära sig att sitta, att gå, att förstå andra, att kommunicera, att prata, att samspela med andra. Självklarheter, men ändå så långt ifrån självklart för alla.
Aldrig har jag känt en sådan tacksamhet att jag nästan skulle kunna tro på en gud. Jag är inte religiös. Men när man får bevittna sådant här. Där varje steg på vägen har varit en sådan lång kamp för varje liten utveckling. Sådant som man brukar ta som en självklarhet. Då känner jag en sådan djup tacksamhet och en sådan djup innerlig glädje. Det är det som är fantastiskt med livet. Att övervinna sina hinder. Att aldrig sluta kämpa. Att fortsätta finna sin glädje och ha en tillförsikt till att hela tiden fortsätta att göra det bättre. För oss själva och för andra. För egen del känner jag, att vad man själv har haft det enkelt. När man själv kunnat växa upp som ett litet barn. Med alla förutsättningar. Kanske har man själv varit så bortskämd, att man inte har förstått vilken otrolig gåva livet är. Vad alla förmågor i sig, är fantastiska gåvor. Att kunna se, höra, gå, prata, kommunicera och älska andra människor.
Nu efter påsken är över så känner jag fortfarande den här djupa tacksamheten. Att få se min brorson växa, lär mig så mycket om livet. Men samtidigt även om mig själv. Att få se och följa hans resa, är något som jag vill fortsätta ta del av. Jag vill även fortsätta att fundera över vad han behöver, för att fortsätta kunna utvecklas. Att göra det för en annan människa, är det viktigaste som vi kan göra.
För varje litet barn, som skall växa och bli stort en gång.
onsdag 7 november 2012
Bemötande...
De som läste mitt förra inlägg vet att jag skulle på en utbildning/föreläsning om just Bemötande...
I Sverige finns det ca.1 miljon människor i åldern 16-64 som har någon form av funktionsnedsättning. Drygt 500 000 av dessa anser att även deras arbetsförmåga är nedsatt. De dominerande funktionshindren är rörelsebegränsningar, astma och allergier. Sannolikheten är alltså hög att du möter någon av dessa dagligen. En funktionsnedsättning blir ett funktionshinder först i relation till omvärldens fysiska värld och vårt bemötande är en del av detta. I en anpassad miljö som är så tillgänglig som möjligt för alla i vårt samhälle behöver inte en funktionsnedsättning bli ett funktionshinder för individen.
Generella insatser för att förbättra tillgängligheten i samhället är centrala för att uppnå delaktighet och jämlikhet för personer som har ett funktionshinder. Genom att man anpassar alla offentliga byggnader, arbetsplatser, mm till att vara så tillgänglig som möjligt så minskar man behovet av anpassning för den enskilde. En arbetsplats som ligger överst i ett hus utan hiss har inte tänkt att någonsin anställa någon rörelsehindrad. Men vad händer om en av de anställda efter en bilolycka plötsligt hamnar i rullstol? Anpassar man byggnaden, flyttar man hela arbetsplatsen, eller ger man individen avsked på grund av plötsligt uppkommen "arbetsbrist"?
Ett konkret exempel som har anpassat och gjort det enklare i vårt samhälle, är en blandare till tvättställ som är konstruerad för att hanteras med enhandsgrepp istället för att man skall behöva justera varmt och kallt för sig som på gammaldags tvättställ. Detta, som är något som vi inte ens tänker på i vardagen är något som faktiskt underlättar för alla i samhället, inte bara de som kanske har en funktionsnedsättning. På så sätt kan design och nya innovationer i samhället vara till hjälp för att öka tillgängligheten för alla. Man behöver inte ha en funktionsnedsättning för att de här anpassningarna ändå skall öka bekvämligheten för alla.
I arbetslivet finns det även många situationer där de med funktionsnedsättningar riskerar att bli diskriminerade. Att negativt särbehandla de med funktionsnedsättningar är en av diskrimineringsgrunderna. http://www.do.se/sv/Fakta/Diskrimineringsgrunderna/
I Sverige finns det ca.1 miljon människor i åldern 16-64 som har någon form av funktionsnedsättning. Drygt 500 000 av dessa anser att även deras arbetsförmåga är nedsatt. De dominerande funktionshindren är rörelsebegränsningar, astma och allergier. Sannolikheten är alltså hög att du möter någon av dessa dagligen. En funktionsnedsättning blir ett funktionshinder först i relation till omvärldens fysiska värld och vårt bemötande är en del av detta. I en anpassad miljö som är så tillgänglig som möjligt för alla i vårt samhälle behöver inte en funktionsnedsättning bli ett funktionshinder för individen.
