I Sverige finns det ca.1 miljon människor i åldern 16-64 som har någon form av funktionsnedsättning. Drygt 500 000 av dessa anser att även deras arbetsförmåga är nedsatt. De dominerande funktionshindren är rörelsebegränsningar, astma och allergier. Sannolikheten är alltså hög att du möter någon av dessa dagligen. En funktionsnedsättning blir ett funktionshinder först i relation till omvärldens fysiska värld och vårt bemötande är en del av detta. I en anpassad miljö som är så tillgänglig som möjligt för alla i vårt samhälle behöver inte en funktionsnedsättning bli ett funktionshinder för individen.
Generella insatser för att förbättra tillgängligheten i samhället är centrala för att uppnå delaktighet och jämlikhet för personer som har ett funktionshinder. Genom att man anpassar alla offentliga byggnader, arbetsplatser, mm till att vara så tillgänglig som möjligt så minskar man behovet av anpassning för den enskilde. En arbetsplats som ligger överst i ett hus utan hiss har inte tänkt att någonsin anställa någon rörelsehindrad. Men vad händer om en av de anställda efter en bilolycka plötsligt hamnar i rullstol? Anpassar man byggnaden, flyttar man hela arbetsplatsen, eller ger man individen avsked på grund av plötsligt uppkommen "arbetsbrist"?
Ett konkret exempel som har anpassat och gjort det enklare i vårt samhälle, är en blandare till tvättställ som är konstruerad för att hanteras med enhandsgrepp istället för att man skall behöva justera varmt och kallt för sig som på gammaldags tvättställ. Detta, som är något som vi inte ens tänker på i vardagen är något som faktiskt underlättar för alla i samhället, inte bara de som kanske har en funktionsnedsättning. På så sätt kan design och nya innovationer i samhället vara till hjälp för att öka tillgängligheten för alla. Man behöver inte ha en funktionsnedsättning för att de här anpassningarna ändå skall öka bekvämligheten för alla.
Det som är bra anpassning för den med en funktionsnedsättning är bra för alla i samhället. Ett annat exempel kan vara att tidigare har de med astma och allergi inte kunnat vistas i offentliga miljöer, men när rökningen blev förbjuden på restauranger och pubar, kunde även de med astma eller allergi gå ut. Detta förbättrade även hälsan för hela befolkningen.
Vad gäller vårt bemötande så gäller det alltså att se människan, inte funktionshindret. Delaktighet är ett nyckelord. Inkluderande istället för exkluderande. Internet och informationssamhället har varit till stor hjälp för många, men samtidigt skapar detta nya samhälle nya svårigheter, bland annat för dem med kognitiva funktionsnedsättningar, diagnoser såsom dyslexi, eller för de som har diagnosen Adhd.
En som inte låtit en funktionsnedsättning stoppa honom, är exempelvis en man som föddes 1946, med en ansiktsförlamning. Med detta följde ett visst sluddrande tal och han blev behandlad som lägre begåvad än andra. Anklagad för att vara socialt frånvänd eller antisocial blev han utsparkad från 12 olika skolor. Han försökte sig på en karriär som skådespelare, men det ledde ingen vart. Med 106 dollar på fickan, pantsatte han sin frus vigselring, och hon lämnade honom. Han tvingades sälja sin hund, som han fick 50 dollar för i ett gathörn. Han skrev ett manus under tre dagar, som han sedan bar runt till filmbolagen, men de var inte intresserade. Plötsligt vände sig två producenter till honom och sade att de var intresserade av att köpa manuset för 100 000 dollar. Men bara om han inte själv spelade huvudrollen. Han tackade nej, trots att han var i stort behov av pengarna. De kom åter och erbjöd 150 000 dollar, sedan 250 000 dollar. Men fortfarande med kravet att han inte själv skulle spela huvudrollen. Han tackade åter nej. Då erbjöd de honom 25 000 dollar och huvudrollen i filmen, han kunde inte få mer betalt än så utifrån att han fick ta en del av risken för produktionen av filmen. Den fick en budget på 1,1 miljoner dollar vara 1 miljon kom ifrån produktionsbolaget, och de sista pengarna kom från de två producenterna som pantsatte sina hus. Med de 25 000 dollarna på fickan, gick han tillbaka till gathörnet där han tidigare sålde sin hund. Men den nya ägaren ville inte sälja tillbaka hunden. När han bjöd 1500 dollar för hunden, så fick han dock köpa tillbaka den.
Filmen blev en succé, och filmen, det var Rocky.
Komplikationer vid Sylvester Stallones födsel skadade en nerv och förlamade delar av hans ansikte. Detta är orsaken till hans karakteristiska, släpande tal och "nonchalanta" utseende.
