Inflation i ekonomin men också inflation i sympati för andra länder...

En överhängande risk vid den nuvarande ekonomiska krisen är att det naturligtvis leder till att mängden fattiga i världen ökar igen och med det även en minskade sympati med tredje världen. Solidariteten minskar samt även handlingsförmågan att kunna ingripa för att skydda befolkningen i ett land när en väpnad konflikt bryter ut i det landet. När fattigdomen i Europa ökar, med skuldkrisländerna så minskar naturligtvis även ländernas möjlighet att hjälpa andra.

Man kan se att världens totala bistånd har minskat med 1,8 procent, om man räknar bort skuldavskrivningar. Det visar den rapport som OECD-ländernas biståndskommitté DAC presenterade den 3 april. Vare sig EU eller Sverige når sina biståndsmål när skuldavskrivningarna dras bort. http://www.actionaid.se/omraden/utrota_fattigdom/oecd/

Runt en fjärdedel av biståndet inom EU:s medlemsstater består av skuldskrivningar. Det gör att EU:s medlemsstater inte når upp till sitt gemensamma mål att biståndet ska utgöra 0,3 % av staternas gemensamma BNP. För Sveriges del ökar biståndet men samtidigt består nästan 10 procent av det sammanlagda biståndet av just skuldavskrivningar. Det innebär att Sverige hamnar under sitt mål att biståndet ska utgöra en procent av BNP.

Räknat i BNI går det bättre då Sveriges bistånd år 2011 uppgick till cirka 36 miljarder kronor vilket motsvarar 1,02 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Enligt OECD/DAC:s statistik får det Sverige att toppa listan på världens största biståndsgivare mätt som andel av BNI, tätt följt av Norge (1,0 procent av BNI) och Luxemburg (0,99 procent av BNI). De länder som hade störst biståndsvolymer 2011 var USA, Tyskland och Storbritannien.

http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/190215

EU och EU-länderna står tillsammans för mer än hälften av världens samlade utvecklingsbistånd. Under 2010 var biståndet 48.2 miljarder euro, eller 56 procent av det samlade biståndet.

http://www.eu-upplysningen.se/EU-i-Varlden/EUs-bistandspolitik/ 

Tre av världens fem största biståndsgivare är EU-länder. Fyra EU-länder lägger redan nu så mycket av sitt BNP på bistånd att de når upp till de 0,7 procent som har satts som mål för 2015. EU som helhet når dock bara upp till 0,43 procent.

http://europa.eu/pol/dev/index_sv.htm

En miljard människor lever i fattigdom, men dessa kommer säkert att öka med finanskrisen. Men även att klyftor mellan rika och fattiga växer inom och mellan länder, klimatförändringarna drabbar de fattigaste och en stor del av världens befolkning är fortfarande förtycka av brutala regimer. Detta var hur det har varit nu i goda tider, hur skall det då inte bli när de sämre tiderna kommer?  

Vad gäller solidariteten i övrigt tänker jag närmast på hur situationen i Syrien får fortgå trots att man tidigare ingripit långt tidigare i andra länder där man haft mindre övergrepp gentemot sin egna befolkning än vad som nu förekommer i Syrien. Självklart är man också rädd för att situationen i Syrien (om man går in där), leder till kaos i hela mellanöstern-området, samt att ingen egentligen har råd att starta ett fullskaligt krig mot Syriens välutrustade armé för att återställa ordningen i landet. USA har definitivt inte råd med fler krig, och utan USA kommer inte Nato att ingripa. FN har sagt att det pågår ett fullskaligt inbördeskrig, men exempelvis svenska migrationsverket har ännu inte fattat beslut om de håller med och att Syrier isåfall får uppehållstillstånd i Sverige.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14977048.ab

Ryssland låter sina egna affärsmässiga och militära intressen låta gå före det ansvar man har som en av de ledande nationerna inom FN. Orsaken är rysslands starka ekonomiska relationer med Syrien. Det kinesiska och ryska vetot mot det resolutionsförslag som tagits handlar också om synen på FN:s roll inom världssamfundet. Man motsätter sig nämligen att FN ska blanda sig i länders inre angelägenheter. Detta är inte konstigt. Det är ett sätt för dessa länder att undvika att FN skulle kunna komma att med synpunkter på de inre konflikter Kina och Ryssland själva brottas med i områden som Tjetjenien och Tibet.
http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6702055

Jag misstänker som sagt att man ytterligare kommer att skära ned på biståndet till de fattiga länderna. Då vi nu även behöver betala till länder som inom vårt eget Europa. Frågan är hur detta kommer påverka stabiliteten i världen och ytterligare framväxt av diktaturer och militärregimer. 

Samt frågan kvarstår kring vad skall vi göra med Syrien? Varken Världssamfundet FN, eller NATO, lyckas samla sig till ett beslut om man kan ingripa eller införa sanktioner mot landet. Ett problem är naturligtvis att det inte ligger i Kinesiska eller Ryska intressen att ingripa och detta har vetorätt vilket de använt. Frågan är vad kan vi göra? Vad bör vi göra?

En del handlar nog om rädslan för att orsaka en större konflikt i området, som ytterligare kan komma att påverka säkerheten i världen. Men samtidigt så handlar det om pengar och resurser och om man har råd att gå in i landet då de är så välutrustade militärt sett.

Frågan är också alltid om vi har råd att låta bli att ta till någon handling, även om denna handling skulle vara att ta till några "löjliga" handelsrestriktioner eller sanktioner. För om vi inte gör någonting alls kan detta ändå komma att påverka balansen i området och världen då även likgiltighet ifrån världssamfundet sänder ett budskap till regimerna. Kanske är det numera "okej" att behandla sin egna befolkning hur som helst, så länge man inte ger sig på andra stater och länder.

Ytterst tycker jag även det handlar om vår solidaritet och medkänsla med andra, om det är den som håller på att tunnas ut och försvinna. Att vi inte längre orkar ta till oss eller bry oss om dagliga massakrar på oskyldiga civila. Om det är så att vi faktiskt inte orkar känna något. Då är det, kanske den mest allvarliga konsekvensen. För som det ser ut nu, så är det solidaritet och medmänsklighet som kommer att få inflation i precis i samma takt som pengarna rinner bort ut i olje-sanden...