Generella insatser för att förbättra tillgängligheten i samhället är centrala för att uppnå delaktighet och jämlikhet för personer som har ett funktionshinder. Genom att man anpassar alla offentliga byggnader, arbetsplatser, mm till att vara så tillgänglig som möjligt så minskar man behovet av anpassning för den enskilde. En arbetsplats som ligger överst i ett hus utan hiss har inte tänkt att någonsin anställa någon rörelsehindrad. Men vad händer om en av de anställda efter en bilolycka plötsligt hamnar i rullstol? Anpassar man byggnaden, flyttar man hela arbetsplatsen, eller ger man individen avsked på grund av plötsligt uppkommen "arbetsbrist"?
Ett konkret exempel som har anpassat och gjort det enklare i vårt samhälle, är en blandare till tvättställ som är konstruerad för att hanteras med enhandsgrepp istället för att man skall behöva justera varmt och kallt för sig som på gammaldags tvättställ. Detta, som är något som vi inte ens tänker på i vardagen är något som faktiskt underlättar för alla i samhället, inte bara de som kanske har en funktionsnedsättning. På så sätt kan design och nya innovationer i samhället vara till hjälp för att öka tillgängligheten för alla. Man behöver inte ha en funktionsnedsättning för att de här anpassningarna ändå skall öka bekvämligheten för alla.
Det som är bra anpassning för den med en funktionsnedsättning är bra för alla i samhället. Ett annat exempel kan vara att tidigare har de med astma och allergi inte kunnat vistas i offentliga miljöer, men när rökningen blev förbjuden på restauranger och pubar, kunde även de med astma eller allergi gå ut. Detta förbättrade även hälsan för hela befolkningen.
Vad gäller vårt bemötande så gäller det alltså att se människan, inte funktionshindret. Delaktighet är ett nyckelord. Inkluderande istället för exkluderande. Internet och informationssamhället har varit till stor hjälp för många, men samtidigt skapar detta nya samhälle nya svårigheter, bland annat för dem med kognitiva funktionsnedsättningar, diagnoser såsom dyslexi, eller för de som har diagnosen Adhd.
En som inte låtit en funktionsnedsättning stoppa honom, är exempelvis en man som föddes 1946, med en ansiktsförlamning. Med detta följde ett visst sluddrande tal och han blev behandlad som lägre begåvad än andra. Anklagad för att vara socialt frånvänd eller antisocial blev han utsparkad från 12 olika skolor. Han försökte sig på en karriär som skådespelare, men det ledde ingen vart. Med 106 dollar på fickan, pantsatte han sin frus vigselring, och hon lämnade honom. Han tvingades sälja sin hund, som han fick 50 dollar för i ett gathörn. Han skrev ett manus under tre dagar, som han sedan bar runt till filmbolagen, men de var inte intresserade. Plötsligt vände sig två producenter till honom och sade att de var intresserade av att köpa manuset för 100 000 dollar. Men bara om han inte själv spelade huvudrollen. Han tackade nej, trots att han var i stort behov av pengarna. De kom åter och erbjöd 150 000 dollar, sedan 250 000 dollar. Men fortfarande med kravet att han inte själv skulle spela huvudrollen. Han tackade åter nej. Då erbjöd de honom 25 000 dollar och huvudrollen i filmen, han kunde inte få mer betalt än så utifrån att han fick ta en del av risken för produktionen av filmen. Den fick en budget på 1,1 miljoner dollar vara 1 miljon kom ifrån produktionsbolaget, och de sista pengarna kom från de två producenterna som pantsatte sina hus. Med de 25 000 dollarna på fickan, gick han tillbaka till gathörnet där han tidigare sålde sin hund. Men den nya ägaren ville inte sälja tillbaka hunden. När han bjöd 1500 dollar för hunden, så fick han dock köpa tillbaka den.
Filmen blev en succé, och filmen, det var Rocky.
Komplikationer vid Sylvester Stallones födsel skadade en nerv och förlamade delar av hans ansikte. Detta är orsaken till hans karakteristiska, släpande tal och "nonchalanta" utseende.
Vad gäller vårt bemötande så gäller det alltså att se människan, inte funktionshindret. Delaktighet är ett nyckelord. Inkluderande istället för exkluderande. Internet och informationssamhället har varit till stor hjälp för många, men samtidigt skapar detta nya samhälle nya svårigheter, bland annat för dem med kognitiva funktionsnedsättningar, diagnoser såsom dyslexi, eller för de som har diagnosen Adhd.
