He for she: FN kampanj om lika rättigheter...

Ett ovanligt fantastiskt tal om jämlikhet och jämställdhet. Jag hoppas att män som ser hennes tal väljer att ta ställning för FN:s kampanj "He for she". Om vi alla hjälps åt så kan vi skapa en förändring. Eller som Emma Watson sa i sitt känslofyllda tal:

Om inte jag gör det, ...så vem? Om inte nu, ...när?

Feminism har fått en negativ klang, men det är inte ordet som är viktigt. Det är idén bakom. En idé om att vi en dag ska leva i en värld där vi alla har samma möjligheter och rättigheter. Både vad gäller ekonomiskt och socialt där vi idag ser ojämlikheter.

Följ länken: http://www.heforshe.org/#take-action

Ta ställning! Visa ditt stöd!

Det är dags för världen att lösa situationen i Israel/Palestina...

Judarna kan mycket väl vara 'Guds utvalda folk' som Bibeln säger, utan att det ger dem absolut rätt att bete sig hur de vill, gentemot Palestinierna. Organisationen Hamas heller vill inte ha krig i första hand även om de ofta framställs som enbart en terrororganisation. De vill ha tillbaka sitt land (Palestina) som FN gav bort hälften av till Judarna som invandrat till Palestina, efter andra världskriget. Fast Palestiniernas befolkning då var ca. 70% i området så fick Judarna 52% av landområdet. Krig utbröt nära ögonblickligen och resten är, som många verkar tycka. Historia. Men samtidigt påverkar bakgrunden hela tiden nuet.

Man kan argumentera för att en omvärld (FN och Världssamfundet) inte plötsligt kan besluta att ge bort mark i ett område som de inte äger. Där det redan finns befintlig befolkning. Dessutom till en tydlig snedfördelning av landmassan mellan de två folkslag som fanns på platsen. Det kom av omvärldens dåliga samvete efter andra världskriget. Detta gjorde att dagen efter staten Israel utropats så blev det alltså krig. I detta krig tog Israel ytterligare 21 % av landmassan för att ha totalt 73% av marken. 

Mer bakgrund om konflikten: http://www.globalis.se/Konflikter/Palestina

Även samtliga omkringliggande arabländer har varit missnöjda med den här lösningen som konstruerades av Väst, ifrån dag ett. Därav att nästan alla arabiska länder har ett horn i sidan till Israel. Israel har dock stödet ifrån USA och har därmed haft tillgång till kärnvapen och idag har de så bra militärstyrka att inget annat land vill ha en konflikt med det. Det dåliga samvetet ifrån omvärlden efter andra världskriget har gjort att omvärlden fortsatt att hålla tyst efter 1948 då Palestinierna hade flytt, och de som var kvar var undanträngda på små landremsor (Gazaremsan och Västbanken). 

Israel accepterade inte ens att Palestinierna fick vara på Västbanken som Israel hade ockuperat utan de gjorde olagliga folkomflyttningar för att fortsätta tränga ut Palestinierna även från denna landremsa. Fjärde Genevèkonventionens artikel 49 förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen befolkning till ockuperat territorium. Israel har alltså också brutit mot internationella överenskommelser. Från Naqba år 1948 till 1967 var området en del av Jordanien, som sedan 1988 avsagt sig alla rättigheter till området till förmån för det palestinska folket. Jordanien gav alltså en bit mark till Palestinierna men inte ens denna landbit ska Palestinierna alltså få ha ifred, för Israelerna. 

Palestinierna behöver få en egen landmassa de kan kalla sin egen och få vara en egen erkänd stat. Nedan, deras flagga.

Israelerna som i det här läget har övertaget på alla sätt, militärt, ekonomiskt, socialt, behöver göra STORA eftergifter. Ge tillbaka land till Palestinierna så att dessa båda stridande parter kan upprätta en tvåstatslösning i området. Men eftersom Israel aldrig kommer gå med på att lämna åter landområden kan jag inte se att Hamas någonsin kommer sluta med sin kamp. De är i ett låst läge!

