SSAB: Tredje dödsolyckan på kort tid...

Ett tåg och en truck var inblandade i en allvarlig olycka inne på SSAB:s område under måndagen. Den 53-årige truckföraren, en man från Slovakien, dog vid kollisionen. Det är inte klarlagt när mannen konstaterades avliden men räddningsarbetet var mycket komplicerat, enligt polisen.

Räddningstjänst, ambulans och polis larmades vid 22.30-tiden på måndagen om olyckan.
Enligt de första uppgifterna från SOS Alarm skulle två fordon ha krockat inne på SSAB:s område.
Senare under kvällen kunde polisen bekräfta att ett tåg och en gaffeltruck av oklar anledning kolliderat med våldsam kraft. Lokföraren chockades svårt vid dödsolyckan och fick sent i går föras till Sunderby sjukhus.

Olyckan skedde vid masugnen. Det pågick underhållsarbete där. Olycksplatsen spärrades av under natten, i väntan på teknisk undersökning.

Det finns upprättat en anmälan om brott mot arbetsmiljölagen och vållande till annans död, om vi kan hitta någon ansvarig som har gjort fel. Produktionen vid SSAB har påverkats av dödsolyckan och enligt polisens uppgifter har masugnen stått ur bruk under natten.

http://www.nsd.se/nyheter/man-dog-i-svar-ssab-olycka-8836599.aspx

Tidigare var det även en olycka på Nordkalk, inne på SSAB:s område och nu senast en olycka kring tömning av tjära ur en cistern. Dessa var uppenbart felplanerade i utförandet och går egentligen inte att jämföra med dagens olycka som verkar som mer en "normal" arbetsplatsolycka om man får säga så. Jag har tidigare skrivit om SSAB och en av deras tidigare dödsolyckor här: 

http://rymdiz.blogspot.se/2013/10/annu-en-dodlig-arbetsplatsolycka-pa.html

http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/arbetsplatsolyckorna-okade-med-38.html


Fordon är det farligaste på våra arbetsplatser och är det som orsakar flest dödsfall i arbetet. Så ska man jämföra denna olycka med de två tidigare får man väl säga att här kanske det var svårare att påverka situationen. Om nu tåg och truck möts inne på området antar jag att det ska finnas rutiner kring detta. Men arbetsgivarens ansvar är att se till att arbetstagarna följer de uppsatta rutinerna.

- Hade arbetsgivaren gjort allt i sin makt för att säkerställa för hur fordon möts inne på området, fanns det varningssignal eller annat för inkommande tåg?

- Fanns det andra omständigheter kring den här olyckan som inte framkom här? Hade arbetstagaren full uppsikt och fokus, var han frisk när olyckan hände?

- Var den Slovakiske medborgaren bra på svenska eller engelska så han kunde förstå säkerhetsföreskrifter fullt ut? Hade han adekvat utbildning och information om säkerhet i arbetet?

Vi får se vad utredningen visar, men som alltid är det otroligt tragiskt när människor går till sitt arbete men inte kommer hem igen. Ibland är en olycka bara en olycka, men vi ska ändå göra allt vad vi kan för att undvika att samma olycka händer igen. 

SSAB har oavsett nu mycket att leva upp till om de inte ska bli kända som Sveriges Farligaste Arbetsplats.

Arbetsmarknads och näringslivsdagarna 2014

Förra veckan var det dags för den årliga konferensen i Uppsala där SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) ordnar Arbetsmarknadsdagarna. Syftet med dessa konferenser är att kommunerna ges ett axplock av inspiration och information. För att kommunerna skall fortsätta sitt viktiga arbete med arbetsmarknadspolitik som bedrivs på kommunal nivå.

Arbetsförmedlingen har idag ca. 12.000 anställda och kommunerna har ca. 4000 anställda som även de arbetar mot den kommunala arbetsmarknadspolitiken och står med åtgärder, praktikplatser och andra insatser ifrån kommunens sida. Kommunerna tar alltså ett mycket stort ansvar för vilket stöd som finns att få för de som står utanför arbetsmarknaden. Särskilt inriktade är kommunen på att ge unga en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.

Bakgrunden till dagens läge med hög arbetslöshet, är olika kriser i ekonomin, vilket gett dagens utmaning för politiken att stå med sysselsättning. Bostads bubbla som vi minns ifrån 90 tal. Samt sedan IT bubblan som drog ned ekonomin. Sedan dess har vi haft något man kallar "Jobless growth". Kom inga nya arbeten. Tillväxt utan tillväxt vad gäller jobben.

Man ser vad gäller kommunens arbeten att i framtiden så kommer man att behöva:
- 30000 förskollärare
- 65000 sjuksköterskor, vilka alla kommer att behövas inom de närmaste åren.

Konkurrens om rekrytering. Stor grupp som står utanför på arbetsmarknaden är ett annat problem. De har inte rätt kompetens för de här jobben.

Man ser att behovet även kommer att öka i framtiden, för att rekrytera till äldrevård, omsorg och skola.