En som inte låtit en funktionsnedsättning stoppa honom, är exempelvis en man som föddes 1946, med en ansiktsförlamning. Med detta följde ett visst sluddrande tal och han blev behandlad som lägre begåvad än andra. Anklagad för att vara socialt frånvänd eller antisocial blev han utsparkad från 12 olika skolor. Han försökte sig på en karriär som skådespelare, men det ledde ingen vart. Med 106 dollar på fickan, pantsatte han sin frus vigselring, och hon lämnade honom. Han tvingades sälja sin hund, som han fick 50 dollar för i ett gathörn. Han skrev ett manus under tre dagar, som han sedan bar runt till filmbolagen, men de var inte intresserade. Plötsligt vände sig två producenter till honom och sade att de var intresserade av att köpa manuset för 100 000 dollar. Men bara om han inte själv spelade huvudrollen. Han tackade nej, trots att han var i stort behov av pengarna. De kom åter och erbjöd 150 000 dollar, sedan 250 000 dollar. Men fortfarande med kravet att han inte själv skulle spela huvudrollen. Han tackade åter nej. Då erbjöd de honom 25 000 dollar och huvudrollen i filmen, han kunde inte få mer betalt än så utifrån att han fick ta en del av risken för produktionen av filmen. Den fick en budget på 1,1 miljoner dollar vara 1 miljon kom ifrån produktionsbolaget, och de sista pengarna kom från de två producenterna som pantsatte sina hus. Med de 25 000 dollarna på fickan, gick han tillbaka till gathörnet där han tidigare sålde sin hund. Men den nya ägaren ville inte sälja tillbaka hunden. När han bjöd 1500 dollar för hunden, så fick han dock köpa tillbaka den.
Filmen blev en succé, och filmen, det var Rocky.
Komplikationer vid Sylvester Stallones födsel skadade en nerv och förlamade delar av hans ansikte. Detta är orsaken till hans karakteristiska, släpande tal och "nonchalanta" utseende.
I arbetslivet finns det även många situationer där de med funktionsnedsättningar riskerar att bli diskriminerade. Att negativt särbehandla de med funktionsnedsättningar är en av diskrimineringsgrunderna. http://www.do.se/sv/Fakta/Diskrimineringsgrunderna/
Men om man kan se människan istället för "funktionshindret" så finns det antagligen anpassningar man kan göra i arbetsmiljön som gör att människan med en funktionsnedsättning inte behöver vara mindre produktiv än övriga medarbetare. Det finns många bra hjälpmedel som kan vara avgörande för att en person med funktionsnedsättning kan komma ut på arbetsmarknaden. Ändå får många inte tillgång till de här hjälpmedlen. Om vi har en anpassande arbetsmarknad där man tar hänsyn till individers olikheter så skulle det bli bättre för alla. Med 1 miljon människor som idag har någon form av funktionsnedsättning, är det även en viss sannolikhet att man själv under sitt arbetsliv skulle kunna komma att bli en av alla dem.
Efter en bilolycka kanske man får ständig värk, eller om man utvecklar förslitningsskador i axlar, rygg efter ett långt hårt arbetsliv. Eller varför inte karpaltunnelsyndrom efter musanvändandet. Synnedsättning, hörselnedsättning är heller inte osannolikt att man kan drabbas av. En tidigare anpassning i arbetslivet skulle kanske kunna hjälpa till att förhindra en del av arbetslivets skador. Dock är vi kanske inte bra på att säga ifrån tidigt när man exempelvis känner av stress i sin arbetssituation. Många drabbas i "onödan" av psykisk ohälsa såsom "utbrändhet" eller "utmattningssyndrom" för att vi inte har förmåga att anpassa arbetssituation för den enskildes behov.
Många diagnoser som idag sätts på barn i skolan, uppstår ifrån deras miljö. Adhd märks tydligare i stora, röriga miljöer, och både de med Adhd, Aspberger eller andra kognitiva funktionsnedsättningar har sitt största behov i att få tydlig struktur, och en tydlighet. Dagens skolform passar heller inte alla då man idag har stora krav på att individen själv kan söka information, arbeta självständigt, i projekt eller enskilt arbete. Samt att det idag är stora barngrupper. En del av dessa diagnoser har därför "ökat" i samhället, då de alltså märks tidigare i den här nya miljön, jämfört med tidigare då barngrupperna även var mindre.
Slutligen kan man alltså konstatera att det hänger på oss allesammans tillsammans om vi vill ha ett öppnare samhälle, och mer inkluderande samhälle som godkänner människors olikheter och som utgår från att vi vill att alla skall ha samma tillgänglighet till de offentliga rummen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