Andra viktiga händelser:

- 1967 bröt sexdagarskriget ut då Israel går till anfall mot arabstaterna, med Egypten i spetsen som brutit mot demilitariseringen av Sinai (från 1956) och stationerat trupper vid Israels gräns. Israel kände sig med rätta hotat efter år av provokationer. Det är dock Israel som startar kriget och vinner en totalseger på sex dagar. Egypten förlorar Gaza och Sinaihalvön. Jordanien förlorar Västbanken.

Omedelbart efter kriget tar FN beslut, i resolution 242, att ingen mark får vinnas genom krig. Därmed stadfästs att Israels ockupation av Västbanken och Sinai, är olaglig. Även om Gaza idag inte är ockuperat väl blockerat) 

- 1973 försöker Egypten återta Sinai och Syrien Golanhöjderna men misslyckas i det s.k. Oktoberkriget. 1979 erkänner till sist Egypten Israel och Sinai återlämnas. Egypten avstod även Gaza (som dock inte återlämnas till den nybildade Palstinska Myndigheten förrän 2007) Nästa land som slöt fred var Jordanien (1994) som avstod Västbanken (till förmån för palestinierna) 

- 1993 accepterade PLO en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser. PLO erkänner Israels rätt att existera. (Osloavtalet) Israel å sin sida erkände PLO som överhöghet över den Palestinska Myndigheten och dess arbete att organisera val och styre i Gaza och på Västbanken. Israel erkände dock inte Palestina som stat. Hamas däremot, erkänner inte Israel.

Klicka på bilden för en större bild av vilka länder i världen som godkänt Palestina som en stat, sedan tidigare!

Våldet ser inga gränser. Men någonstans mitt i all förvirring måste vi ta avstampet i de folkrättsliga grunderna. Dessa är: 

(1) 1947 års delningsplan och 

(2) Resolution från 1967 att ingen mark kan vinnas genom krig. 

Enligt dessa folkrättsliga grunder är Israel en ockupationsmakt, dels av de områden som intagits i strid mot FNs beslut och dels p.g.a. de blockader av palestinska områden på Västbanken och Gaza, samt provocerande illegala bosättningar inom palestinska områden på Västbanken vilket sammantaget förorsakar ett ohyggligt lidande och kan klassas som krigshandlingar. 

Hamas taktik, leder inte framåt och ingen kan ju stödja raketbeskjutningarna. Men vi kan förstå vad det är som händer. Nu kontrollerar dock inte Hamas området helt, utan beskjutningar mot Israel utförs även av andra milisgrupper i området. 

FN har agerat svagt i 66 år och bär ansvaret för att frågan aldrig tycks nå en lösning. Palestinierna har rätt till ett eget land. Det sade man 1948. Det är ännu inte verklighet. Med detta som grund kan jag på ett sätt förstå den frustration som många palestinier känner, som röstat på Hamas i Gaza. Det isaeliska brutala mördandet av civila klassar staten som en av världens värsta terroriststater.

Världens demografiska utveckling, fram till 2100...

Det är Bank of America som tagit fram en karta över världens demografiska åldrande. Antagligen ur perspektivet att detta är intressant ur ekonomiska synvinklar. Men för mig som också intresserar mig för samhället finns det så många andra vinklar man kunde se ifrån detta. 

2010, 2050 och år 2100 på bilden. Klicka på den för att få en större bild.

Det som är rosa är den del av världen där 20% eller mer är över 65 år. År 2010 var det bara Italien, Tyskland och Japan som var skuggade ljust rosa (axelmakterna). Men, som ni kan se, ökar detta fram till år 2100 till att omfatta större delen av världen som kommer ha en åldrande befolkning.

