Idag vill jag återge en krönika, då jag tycker att den fångar något väsentligt, kring samhället och utbildningars värde. Kanske också om studenters inställning till studier och människors inställning till kunskap.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ann-heberlein-de-nya-studenternas-svagheter-ar-ett-samhallsproblem/
Vi är bekymrade. Larmen om förfallet inom den högre utbildningen blir allt fler. I vintras publicerade nio universitetslärare vid Uppsala universitet något av ett nödrop i Uppsala Nya Tidning, i en stor artikel i Universitetsläraren bekräftade Ebba Lisberg Jensen, lektor vid Malmö högskola, Uppsalahistorikernas bild, i somras skrev Dick Harrison, professor i Lund, en lika besk som bekymrad krönika i Magma i samma ämne, och i pentryt på min arbetsplats, Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, är studenternas tilltagande oförmåga att hantera sina studier ett ständigt samtalsämne. Exemplen är flera, men intresset att diskutera problematiken är nästan obefintligt.
Jag – liksom majoriteten av mina kolleger – älskar att undervisa. Att få vara pedagog, att befrämja kunskap och vägleda studenten till egna insikter är något av det finaste jag vet. Paidagogos var i antikens Rom namnet på den slav som undervisade de fina familjernas barn. Läraren – pedagogen – är alltså en tjänare, i kunskapens och elevernas tjänst. Att tjäna studenterna har dock med åren blivit allt svårare. Jag är fortfarande lika förväntansfull inför mötet med en ny a-kurs. Min förväntan förbyts dessvärre allt oftare i förtvivlan. Jag förväntar mig en församling av nyfikna och ambitiösa kvinnor och män. Och visst finns de fortfarande, studenterna, som förstår att det är en förmån – ja en ynnest – att på heltid få lov att ägna sig åt studier. Det är tyvärr sällan den här gruppen studenter som märks. Nej, de som låter och tar plats är de som opponerar sig.
Man skulle ju kunna tänka sig att det är något positivt: ifrågasättande och fria tankar. Det är bara det att det inte är lärobokens redogörelse för feministisk etik eller det rimliga i existentialismen som ifrågasätts. Det som ifrågasätts är i stället den förväntade arbetsinsatsen: "Måste vi ha böcker på engelska?", "Måste man komma på föreläsningarna?" och så klassikern – "Kommer det på tentan?"
Synen på universitetsstudier har förskjutits under det dryga decennium jag har undervisat. Genomsnittsstudenten uppfattar inte längre studier som något som är värdefullt i sig självt: Studier tillmäts blott ett instrumentellt värde, i bästa fall till ett jobb, i allmänhet till försörjning genom studiemedel. Än värre är att förmågan att tillägna sig kunskap har försämrats radikalt. Många studenter har stora svårigheter med att sålla information och vet inte hur man gör när man läser en bok. Vad värre är: En del av dem förstår inte poängen med att erövra kunskap genom att läsa ("man kan ju googla"), och nästan alla har problem med att bedöma källors tillförlitlighet.
Den tilltagande oförmågan att analysera texter och kritiskt granska utsagor är inte bara ett problem i akademin, utan ett samhällsproblem. Vi är på väg att förvandlas till en nation av passiva och lättlurade konsumenter när världen behöver aktiva, tänkande och kritiska producenter av tankar och idéer. Ett samhälle utan reflektion och tankeproduktion dör.
Ann Heberlein
kulturdebatt@dn.se
Jag – liksom majoriteten av mina kolleger – älskar att undervisa. Att få vara pedagog, att befrämja kunskap och vägleda studenten till egna insikter är något av det finaste jag vet. Paidagogos var i antikens Rom namnet på den slav som undervisade de fina familjernas barn. Läraren – pedagogen – är alltså en tjänare, i kunskapens och elevernas tjänst. Att tjäna studenterna har dock med åren blivit allt svårare. Jag är fortfarande lika förväntansfull inför mötet med en ny a-kurs. Min förväntan förbyts dessvärre allt oftare i förtvivlan. Jag förväntar mig en församling av nyfikna och ambitiösa kvinnor och män. Och visst finns de fortfarande, studenterna, som förstår att det är en förmån – ja en ynnest – att på heltid få lov att ägna sig åt studier. Det är tyvärr sällan den här gruppen studenter som märks. Nej, de som låter och tar plats är de som opponerar sig.
Man skulle ju kunna tänka sig att det är något positivt: ifrågasättande och fria tankar. Det är bara det att det inte är lärobokens redogörelse för feministisk etik eller det rimliga i existentialismen som ifrågasätts. Det som ifrågasätts är i stället den förväntade arbetsinsatsen: "Måste vi ha böcker på engelska?", "Måste man komma på föreläsningarna?" och så klassikern – "Kommer det på tentan?"
