Träning...

Så hösten är här säger träden som redan har röda rönnbär som lyser mot de gröna bladen. Jag är igång med min höstträning och nu är jag motiverad eftersom jag tränar inför zombierun. Efter en bra sommar är jag också utvilad vilket är grunden till att orka ta itu med nya saker och få mer energi. En ny säng kommer också hjälpa mig på vägen.

Efter semestern har jag en del kilon jag behöver bli av med samtidigt som jag blir snabbare och starkare och får den där konditionen som jag tappat. Nu blir det mycket hälsosamma soppor och jag har strukit ut en del kolhydrater ur min kost. Äter inget bröd nu och extremt lite ris, pasta.

Matplanen säger 1200kcal/dag och minst 5 km promenader per dag. Känner mig redan lättare och med mer energi efter den första veckan. Härlig känsla, kroppen mår bättre när man äter mindre kolhydrater det är jag övertygad om. Kolhydrater brukar ge mig en känsla av att kroppen är svullen eftersom den också samlar på sig vätska med kolhydraterna. Naturligtvis minska på sockret och inget godis eller snacks, fikabröd eller vad det nu kan vara.

Ser även till att få i mig runt en 150 gram protein varje dag. Att få i sig nog med protein minskar mängden muskelmassa som man bryter ned medan man tappar vikt. Kycklingsoppa är en favorit, men även klassiker som purjulök, lök och bacon soppa. Bröd på bilden nedan, men jag skippar det nu eftersom det är viktigt att jag håller min planerade diet. Jag har bara 6 veckor kvar till Zombierun den 20:e september. Det blir 5 km terränglöpning med hinder och zombies så då gäller det att vara i form.

Tidigare erfarenheter säger att jag kommer att ha tappat ett antal kilon till det och mindre vikt att springa med gör att det sliter mindre på knän och leder. Knäoperationer är vanligt bland överviktiga då det är en av de leder man sliter ut först.

Recept på bilden: http://www.bbcgoodfood.com/recipes/3505/leek-bacon-and-potato-soup

Att träna och motionera behöver inte kosta något. Promenader kan vara gratis och äta nyttigare kan kosta mindre än de halvfabrikat vi kastar i oss. Köp säsongens grönsaker som är billigast. Samt att på hösten är det skördetid för våra svenska rotfrukter och då smakar de som bäst.

Nu kör vi på 12 veckor framåt siktar jag på att vara i form igen. Inte riktigt i tid till loppet alltså men det blir en "morot" på vägen som håller motivationen uppe. Alla behöver vi ett mål att titta på för att göra förändringar i livet. De långsiktiga hälsovinsterna man får om man tar hand om sin hälsa gör att man minskar risken för diabetes, högt blodtryck, hjärtproblematik, åderförkalkning, listan kan göras lång. Men konstigt nog fungerar vi människor så att titta så långt in i framtiden är svårt, men att se en och en halv månad in i framtiden det är lättare. Därför måste man försöka hitta motivation och mål som inte ligger så långt fram i framtiden om man ska lyckas hålla sig motiverad.

Nu kör vi!

Det krävs en by att uppfostra ett barn...

Så idag efter jobbet begav jag mig till den lokala mataffären för att skicka ett brev, panta lite och handla. Jag såg där ett barn sitta och gråta och titta på sin plånbok som han öppnade och tittade hur tom den var och sen grät han lite till, så jag var tvungen att stanna och fråga hur det var.

Då berättade den lilla pojken att han hade pantat men att "De tog alla pengarna!!". "Vem då?" frågade jag och då sa han "Pojken som heter ...".

Sedan var det som att han fick tillbaka lite energi eftersom att jag visade att jag brydde mig. Så då gick han runt hörnet för att visa och också för att säga till pojkarna att: "Ge tillbaka mina pengar!!!". Pojkarna skulle då just till att springa iväg och inte stanna och prata, men då verkade en av pojkarnas mamma dyka upp. Hon var irriterad och skulle nog helst struntat i det hela och sprungit iväg hon med. Men då jag stod bredvid pojke nummer ett så var hon tvungen att stanna och prata med barnen. Lite vuxen-tryck på henne så att säga. Hade hon inte gjort detta, att prata med barnen, så hade jag gjort det. Men hon frågade då pojkarna om det var så att de hade pengarna. Så sa pojken som tagit pengarna att de kommit överens om att dela på dem.