Antalet personer över 60 år kommer att fördubblas från 841 miljoner år 2013 till över 2 miljarder 2050, enligt siffror ifrån FN. Tyvärr åtföljs detta sjunkande födelsetal globalt till under reproduktionsnivån även i många länder. Otroligt nog så ser man att antalet personer över 60 års ålder kommer att överstiga antalet barn för första gången, efter år 2047.

Det finns ingen snabb lösning för att vända denna demografiska utveckling. Unga familjer blir då viktiga för att förhoppningsvis kunna hjälpa till där hjälp behövs inom vår framtida ekonomi. Viktigt att uppmuntra en kultur av familj och samhälle som stöder dem. Alltför många länder: såsom Japan, har blivit alldeles för fixerade vid företagskulturer som ger mycket lite utrymme för detta, om då skälen må vara kulturella, ekonomiska eller helt enkelt vad privatpersoner föredrar kan man ju spekulera omkring.

Oavsett är det något som världen kommer att få hantera och ytterligare en del i den ekonomiska återgången, men kanske också bra då äldre inte orkar förbruka lika mycket resurser och kanske kommer världen få en liten återhämtning i och med det.

Ny rapport ifrån IPCC varnar för katastrofalt väder framöver...

En ny rapport från FN: s mellanstatliga klimatpanel IPCC varnar för att när den globala temperaturen stiger framöver så kommer effekterna sannolikt att vara "allvarliga, genomträngande, och oåterkalleliga" under de kommande åren. Effekterna kommer även att märkas snabbare än vad man tidigare trott.
http://www.ipcc.ch/pdf/ar5/pr_wg2/140330_pr_wgII_spm_en.pdf

Den nya rapporten förklarar att redan märkbara globala temperaturökningar har påverkat bland annat jordbruket, människors hälsa och vattenförsörjning över hela världen. Men effekterna framöver kommer att bli allvarligare med tiden. Vi kommer se konsekvenser vad gäller tillgång till livsmedel, i vår infrastruktur och även så kommer världens ekonomi utsättas för allvarliga risker vilket även kan ge politiska och sociala effekter.

Rapporten fokuserar särskilt på hur förändrade nederbördsmönster och smältande is redan skapar ett skiftande vattensystem. Man ser att det orsakar att fiskpopulationer ändrar sina livsmiljöer, vattnet hotar även kustsamhällen med stigande havsnivåer och det orsakar även att permafrosten i Arktis-regionen släpper ut än mer växthusgaser. Vilket alltså kommer elda på förändringarna ytterligare.

Samtidigt som rapporten pekar ut att det är fattiga länder som kommer att drabbas hårdast.Men samtidigt kommer vi alla att känna av effekterna.
http://www.ipcc.ch/pdf/ar5/pr_wg2/140330_pr_wgII_spm_en.pdf

Som jag ser det är den största oron faktiskt hur klimatförändringarna kommer att påverka vår livsmedelsförsörjning. Med lägre grundvattennivåer och sämre förutsättning för odling med mer frekvent torka följt av häftiga skyfall så kommer vi ha en sämre tillgång på mat i framtiden samtidigt som vi hela tiden blir fler på planeten.

Om klimatförändringarna...

Hittade den här filmen på Youtube som går igenom vad som är troliga scenarion för framtiden om vi går mot en värld med +4 grader. Sevärd och bara ett par minuter lång: 

http://www.youtube.com/watch?v=_EWOrZQ3L-c#t=24

Även den här filmen är bra, här nedan. Den handlar också om människans fotspår på den här planeten och hur stora utsläpp vi redan gjort av koldioxid i atmosfären. Nu är det upp till oss, hur vi vill att vår framtid skall arta sig. Den visades på FN +20 mötet i Rio om hållbar utveckling.