- 250.000 äldre har äldrevårdsinsatser idag.
- 308.500 är över 80 har ej hemtjänst eller äldrevårdsinsatser.
Demografisk utvecklingen är oroväckande utifrån att vi saknar de som ska ta de här arbetena i framtiden. Bara för att upprätthålla dagens servicenivå behöver vi alltså totalt sett att behöva närmare 270 000 anställda ytterligare bara för att fortsätta ha dagens servicenivå. Vi kan alltså räkna i framtiden med att servicenivåerna kommer att sjunka betydligt. Detta gäller alltså totala antalet anställda som man ser behov av inom offentlig sektor såsom vård, skola och omsorg.

Vad man också ser även vad gäller teknisk utveckling är bland annat Moores lag, vilket säger att hastigheten på tekniken som har haft 18 mån för dubbleringstid, under 40 års tid. Datatekniken har alltså ökar snabbt och i en allt snabbare takt. Detta ser man nu att det påverkar tjänstesektorn, fast det tidigare i första hand har påverkat industrisektorn. Nu måste vi fundera över hur vi kan skydda människors jobb, och att vi i framtiden behöver mer kreativa, innovativa arbeten, som behöver utvecklas. Sådana jobb som inte kan utföras av maskiner.

Industrisamhällets teorier för tillväxt håller inte längre. Man talar om "The second robotic age". Vad ska vi arbeta med i framtiden?

The great unbundling, som man kallar det, har vi redan gått igenom. Inom industrin, detta innebar att produktionen styckades upp i olika underleverantörer, produktionskedjor. Nu ökar fortfarande produktionen, men ger inte mer jobbtillfällen. Man kallar det Jobless recovery. Jobben återhamtar sig inte efter ekonomiska kriserna, 2001 och 2008. Efter Lehman kraschen återhämtade sig ändå ekonomin, men jobben kom inte tillbaka. Som jämförelse ser vi att 600.000 jobb försvann under 90‐talskrisen. De som tappade jobben, kom inte in till arbetsmarknaden igen.

Andra spännande siffror är att 70% av de som uppbär försörjningsstöd har inte klarat gymnasiet. Permanent utslagning ifrån arbetsmarknaden. Att ungdomarna inte klarar skolan är alltså en stor katastrof, både för individerna men också för samhället i stort. Som det är nu är det 25% av alla ungdomar i gymnasieålder som inte klarar gymnasiet på 4 år. http://pluginnovation.se/

En positiv sak som tillkommit under 2013, vad gäller kommunens upphandlingar är att man nu kommer kunna ställa sociala hänsyn som ett krav i upphandlingen.
http://www.regeringen.se/sb/d/16941/a/210399

Krav, uppföljningsfrågor är något man behöver jobba mera på. Att man kan följa upp hur arbetet egentligen sköts som man har upphandlat. Idag görs nästan inga uppföljningar. Samarbete kunde ske i dessa frågor med exempelvis övriga nordiska länder som har en stor samsyn i dessa frågor. Viktigt hur kraven är ställda. Ett exempel kan vara att det finns numera även fängelser i USA som drivs på entreprenad. De intagna där får ingen vård och företagen lobbar för längre strafftider då de drivs i privat regi. Ett skrämmande exempel på nästa steg efter Carema care som nästan borde vara ett skällsord i vår svenska äldrevård.

Som sagt finns det mycket som kommunerna måste fortsätta arbeta för att driva olika typer av frågor. Vi lever som vanligt i spännande tider. 

Frågan lyftes också av SKL i inledningen till dagarna i Uppsala, att hur kommer vi att påverkas av en orolig omvärld. Samt i vårt samarbete mot EU, USA och Ryssland, efter händelser i Ukraina?

De nya studenternas svagheter är ett samhällsproblem...

Idag vill jag återge en krönika, då jag tycker att den fångar något väsentligt, kring samhället och utbildningars värde. Kanske också om studenters inställning till studier och människors inställning till kunskap.

Ur DN: Ann Heberlein: De nya studenternas svagheter är ett samhällsproblem

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ann-heberlein-de-nya-studenternas-svagheter-ar-ett-samhallsproblem/

Vi är bekymrade. Larmen om förfallet inom den högre utbildningen blir allt fler. I vintras publicerade nio universitetslärare vid Uppsala universitet något av ett nödrop i Uppsala Nya Tidning, i en stor artikel i Universitetsläraren bekräftade Ebba Lisberg Jensen, lektor vid Malmö högskola, Uppsalahistorikernas bild, i somras skrev Dick Harrison, professor i Lund, en lika besk som bekymrad krönika i Magma i samma ämne, och i pentryt på min arbetsplats, Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, är studenternas tilltagande oförmåga att hantera sina studier ett ständigt samtalsämne. Exemplen är flera, men intresset att diskutera problematiken är nästan obefintligt.