Men då började pojke nummer ett störtböla igen och var så uppgiven så han inte orkade prata utan bara satte sig ned på golvet och stortjöt verkligen. Då sade mamman där till honom att: "Ställ dig upp!!" (väldigt irriterat) och pojken ställde sig upp igen. "Vi kom aldrig överens om att dela" försökte då pojken säga. Han grät hela tiden och snyftade "Jag sa aldrig 'JA' till det", och så gråter han igen.

Då frågar mamman pojke nummer ett att: "Var det din pant?", "JAAA!", säger han då. Han har försökt säga detta så många gånger nu. Att det bara var hans pant och de andra barnen hade tagit hans pant. Det var aldrig fråga om att de skulle dela utan det var ju bara hans.

Så tyckte mamman att pojke nummer två måste ge tillbaka pengarna. Han sade då "Vi går ut så får du pengarna här utanför", försökte han då. Det var verkligen en sådan pojke som antagligen skulle gå ut för att lura oss vuxna och sedan aldrig lämna tillbaka pengarna så fort de kom utanför synhåll skulle han strunta i det igen. "Nej, du får ge pengarna nu på en gång, jag vill se att du ger tillbaka pengarna, för nu om fem minuter måste jag vara på jobbet", sa den stressade mamman då. Så ett poäng till att mamman stod på sig.

Pojke nummer två säger då igen "Du får pengarna utanför", försöker han igen. Men då detta inte fungerar så tar han och ger ett 5 kronors mynt till pojken. Pojken sätter dem i sin plånbok och sedan måste han titta i plånboken igen. "Var är TJUUUUGANNN dåååå!!????", tjuter han då igen. Tårarna rinner, ja verkligen sprutar ur hans ögon, så uppgiven och förtvivlad är han.

Pojke nummer två vill fortfarande inte ge tillbaka pengarna utan står mest tyst och avvaktar och tittar på honom. Så till slut, eftersom vi alla står och tittar på honom så tar pojke nummer två till slut upp tjugan och kastar den på pojke nummer ett så den singlar genom luften och hamnar på golvet istället. Sedan så rusar de båda två pojkarna iväg. Men den första pojken han tar sin tjuga och springer till sin cykel och ska bege sig hem.

Jag går och pantar min pant som jag skulle göra från början. Men när jag gjort det så går jag ut igen för att se om jag ser barnen igen. Man vet ju aldrig om de skulle börja om med att trakassera den svagare killen, när de väl var utanför, tänker jag.

Men så står då den lilla pojke nummer ett igen och storbölar utanför affären och hans kedja på cykeln har hoppat av navet, men han kan inte lägga tillbaka den. Så han tjuter och gråter. Men eftersom jag tycker synd om honom så går jag ut och hjälper honom att lägga på kedjan. Jag håller fram och visar hur man får kedjan att bli längre och säger att "Nu kan du lägga på kedjan!" men då tjuter han och säger "Jag kan inte, jag är inte nooog staaaaaaaark!!", och gråter fortfarande. Så då lägger jag på kedjan åt honom, som har kilat fast sig och därför är svår att dra loss. Sedan säger jag till honom "Det var nog inte din dag idag, åk hem och vila lite!"

Så cyklar han iväg med sin cykel och sina pengar och vinglar lite på sin cykel. Jag ser de andra två pojkarna. De ser jag inne i affären. De hade visst en tjuga till så de köper var sin godispåse. Jag tror det var pojke nummer tre som hade tjugan, så tydligen lurade pojke nummer två honom att dela på bara hans pengar. Men så är det att ha vänner som utnyttjar en, inte sant?

Direkt jag såg den första lilla pojken så tänkte jag att han kunde ju lika gärna fått min pant, för det var ungefär samma summa. Men jag tror att för att barn skall lära sig så är det viktigare ta konfrontationen. Även när det handlar om en sådan "struntsumma" som tjugo kronor så är det för de barnen, just då. Nästan som alla pengar i hela världen. Det handlar inte ens om att det bara är pengarna. Men för att barnen innerst inne nog vet detta med "rätt" och "fel" och det är upp till oss vuxna att se till att de lär sig de här reglerna när de är små. Om jag hade gett honom en ny tjuga så hade ingen av dem lärt sig något. 