Vad gäller vårt bemötande så gäller det alltså att se människan, inte funktionshindret. Delaktighet är ett nyckelord. Inkluderande istället för exkluderande. Internet och informationssamhället har varit till stor hjälp för många, men samtidigt skapar detta nya samhälle nya svårigheter, bland annat för dem med kognitiva funktionsnedsättningar, diagnoser såsom dyslexi, eller för de som har diagnosen Adhd.
En som inte låtit en funktionsnedsättning stoppa honom, är exempelvis en man som föddes 1946, med en ansiktsförlamning. Med detta följde ett visst sluddrande tal och han blev behandlad som lägre begåvad än andra. Anklagad för att vara socialt frånvänd eller antisocial blev han utsparkad från 12 olika skolor. Han försökte sig på en karriär som skådespelare, men det ledde ingen vart. Med 106 dollar på fickan, pantsatte han sin frus vigselring, och hon lämnade honom. Han tvingades sälja sin hund, som han fick 50 dollar för i ett gathörn. Han skrev ett manus under tre dagar, som han sedan bar runt till filmbolagen, men de var inte intresserade. Plötsligt vände sig två producenter till honom och sade att de var intresserade av att köpa manuset för 100 000 dollar. Men bara om han inte själv spelade huvudrollen. Han tackade nej, trots att han var i stort behov av pengarna. De kom åter och erbjöd 150 000 dollar, sedan 250 000 dollar. Men fortfarande med kravet att han inte själv skulle spela huvudrollen. Han tackade åter nej. Då erbjöd de honom 25 000 dollar och huvudrollen i filmen, han kunde inte få mer betalt än så utifrån att han fick ta en del av risken för produktionen av filmen. Den fick en budget på 1,1 miljoner dollar vara 1 miljon kom ifrån produktionsbolaget, och de sista pengarna kom från de två producenterna som pantsatte sina hus. Med de 25 000 dollarna på fickan, gick han tillbaka till gathörnet där han tidigare sålde sin hund. Men den nya ägaren ville inte sälja tillbaka hunden. När han bjöd 1500 dollar för hunden, så fick han dock köpa tillbaka den.
Filmen blev en succé, och filmen, det var Rocky.
Komplikationer vid Sylvester Stallones födsel skadade en nerv och förlamade delar av hans ansikte. Detta är orsaken till hans karakteristiska, släpande tal och "nonchalanta" utseende.
I arbetslivet finns det även många situationer där de med funktionsnedsättningar riskerar att bli diskriminerade. Att negativt särbehandla de med funktionsnedsättningar är en av diskrimineringsgrunderna. http://www.do.se/sv/Fakta/Diskrimineringsgrunderna/
Men om man kan se människan istället för "funktionshindret" så finns det antagligen anpassningar man kan göra i arbetsmiljön som gör att människan med en funktionsnedsättning inte behöver vara mindre produktiv än övriga medarbetare. Det finns många bra hjälpmedel som kan vara avgörande för att en person med funktionsnedsättning kan komma ut på arbetsmarknaden. Ändå får många inte tillgång till de här hjälpmedlen. Om vi har en anpassande arbetsmarknad där man tar hänsyn till individers olikheter så skulle det bli bättre för alla. Med 1 miljon människor som idag har någon form av funktionsnedsättning, är det även en viss sannolikhet att man själv under sitt arbetsliv skulle kunna komma att bli en av alla dem.
Efter en bilolycka kanske man får ständig värk, eller om man utvecklar förslitningsskador i axlar, rygg efter ett långt hårt arbetsliv. Eller varför inte karpaltunnelsyndrom efter musanvändandet. Synnedsättning, hörselnedsättning är heller inte osannolikt att man kan drabbas av. En tidigare anpassning i arbetslivet skulle kanske kunna hjälpa till att förhindra en del av arbetslivets skador. Dock är vi kanske inte bra på att säga ifrån tidigt när man exempelvis känner av stress i sin arbetssituation. Många drabbas i "onödan" av psykisk ohälsa såsom "utbrändhet" eller "utmattningssyndrom" för att vi inte har förmåga att anpassa arbetssituation för den enskildes behov.
Många diagnoser som idag sätts på barn i skolan, uppstår ifrån deras miljö. Adhd märks tydligare i stora, röriga miljöer, och både de med Adhd, Aspberger eller andra kognitiva funktionsnedsättningar har sitt största behov i att få tydlig struktur, och en tydlighet. Dagens skolform passar heller inte alla då man idag har stora krav på att individen själv kan söka information, arbeta självständigt, i projekt eller enskilt arbete. Samt att det idag är stora barngrupper. En del av dessa diagnoser har därför "ökat" i samhället, då de alltså märks tidigare i den här nya miljön, jämfört med tidigare då barngrupperna även var mindre.