"In June 2012, "Welcome to the Anthropocene" - a film about the state of the planet - opened the UN's Rio +20 summit on sustainable development. The summit was the largest UN meeting to date. This 3-minute journey takes us through the last 250 years of our history, from the start of the Industrial Revolution to the Rio +20 Summit. The film charts the growth of humanity into a global force on an equivalent scale to major geological processes. "

Man kan även läsa deras slutdokument ifrån FN-mötet i Rio 2012. "The future we want": här på engelska. http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/98/60/8a831a15.pdf

Frågan om vi kommer att minska på utsläppen är lika viktig igår, som idag, som imorgon. Själv har jag låga förhoppningar om att vi kommer att lyckas göra den här omställningen i tid. Det känns troligare att vi kommer att få möta konsekvenserna av klimatförändringarna och allt "häftigare" väder.

FN, oengagerade i fredsprocessen?

FN får ibland kritik för att de står för mycket på sidan om och ser på medan inbördeskrig rasar som hotar civilbefolkningens liv, när de inte själva kan ta sig ur situationen. Omvärlden har lätt att stå och se på, eftersom det bara drabbar ett visst land. Överhuvudtaget är inbördeskrig vanligare idag än krig mellan nationer. Men det kanske också innebär att FN också skulle behöva börja arbeta på ett nytt sätt.

Men hur kan vi göra för att öka säkerheten i världen? Något behöver göras men samtidigt är det ett mycket svårt område. Syrien är bland annat ett land som drabbats oerhört svårt de senaste åren av sina interna konflikter. Samtidigt som omvärlden varit omotiverad att gå in i landet eftersom Syrien också är ett så välutrustat land med moderna vapen och modernt krigsmaskineri.

Att gå in i Syrien är nödvändigt men samtidigt är frågan på vilket sätt och hur kan man göra det på ett så säkert sätt som möjligt. Med så lite lidande och så få människoliv till spillo som möjligt. Svåra frågor. Samtidigt har alla länder i FN sin egen syn på detta om man skall vara aktiv eller passiv och diskussionerna fortsätter i säkerhetsrådet. Det drar ur på tiden och det kan verka som att FN är oengagerad i fredsprocessen. 

Ibland beror det som sagt inte bara på själva landet som sådant, utan även de gamla spänningarna mellan öst och västblock. Ryssland och USA. Ryssland har t.ex. tidigare motsatt sig kraftigt att FN på något sätt skulle engagera sig i Syriens inbördeskrig.

Privatisera alla världens vattenkällor. Vatten är ingen rättighet...

Även detta kunde man ju hoppas vara en ond dröm. Men tyvärr inte. 

"Världens vattenresurser borde privatiseras. Den åsikten förfäktar Peter Brabeck-Lethmate. Vad som gör uttalandet ännu mer kontroversiellt är att östterikaren är ordförande för ett av världens största livsmedelsföretag, schweiziska Nestlé. Peter Brabeck-Lethmate avfärdar tanken på att tillgång till vatten skulle vara en rättighet. I en videoinspelning menar han att den "extrema" idén bara kommer från välgörenhetsorganisationer." 

http://www.di.se/artiklar/2013/4/20/nestles-ordforande-vatten-borde-inte-vara-en-rattighet/

En gång i tiden trodde indianerna att "marken tillhör alla". Att man inte kunde äga marken. Kanske är vi även idag naiva när vi tror att man inte kan "äga vattnet". Kanske kommer världen inom en snar framtid att övergå till att kapitalistiskt drivna företag äger och säljer vattnet. Har man inte råd med vattnet? Ja, då kanske "välgörenhetsorganisationer" kunde köpa och fördela vatten till de fattiga?

"Livsmedelskonglomeratet Nestlé säljer allt från barnmat till kosmetika och rapporterade 2012 en vinst på 11,55 miljarder schweizerfranc, drygt 80 miljarder kronor. Bolaget rankas som världens 32:a största företag av tidningen Forbes, men som allra mest lönsamt av de 500 största företagen i världen. Innan Peter Brabeck-Lethmate 2005 blev ordförande för Nestlé hade han varit vd sedan 1997."

FN:s generalförsamling har slagit fast att tillgång till rent vatten och sanitär utrustning är en grundläggande mänsklig rättighet. Men att det skall finnas en tillgång, kanske inte behöver betyda att denna tillgång skulle vara gratis?