Det krävs en hel by att uppfostra ett barn. Jag hoppas att alla som råkar någon gång se mitt barn ute i någon situation om jag inte är med. Ändå skulle hjälpa till att reda ut en situation som uppstår. Vi har alla varit barn en gång och det är vi vuxna som måste ha tid att se barnen. Det är lika mycket de här vardagshändelserna som bygger vårt samhälle. Om det skall vara ett samhälle som vi vill ha även när vi är vuxna.

Nu efteråt tänker jag mest på pojke nummer två. Han var en sådan pojke som det kommer bli problem för senare. Han verkar van vid, att komma undan med att göra som han själv vill. Han verkar inte ha några regler. Han får bete sig respektlöst och 'kasta pengar' så att säga. De skulle verkligen behöva prata med honom om många sådana delar i den här händelsen. Jag tror inte alls på den här inställningen som en del har att: "De är ju bara barn". "Barn gör sådant!". Jag tycker inte att vi vuxna skall acceptera det. Vi skall ta det på allvar och prata med barnen.  Inte ha inställningen att: "Det var ju bara tjugo kronor.."

Men vet föräldrarna hur det här barnet är? Bryr de sig? Vet skolan? Om min son betedde sig så där hemskt mot sina "vänner" och inte lyssnade direkt på vuxna. Samt sedan visade respektlöst beteende såsom att kasta saker och springa iväg. Så skulle jag vara oerhört orolig även om barnet bara var kanske 8-9 år gammal. De här beteendena börjar tidigt och får man fortsätta osedd och utveckla fler gränsöverskridande beteenden. Så kommer det sluta illa om bara några år, när han går in i tonåren. Om min son beter sig så ute så hoppas jag att andra vuxna skulle sätta gränser för honom.

Jag hoppas att det här barnet, barn nummer två. Den som tar pengar av andra barn. Växer upp och blir en ansvarstagande vuxen. Jag hoppas verkligen att han kommer att lära sig rätt och fel. Men alla barn gör inte det. Det räcker inte med bara föräldrarna. Det är lika viktigt att skolan, fritids, idrottsföreningen, andra vuxna visar och sätter gränser. 

Det är långt ifrån säkert att alla barn kan lära sig vart gränserna går. Men vi måste alla försöka tillsammans...

Livets mirakel...

Under påskveckan har jag varit i Umeå och träffat min närmaste familj. Det är min bror som bor där, tillsammans med hans fru och deras två underbara barn. Min brorson som är den äldsta av de två barnen har haft en svår resa de här åren, under hans tidiga barndom och det är hans resa som jag vill berätta lite om idag.

När min brorson föddes var han som vilket barn som helst. Som förälder har man förväntningar på allt ett liv skall komma att innehålla. Man har drömmar om hur det skall bli. Men för min lilla brorson så visade det sig att drömmarna inte alls blev, som man hade väntat sig. Vid späd liten ålder började hans huvud plötsligt och helt oväntat, att växa kraftigt. Det växte snabbare än kroppen och blev stort och kraftigt. Det blev så stort och tungt, som ett bowlingklot nästan. I förhållande till den lilla, lilla kroppen. Läkarna kunde inte förklara varför hans huvud plötsligt började växa så kraftigt, när inte den lilla kroppen hann med.

På grund av hans stora, konstiga huvud så skämdes familjen även för omgivningens blickar och stirrande. Då han inte kunde prata hade han även många läten, som små skrik och gnölanden. Han lät inte och såg heller inte ut som, andra barn. Att omgivningen inte förstår, när ett barn inte är och ser ut som alla andra. Med sitt stora, tunga huvud som besvärade honom, så kunde det lilla barnet heller inte lyfta sin kropp. Inte lära sig sitta, krypa eller hasa som andra barn. Med ett stort huvud som kedjade honom till marken för många år framöver. Att han låg så konstigt i sin barnvagn, då han inte kunde sätta sig upp.