Synen på universitetsstudier har förskjutits under det dryga decennium jag har undervisat. Genomsnittsstudenten uppfattar inte längre studier som något som är värdefullt i sig självt: Studier tillmäts blott ett instrumentellt värde, i bästa fall till ett jobb, i allmänhet till försörjning genom studiemedel. Än värre är att förmågan att tillägna sig kunskap har försämrats radikalt. Många studenter har stora svårigheter med att sålla information och vet inte hur man gör när man läser en bok. Vad värre är: En del av dem förstår inte poängen med att erövra kunskap genom att läsa ("man kan ju googla"), och nästan alla har problem med att bedöma källors tillförlitlighet.
Den tilltagande oförmågan att analysera texter och kritiskt granska utsagor är inte bara ett problem i akademin, utan ett samhällsproblem. Vi är på väg att förvandlas till en nation av passiva och lättlurade konsumenter när världen behöver aktiva, tänkande och kritiska producenter av tankar och idéer. Ett samhälle utan reflektion och tankeproduktion dör.
kulturdebatt@dn.se
Jag har markerat de stycken i texten som jag tycker fångar kärnan i det här problemet. Då kunskap inte längre meriteras, utan mer säljar-personligheten. Vid anställningsintervjuer lägger man inte längre samma tyngd vid de akademiska meriterna utan mer på själva intervjun och människan. Det som man kan ta in snabbt och ytligt under mötet. Detta är vad jag hör från mina kontakter med arbetsförmedlingen. Förut frågade arbetsgivarna mer om akademiska meriter och betyg. Idag frågar de efter referenser, gärna flera och de ringer samtliga.
Samtidigt har samhället förändrats när den här inställningen förändrats. Man byter även arbetsplats ofta, generellt sägs det att man ska byta arbete var tredje år för att ha en maximal löneutveckling. Men det innebär också att kunskapsbanken på de olika arbetsplatserna blir låg, då det bara är ett fåtal kvar som har långvarig erfarenhet av sitt arbetsområde och som är kunskapsbärare där.
Med ett allt större utbud och att "allt finns på internet" kommer också genvägar, där man inte ser värdet i att lära sig något på riktigt om man bara kan glida igenom kurserna genom att skumma på ytan av dem. Jag tror att de inom den akademiska världen har rätt i att det här inte bara kommer att vara ett akademiskt problem, utan att studenternas inställning till studier, även reflekterar vanliga människors inställning till samhället.
Alla som som är förvånade måste ha någon sorts begåvningshandikapp. Den socialistiska låt-gå-mentaliteten har orsakat detta. Socialdemokraterna har förstört skolan och moderatsocialisterna har fortsatt på samma väg. Är ni nöjda nu? Eller skall vi sänka kraven lite till och införa lite mer genusteori? Skall ni dra ner landet i fullständig misär innan ni medger att ni har fel och att ställ-inga-krav-för-då-blir-jag-kränkt-slappskalleskolan inte fungerar?
SvaraRaderaFast mr Anonym... Du är från Göteborg antar jag? Verkligheten är inte så enkel.
SvaraRaderaJag skulle inte ens vilja säga att det är ett politiskt problem, utan mer ett socialt. Samhället byggs upp både av politik, ekonomi och sedan vårt eget sociala samspel. Jag skulle vilja säga att inställningen till kunskap och samhället vi har byggt bygger vi även från gräsrotsnivå. Det handlar bland annat om våra värderingar och inställning, etik, moral och sådana mer "mjuka" världen. Som vi skapar och omskapar dagligen tillsammans vilka "regler" som gäller i vårt samhälle.
SvaraRaderaNär det gäller inställning till kunskap, eller att man ser studielån som en inkomst eller ett sätt att försörja sig under en tid. Så studerar man alltså ämnen man kanske inte har något intresse av, och kommer sedan ut i ett arbetsliv där man skall arbeta med sådant man blivit utbildad till men som man kanske inte ändå är lämpad till.
Utbildning tar inte hänsyn till våra sociala färdigheter och arbetar man i yrken där man har med människor att göra så kan man hamna helt fel om man endast har teoretiska färdigheter.
Det är också skillnad på att klara ett prov och att sedan klara arbetslivets krav på att kunna applicera mer än bara fakta.
Det finns säkert mycket man skulle kunna säga om det här, men jag ser det som en trend i en samhällsutveckling som har pågått under en längre tid.
Kunskap är heller inte så meriterande längre, utan mer att man ska vara all-round och sysslat med många olika saker.
Det läses för lite sagor helt enkelt. TV som barnvakt. Ett otyg som vi nu ser konsekvenser av.
SvaraRaderaEnligt etikdoktorn är det alltså fel att studera för att öka sina chanser att kunna få jobb?
SvaraRaderaKan det vara så att det hon undervisar i inte leder till jobb utanför den akademiska världen?