"Sedan klippet från dokumentären började cirkulera i sociala medier har Peter Brabeck-Lethmate kommenterat uttalandet på sin blogg och menar att resonemanget är taget ur sin kontext. Läs mer om Peter Brabeck-Lethmates blogginlägg här. 

http://www.di.se/artiklar/2013/4/22/nestles-ordforande-vatten-ar-en-mansklig-rattighet/

Det kontroversiella uttalandet härrör från den österrikiska dokumentären We Feed the World, som är från 2005. Bland annat intervjun, men också den återkommande kritiken mot Nestlés sätt att verka i tredje världen, gjorde att Peter Brabeck-Lethmate tilldelades anti-priset Black Planet Award 2007. "

Faktum är dock att vattenbristen i världen ökar och med brist på en resurs, är det en stor risk att solidariteten även viker. Risken är att vid det laget så kommer man inte att ta ansvar för detta att rent vatten är en s.k. mänsklig rättighet. För någon skall då finansiera vattenprojekt i fattiga länder. I en vikande global ekonomi där "alla" naturresurser blir bristvaror och överpopulation ett gigantiskt globalt problem så är kanske rätten till vatten, en slags utopi. 

Jag har skrivit lite om vattenbristen här: 

http://rymdiz.blogspot.se/2012/04/den-kommande-vattenbristen.html

och ett till exempel här: 

http://rymdiz.blogspot.se/2012/08/mississippi-floden-torkar-ut.html

Men överhuvudtaget att människor i ledande positioner har sådana här tankar och ett sådant synsätt, ger ändå en oro för framtiden. Att alla våra tillgångar kapitaliseras och inte ägs av folket, utan av olika multinationella företag är ett gigantiskt globalt problem.

Därför finns även fattigdomen i många länder. Just för att företag utvinner deras naturtillgångar och tar deras vinster medan folket i landet får svälta.

Vi har inte råd att vänta till nästa klimatmöte...

FN-mötet om klimat startar i Doha i Qatar i dag måndag. Istället för ny enighet resulterade Köpenhamnsmötet 2009 i en ökad splittring som fortfarande hämmar klimatprocessen. Skall det här mötet leda till några viktiga nya framsteg i frågan? http://www.dn.se/nyheter/varlden/tre-ar-av-baksmalla-i-klimatfragan

Den världsomfattande ekonomiska krisen har sedan 2009 dessutom kastat om prioriteringarna. Kommer man att värdera vårt klimat och livsmiljö när mer akuta frågor som hur man skall rädda det ekonomiska systemet kommer före.

Eventuellt kommer ett nytt intresse för klimatfrågan utifrån en rapport från Världsbanken nyligen kom ut med. http://rymdiz.blogspot.se/2012/11/katastrofala-temperaturhojningar.html

Och med början nästa år kommer även en serie nya klimatrapporter från IPCC som kan sätta ny fart på opinionen. Men även om opinionen har åsikter om klimatförändringarna så är det upp till politikerna att enas och sätta fram konkreta förslag och krav på minskade utsläpp av växthusgaser.

Med hälften kvar av oljan verkar det alltså inte som att man har tänkt lämna denna kvar i marken, de senaste 20 åren har man knappt gjort några framsteg alls vad gäller klimatfrågan, och om ytterligare 18 år är all olja redan använd. I den här takten finns det alltså ingen broms överhuvudtaget och klimatfrågan blir alltså inte prioriterad utifrån kortsiktiga ekonomiska intressen över långsiktig hållbarhet. Med sinande energiresurser som sätter ett tak för all annan ekonomisk utveckling så är heller inte ekonomin bättre om 5 år eller 10 år än den är idag.