Min brorson hade även mycket dålig syn som barn. Han såg kanske bara någon decimeter framför sig och var så extremt närsynt. Utvecklingen gick långsamt och talet uteblev. Även hans förmåga till att reagera på mänsklig beröring och kontakt, var nog inte som andra barn. Han tyckte kanske inte alltid om heller, när andra rörde honom. Han tjöt och grät. Kanske blev intrycken för mycket för honom. Det var svårt att veta om han var hungrig. Om han hade ont någonstans, eller om han var trött.

Han fick senare en diagnos med en form av autism. Men också olika former av störningar i sin utveckling. Jag har inte helt hundra koll på hans diagnoser skall jag erkänna. För mig är han ju min brorson och det har inte varit de medicinska detaljerna, som i första hand är hur jag har sett honom. Men autismen gjorde att hans förmåga att förstå samspelet med andra människor, blev så mycket svårare för honom. Kanske hade synen också en inverkan på hans utveckling. Samt att han inte kunde sitta upp och röra sig runt i rummet som andra barn. Han såg inte heller ens, andra sidan av rummet ifrån där han låg. Han fick glasögon men de tog han alltid och slet av sig. Han ville inte ha dem på sig.

När han blev lite större kunde han sitta upp. Men huvudet var fortfarande så tungt, så tungt. Ofta tippade han över. Då han råkade luta sig och den lilla kroppen fortfarande inte riktigt kunde hålla upp det alltför stora huvudet. Då föll han tungt med huvudet rakt före. Ned i golvet från sin sittande position. De fick alltid lägga kuddar på alla sidor, omkring honom. För att han skulle kunna sitta upp som andra barn.

Men en dag, långt, långt efter att andra barn normalt sett kan gå. Så gick han plötsligt till slut. Trots att vi nästan gett upp hoppet. Läkarna kunde inte heller ge svar på, om han skulle lära sig att gå.Tankarna virvlade. Så länge som vi tänkte att "kanske kommer han aldrig kunna gå?". Kanske kommer han aldrig att hitta sin balans, tänkte jag. Hans kropp är så mjuk, så mjuk. Styrsel som saknades och han kunde böja sina ben och leder så mycket. Han har en överrörlighet och mjukhet i kroppen. Men äntligen lärde han sig plötsligt att stå och gå. Även om han inte lärde sig att krypa eller hasa först. Som Ett Livets mirakel.

Han kunde inte prata, min lilla brorson. Man såg i hans ögon att han inte förstod vad som hände omkring honom. Istället gjorde han några läten. Som lät nästan som skrik. Som ett gnölande när han var missnöjd. Med dessa ljud malde han på, dagarna i ända. Det var påfrestande för omgivningen också att lyssna på. Man kunde höra att han var missnöjd. Att han nog ville något, men som han inte kunde uttrycka. Det var svårt att veta vad han ville och att hjälpa honom med det som han inte kunde uttrycka.

Jag började långsamt att förstå och älska min lilla brorson. Jag ville honom så väl. Jag ville lära känna honom. Men jag hade inget sätt att kommunicera med honom. Han accepterade också bara sina närmaste. Sina föräldrar. Men han var lite rädd och avvaktande för främmande. För nya miljöer och för sådant som är nytt, som han inte förstod. Men alla ville honom väl. Men det var svårt att hitta rätt sätt att nå honom.

Min bror och hans fru fick kommunicera via bilder och bildscheman med sin son. Senare även med hjälp av lite teckenspråk. Men han hade ännu inte sagt ett ljud. Bara konstiga läten. Långt senare kunde han dock även börja förstå ord. Plötsligt märktes det, att han ändå förstod en del av det som sades runt omkring honom. Han kunde gå och hämta en sak som det pratades om. Bollen! Hämta bollen! Bilen! Hämta (leksaks)bilen! En värld började långsamt öppna sig. Det var fantastiskt att se. Vilken glädje att kunna kommunicera med ett barn. Som hör och börjar förstå vad som sägs. Som kan svara och visa att han hört det som har sagt. Även om det bara var enkla ord till en början, så förstod han ändå. Det är Livets mirakel.