Slutligen kan man alltså konstatera att det hänger på oss allesammans tillsammans om vi vill ha ett öppnare samhälle, och mer inkluderande samhälle som godkänner människors olikheter och som utgår från att vi vill att alla skall ha samma tillgänglighet till de offentliga rummen.
Var på gym nyss. Pratade lite med en obekant man i rullstol och han blev väldigt glad. Kom att tänka på att många nog undviker att säga något till handikappade. Kanske tror de att de kan bli smittade.
SvaraRaderaVänliga hälsningar
Nanotec
Tyvärr är det nog så ja.
Raderahttp://www.youtube.com/watch?v=YC7ObdbHqFE&feature=share Filmen med den inspirerande berättelsen som jag försökte skriva ut i inlägget ovan. :)
SvaraRaderaJust aspbergare och personer med ADHD är som olja och vatten – de kan inte blandas. Jag har märkt att personer med Aspbergers syndrom ofta blir mobbade av personer med ADHD.
SvaraRaderaIdag tar man inte hänsyn till dessa syndrom när man sätter ihop klasser i skolan eller arbetslag i yrkeslivet. Den första gruppen behöver lugn och ro, gärna få uppgifter som görs noggrant och i turordning. Den andra gruppen är högljudd, verbal och gillar hålla många bollar i luften utan att fördjupa sig i någon enskild uppgift. Olja och vatten. Att blanda dessa två grupper gör att båda presterar sämre. Nu är detta ett syndrom, så det är svårt att veta när man bör eftersträva separation. Vidare så är människor med samma syndrom väldigt olika begåvningsmässigt. Att ha specialklasser i skolan för t. ex. aspbergare går inte, såvida man inte för samman elever från en större stad till några få klasser med likvärdig begåvningsnivå (sett ur betygssynpunkt). Då skulle nivån på undervisningen kunna läggas upp så att den enskilde eleven fick ta till sig kunskap i en optimal hastighet. Dagens specialklasser riktar sig mest till de med begåvningsmässigt handikapp.
Detta är vad dagens elever med Aspbergers syndrom har att välja mellan. En normal klass där studietakten är normal, men till priset av stress och ofta mobbing. Det senare kan leda till livslångt trauma och ibland även till neurotiska åkommor såsom panikångest och social fobi.
Eller en specialklass, bland personer som rent begåvningsmässigt är långt efter och som därför tvingar läraren att anpassa studietakten till en lägre nivå. En studietakt som per automatik diskvalificerar alla i klassen från högre studier. Pest eller kolera. När kommer personer i makthavande position att ta tag i detta problem? Kanske någon riskkapitalist? : P
Vissa aspbergare skaffar sig senare i livet en mer självständig sysselsättning och blir mindre beroende av samverkan med andra människor (arbetsgivare, arbetskamrater eller kunder). De som inte lyckas med det får lida i det tysta på sin arbetsplats eller som FAS 3 kollin utan framtidshopp. Jag tycker synd om den sista gruppen som dagligen tvingas föra en vegetativ tillvaro, trots att de har potential att leva ett produktivt liv. De är de tysta offren som saknar intresseorganisationer i maktens korridorer. De vars tillvaro styrs av socialstrebrars sporadiskt förekommande eftertanke (om det ens). Från rektorerna som satte dom som bänkgranne med en ADHD virvelstorm, via arbetsgivarnas återkommande krav på att vara utåtriktad och social, till politikernas ovilja att frångå tankesättet en mall för alla – även om det långsiktigt leder till ökade kostnader för samhället och försämrad livskvalitet för den enskilde.
Begär man för mycket av en arbetsgivare om man vill sitta bakom en skärmvägg istället för ett öppet kontorslandskap? Måste man fika med alla istället för att sitta kvar vid skrivbordet och äta sin macka helt solo? Varför måste man hålla föredraget muntligt när man ändå bara läser innantill?Varför inte bara skicka ut ett mail så att alla kan läsa själva?
Svar: Ja, man begär för mycket och ja, man måste gruppfika och ja, håll powerpoint presentationen eller töm skrivbordslådan. Var social eller bli ett FAS 3 kolli! Sånt är livet för många idag.
Jag visste inte att Stallone hade en sådan gropig väg till framgång. Jag hade tagit pengarna redan vid $100K.
Fortsätt skriva. Jag tycker bloggen är läsvärd, informativ och ger ofta skäl till eftertanke. Har du funderat på reklam? Lite extra pengar kan ju inte skada.