Jag – liksom majoriteten av mina kolleger – älskar att undervisa. Att få vara pedagog, att befrämja kunskap och vägleda studenten till egna insikter är något av det finaste jag vet. Paidagogos var i antikens Rom namnet på den slav som undervisade de fina familjernas barn. Läraren – pedagogen – är alltså en tjänare, i kunskapens och elevernas tjänst. Att tjäna studenterna har dock med åren blivit allt svårare. Jag är fortfarande lika förväntansfull inför mötet med en ny a-kurs. Min förväntan förbyts dessvärre allt oftare i förtvivlan. Jag förväntar mig en församling av nyfikna och ambitiösa kvinnor och män. Och visst finns de fortfarande, studenterna, som förstår att det är en förmån – ja en ynnest – att på heltid få lov att ägna sig åt studier. Det är tyvärr sällan den här gruppen studenter som märks. Nej, de som låter och tar plats är de som opponerar sig.

Man skulle ju kunna tänka sig att det är något positivt: ifrågasättande och fria tankar. Det är bara det att det inte är lärobokens redogörelse för feministisk etik eller det rimliga i existentialismen som ifrågasätts. Det som ifrågasätts är i stället den förväntade arbetsinsatsen: "Måste vi ha böcker på engelska?", "Måste man komma på föreläsningarna?" och så klassikern – "Kommer det på tentan?"

Synen på universitetsstudier har förskjutits under det dryga decennium jag har undervisat. Genomsnittsstudenten uppfattar inte längre studier som något som är värdefullt i sig självt: Studier tillmäts blott ett instrumentellt värde, i bästa fall till ett jobb, i allmänhet till försörjning genom studiemedel. Än värre är att förmågan att tillägna sig kunskap har försämrats radikalt. Många studenter har stora svårigheter med att sålla information och vet inte hur man gör när man läser en bok. Vad värre är: En del av dem förstår inte poängen med att erövra kunskap genom att läsa ("man kan ju googla"), och nästan alla har problem med att bedöma källors tillförlitlighet.

Den tilltagande oförmågan att analysera texter och kritiskt granska utsagor är inte bara ett problem i akademin, utan ett samhällsproblem. Vi är på väg att förvandlas till en nation av passiva och lättlurade konsumenter när världen behöver aktiva, tänkande och kritiska producenter av tankar och idéer. Ett samhälle utan reflektion och tankeproduktion dör.

Ann Heberlein
kulturdebatt@dn.se

Jag har markerat de stycken i texten som jag tycker fångar kärnan i det här problemet. Då kunskap inte längre meriteras, utan mer säljar-personligheten. Vid anställningsintervjuer lägger man inte längre samma tyngd vid de akademiska meriterna utan mer på själva intervjun och människan. Det som man kan ta in snabbt och ytligt under mötet. Detta är vad jag hör från mina kontakter med arbetsförmedlingen. Förut frågade arbetsgivarna mer om akademiska meriter och betyg. Idag frågar de efter referenser, gärna flera och de ringer samtliga.

Samtidigt har samhället förändrats när den här inställningen förändrats. Man byter även arbetsplats ofta, generellt sägs det att man ska byta arbete var tredje år för att ha en maximal löneutveckling. Men det innebär också att kunskapsbanken på de olika arbetsplatserna blir låg, då det bara är ett fåtal kvar som har långvarig erfarenhet av sitt arbetsområde och som är kunskapsbärare där.

Med ett allt större utbud och att "allt finns på internet" kommer också genvägar, där man inte ser värdet i att lära sig något på riktigt om man bara kan glida igenom kurserna genom att skumma på ytan av dem. Jag tror att de inom den akademiska världen har rätt i att det här inte bara kommer att vara ett akademiskt problem, utan att studenternas inställning till studier, även reflekterar vanliga människors inställning till samhället.

När är det dags för den sjätte semesterveckan?

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP (Allmän tilläggspension)
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1976: Nej till femte semesterveckan.

Utifrån historien, ser det ju ut som att det borde vara tid för en sjätte semestervecka? Med ytterligare en veckas semester kunde vi anställa ytterligare semestervikarier under ledigheterna. Om det finns dem som står utan arbete för att det saknas arbetstillfällen skulle ytterligare semesterveckor kunna ge mer luft på arbetsmarknaden.

Många av de saker som vi idag tar för givna, har tidigare blivit nedröstade som otänkbara. Är då en sjätte semestervecka otänkbar idag? Eller vad tror ni?

Dagens bild: ungdomsarbetslöshet i Europa

Otroligt sorgligt är att se siffrorna för ungdomararbetslöshet som nu hela tiden är stigande. Spanien och Grekland toppar inte helt förvånande de här nivåerna, utifrån att det ekonomiska sammanbrottet har nått längst där. Grekisk ungdomsarbetslöshet toppade därför på 58% i augusti, överlägset den högsta nivån någonsin.

http://www.zerohedge.com/news/2012-11-08/europes-scariest-chart-hits-peak-scariness-levels-and-rising

Spanien låg inte mycket efter med sina 54,2% (med en total arbetslöshet på 25,4% och 25,5% i vardera land). I Euroområdet har ungdomsarbetslösheten totalt stigit till 23,3%. Men visst kommer åtstramningspaketet som nyss röstades igenom att hjälpa mot detta? Inte?

Korrelationen ifrån extrema nivåer av ungdomsarbetslöshet till allmän social oro och anarki är stark och de som växer upp med lite hopp om att komma in på arbetsmarknad och bli en del av samhället, har mycket lite incitament för att bli skötsamma unga vuxna.