Nu plötsligt, bara senaste året. Så har han äntligen börjat prata. Han är närmare 7 år i ålder. Men nu börjar orden verkligen komma. Den kognitiva utvecklingen börjar äntligen ta fart. Det som man brukar se hos barn i 2-3 års åldern. Men för min lilla brorson är det inte något som var en självklarhet. Det var något som ingen vågade hoppas på. Det är så fantastiskt, så att jag kan gråta av tacksamhet. Orden, som är så förväntade av alla som har barn i sin närhet. Som känns så självklara. Mamma! Pappa! Faster Helene! Att kunna uttrycka saker som man vill berätta. Eller som man vill ha hjälp med. Han sjunger lite på "En sockerbagare" och nynnar och hummar som andra barn. Han kan peka och visa när snöret på glasögonen har lossnat och säga "Hjälp! Snöre, Här!" och peka.

Livets mirakel, känner jag. Är just detta. Att lyckas göra den här resan. Som för andra kanske tycks så naturlig. Att överkomma stora hinder. Att spränga alla gränser. Att nå en utveckling som ingen trodde var möjligt. Som kanske ingen vågade hoppas på, att den skulle vara möjlig. Att kunna få lära sig att sitta, att gå, att förstå andra, att kommunicera, att prata, att samspela med andra. Självklarheter, men ändå så långt ifrån självklart för alla.

Aldrig har jag känt en sådan tacksamhet att jag nästan skulle kunna tro på en gud. Jag är inte religiös. Men när man får bevittna sådant här. Där varje steg på vägen har varit en sådan lång kamp för varje liten utveckling. Sådant som man brukar ta som en självklarhet. Då känner jag en sådan djup tacksamhet och en sådan djup innerlig glädje. Det är det som är fantastiskt med livet. Att övervinna sina hinder. Att aldrig sluta kämpa. Att fortsätta finna sin glädje och ha en tillförsikt till att hela tiden fortsätta att göra det bättre. För oss själva och för andra. För egen del känner jag, att vad man själv har haft det enkelt. När man själv kunnat växa upp som ett litet barn. Med alla förutsättningar. Kanske har man själv varit så bortskämd, att man inte har förstått vilken otrolig gåva livet är. Vad alla förmågor i sig, är fantastiska gåvor. Att kunna se, höra, gå, prata, kommunicera och älska andra människor.

Nu efter påsken är över så känner jag fortfarande den här djupa tacksamheten. Att få se min brorson växa, lär mig så mycket om livet. Men samtidigt även om mig själv. Att få se och följa hans resa, är något som jag vill fortsätta ta del av. Jag vill även fortsätta att fundera över vad han behöver, för att fortsätta kunna utvecklas. Att göra det för en annan människa, är det viktigaste som vi kan göra. 

För varje litet barn, som skall växa och bli stort en gång.

Våra egna val inskränker våra möjligheter...

Det här blev väldigt tydligt för mig idag, efter att ha sett att en kille som varit mycket lämplig och omtyckt på en arbetsplats inte kunnat få det jobb som var hans drömjobb utifrån att han förekom i belastningsregistret. Otroligt tråkigt för honom själv naturligtvis, men även för arbetsplatsen som såg alla möjligheter med honom och hur duktig han varit under den tid han varit hos dem på praktik.

Jag började därför tänka på det här med hur alla våra val egentligen kan inverka på vilket liv vi får. Från hur mycket tid vi väljer att lägga ned på läxor, skola och fritidsintressen. Men även på vilken typ av studier vi bedriver, vad vi väljer att göra under sommarloven. En del som jobbade hårt under sommaren och en del som valde att lägga sig i hängmattan för tre månader skönt långt sommarlov.

En del väljer studier för att de vill att det skall vara så lätt som möjligt, en del väljer motståndets väg och en tuff utbildning som de kämpar sig igenom för att de vill sträva mot ett arbete med exempelvis, hög status, hög lön, eller de arbetsuppgifter som man drömmer om.

Med tiden så sätter även vår ålder ett hinder för vad vi kan och inte kan göra. Vid en viss ålder skulle en del säga att det är försent att bli elitidrottare, professionell musiker, dansare eller astronaut.