Det som är lustigt är alltså att om 18 år så är befolkningen i världen större, resurserna mindre, och världens energitillgång 83% mindre än idag. Möjligheterna för utrymme i ekonomin till att göra förändringar blir alltså hela tiden sämre. Vi har alltså inte råd att vänta. Dessutom handlar det inte bara om det ekonomiska utrymmet men att klimatförändringarna snart når den punkt där vi inte på något sätt kan bromsa eller stoppa dess förlopp när vi går in i en aktiv kolcykel.

Utifrån denna aspekt så handlar det egentligen om att sluta använda olja helt, redan om 5 år kanske, än att vänta de här 18 år som oljan hade kunnat räcka. Bränner vi på oljan så har vi troligtvis gått in i en aktiv kolcykel innan oljan hinner ta slut.

Om vi hade tänkt kunna leva på den här planeten så måste de göra kraftiga nedskärningar i utsläppsrätter nu, och vi har inte varken tid eller råd att vänta till nästa klimatmöte. Vid tidigare klimatrapport skulle temperaturökningen bli ca. 2 grader inom de närmaste 100 åren. Nu är det 4 graders höjning man räknar med, och vid den temperaturen blir stora delar av planeten obebolig för människor vad gäller tillgång på odlingsbar mark, vatten, och stödjande ekosystem som vi ändå behöver för att kunna fiska eller hitta kött.

Varken vad gäller vår ekonomi, livsmiljö, eller tillgång till energi som behövs för att göra utveckling och omställning till ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle så har vi tid till att vänta. Kostnaden eller värdet så att säga, i att vi förstör halva vår planet i ett enda slag, genom dessa klimatförändringar, är ofattbart högt, och högre än kostnaden för att så snabbt som möjligt stänga all ekonomisk aktivitet som är beroende av fossil energi.

Inflation i ekonomin men också inflation i sympati för andra länder...

En överhängande risk vid den nuvarande ekonomiska krisen är att det naturligtvis leder till att mängden fattiga i världen ökar igen och med det även en minskade sympati med tredje världen. Solidariteten minskar samt även handlingsförmågan att kunna ingripa för att skydda befolkningen i ett land när en väpnad konflikt bryter ut i det landet. När fattigdomen i Europa ökar, med skuldkrisländerna så minskar naturligtvis även ländernas möjlighet att hjälpa andra.

Man kan se att världens totala bistånd har minskat med 1,8 procent, om man räknar bort skuldavskrivningar. Det visar den rapport som OECD-ländernas biståndskommitté DAC presenterade den 3 april. Vare sig EU eller Sverige når sina biståndsmål när skuldavskrivningarna dras bort. http://www.actionaid.se/omraden/utrota_fattigdom/oecd/

Runt en fjärdedel av biståndet inom EU:s medlemsstater består av skuldskrivningar. Det gör att EU:s medlemsstater inte når upp till sitt gemensamma mål att biståndet ska utgöra 0,3 % av staternas gemensamma BNP. För Sveriges del ökar biståndet men samtidigt består nästan 10 procent av det sammanlagda biståndet av just skuldavskrivningar. Det innebär att Sverige hamnar under sitt mål att biståndet ska utgöra en procent av BNP.

Räknat i BNI går det bättre då Sveriges bistånd år 2011 uppgick till cirka 36 miljarder kronor vilket motsvarar 1,02 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Enligt OECD/DAC:s statistik får det Sverige att toppa listan på världens största biståndsgivare mätt som andel av BNI, tätt följt av Norge (1,0 procent av BNI) och Luxemburg (0,99 procent av BNI). De länder som hade störst biståndsvolymer 2011 var USA, Tyskland och Storbritannien.

http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/190215

EU och EU-länderna står tillsammans för mer än hälften av världens samlade utvecklingsbistånd. Under 2010 var biståndet 48.2 miljarder euro, eller 56 procent av det samlade biståndet.

http://www.eu-upplysningen.se/EU-i-Varlden/EUs-bistandspolitik/ 

Tre av världens fem största biståndsgivare är EU-länder. Fyra EU-länder lägger redan nu så mycket av sitt BNP på bistånd att de når upp till de 0,7 procent som har satts som mål för 2015. EU som helhet når dock bara upp till 0,43 procent.

http://europa.eu/pol/dev/index_sv.htm

En miljard människor lever i fattigdom, men dessa kommer säkert att öka med finanskrisen. Men även att klyftor mellan rika och fattiga växer inom och mellan länder, klimatförändringarna drabbar de fattigaste och en stor del av världens befolkning är fortfarande förtycka av brutala regimer. Detta var hur det har varit nu i goda tider, hur skall det då inte bli när de sämre tiderna kommer?  