Det verkar även som att kraven i skolan ändå är ganska tuffa redan för unga barn. Att de har mycket hemläxor såsom läsning och matematik som skall göras varje vecka. Man börjar med nationella prov i årskurs tre.

Att lyckas i livet handlar mycket om att maximera sina möjligheter. Att en bred kompetens kan göra att man har erfarenhet av många olika saker och är lättare att anställa. Men sedan finns det även saker som begränsar våra möjligheter. Som om vi blivit dömda för något brott och om man finns i ett belastningsregister så att man inte kan arbeta inom skola, vård, omsorg även om det är det som man kanske skulle vara mest lämpad för.

Här arbetar exempelvis KRIS för Kriminellas Revansch I Samhället och hur svårt det faktiskt kan vara att återfå samhällets acceptans och förtroende. Kanske för de som tappat många år på att sitta i fängelse, som blir tvungen förklara för arbetsgivare att de under de här åren när deras meriter ser tomma ut, faktiskt avtjänade ett straff. Hur skulle en arbetsgivare se på det?
http://www.kris.a.se/

Men som sagt behöver man alltså inte ha suttit i fängelse för att detta skall vara ett bekymmer med arbetsgivaren. Stöld, Snatteri, ser absolut inte bra ut då man kanske inte kan ges förtroende att hantera pengar. Har man Narkotika straff i sitt belastningsregister, ja då kan man inte arbeta på något ställe där man skulle vara ansvarig för att ge andra mediciner som inom vården och omsorgen och så vidare.

Som reglerna i polisregistret ser ut så gallras det efter 3år, 5år, 10år men det finns även punkter som skulle kunna ligga kvar så pass länge som 20år.
http://www.polisen.se/Service/Registerutdrag/Gallring-ur-belastningsregistret/

Det skulle kunna vara 20 förlorade år, efter att man försökt få rätsida på sitt liv igen då dom avkunnats.

Jag tänker även på de som valt att begränsa sina möjligheter själva, genom att inte satsa på vidare utbildning, inte lägga särskild energi på att söka arbete, inte acceptera praktik som erbjuds. Inte ha intresset av att utveckla sig själv så att man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Faktum är att för de flesta är det en lång resa till att få det drömarbete man söker efter.

Många har fått kämpa sig igenom alla möjliga typer av arbeten, med kanske dåliga villkor. Arbeta skift, vikariera, arbeta helger, obekväm arbetstid mm för att "komma in i systemet" och en dag kunna erbjudas ett arbete med bättre villkor, och en typ av arbete som mer passar en själv.

Men före den dagen så får man tacka ja till mycket som kanske inte är det som man i första hand vill och utstå mycket och kämpa vidare för att på något sätt är allt detta något som ökar våra möjligheter i framtiden.

Andra jag känner till minskar sina möjligheter genom att de själva tackar nej till allt som inte är deras drömarbete. En del säger att jag är inte intresserad att arbeta inom en viss sektor, fast egentligen handlar det lika mycket om att visa att man vill arbeta, att man kan tänka sig göra vad som helst. Sedan kan man gå vidare och arbeta inom något annat. Men att ha arbetat är en mycket bättre merit, än att ha varit hemma och väntat på att "chansen" skall dyka upp utan att man arbetat för det.

Det här går även in en del på vad jag tänker om tur och otur. Att tur har man när man maximerat sina möjligheter och sedan är öppen för de olika vägar som livet ger en. Otur kan ibland vara något man skapat sig själv genom att exempelvis gjort mycket dåliga val tidigare. Det kan vara så enkelt att man inte underhållit bilen och den sedan går sönder vid ett "olämpligt" tillfälle. Ändå är det något man hade kunnat slippa uppleva om man gjort andra val. Jag har skrivit en del om vad jag tänker om just tur och otur här:
http://rymdiz.blogspot.se/2012/05/att-forebygga-olyckor-leder-detta-till.html

Jag antar att idag tänker jag en tanke på alla de som jobbade alla somrar och kämpade på, medan en del bara valde bekvämligheten av att vara ledig hela sommaren. Men om jag ska tänka och tro vilka som det gick bäst för, så vill jag nog ändå tro att de som valde att i alla lägen kämpa vidare. De kommer att en dag få den möjlighet och chans, som de hela tiden har väntat på.