Vad gäller solidariteten i övrigt tänker jag närmast på hur situationen i Syrien får fortgå trots att man tidigare ingripit långt tidigare i andra länder där man haft mindre övergrepp gentemot sin egna befolkning än vad som nu förekommer i Syrien. Självklart är man också rädd för att situationen i Syrien (om man går in där), leder till kaos i hela mellanöstern-området, samt att ingen egentligen har råd att starta ett fullskaligt krig mot Syriens välutrustade armé för att återställa ordningen i landet. USA har definitivt inte råd med fler krig, och utan USA kommer inte Nato att ingripa. FN har sagt att det pågår ett fullskaligt inbördeskrig, men exempelvis svenska migrationsverket har ännu inte fattat beslut om de håller med och att Syrier isåfall får uppehållstillstånd i Sverige.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14977048.ab

Ryssland låter sina egna affärsmässiga och militära intressen låta gå före det ansvar man har som en av de ledande nationerna inom FN. Orsaken är rysslands starka ekonomiska relationer med Syrien. Det kinesiska och ryska vetot mot det resolutionsförslag som tagits handlar också om synen på FN:s roll inom världssamfundet. Man motsätter sig nämligen att FN ska blanda sig i länders inre angelägenheter. Detta är inte konstigt. Det är ett sätt för dessa länder att undvika att FN skulle kunna komma att med synpunkter på de inre konflikter Kina och Ryssland själva brottas med i områden som Tjetjenien och Tibet.
http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6702055

Jag misstänker som sagt att man ytterligare kommer att skära ned på biståndet till de fattiga länderna. Då vi nu även behöver betala till länder som inom vårt eget Europa. Frågan är hur detta kommer påverka stabiliteten i världen och ytterligare framväxt av diktaturer och militärregimer. 

Samt frågan kvarstår kring vad skall vi göra med Syrien? Varken Världssamfundet FN, eller NATO, lyckas samla sig till ett beslut om man kan ingripa eller införa sanktioner mot landet. Ett problem är naturligtvis att det inte ligger i Kinesiska eller Ryska intressen att ingripa och detta har vetorätt vilket de använt. Frågan är vad kan vi göra? Vad bör vi göra?

En del handlar nog om rädslan för att orsaka en större konflikt i området, som ytterligare kan komma att påverka säkerheten i världen. Men samtidigt så handlar det om pengar och resurser och om man har råd att gå in i landet då de är så välutrustade militärt sett.

Frågan är också alltid om vi har råd att låta bli att ta till någon handling, även om denna handling skulle vara att ta till några "löjliga" handelsrestriktioner eller sanktioner. För om vi inte gör någonting alls kan detta ändå komma att påverka balansen i området och världen då även likgiltighet ifrån världssamfundet sänder ett budskap till regimerna. Kanske är det numera "okej" att behandla sin egna befolkning hur som helst, så länge man inte ger sig på andra stater och länder.

Ytterst tycker jag även det handlar om vår solidaritet och medkänsla med andra, om det är den som håller på att tunnas ut och försvinna. Att vi inte längre orkar ta till oss eller bry oss om dagliga massakrar på oskyldiga civila. Om det är så att vi faktiskt inte orkar känna något. Då är det, kanske den mest allvarliga konsekvensen. För som det ser ut nu, så är det solidaritet och medmänsklighet som kommer att få inflation i precis i samma takt som pengarna rinner bort ut i olje-sanden...