Samhället är byggt för de högpresterande...

Så sent omsider i livet kom jag till insikten att samhället är byggt för de högpresterande...

Det låter lite som en självklarhet inte sant? Men när jag tänker till lite mer, så räcker det alltså inte med att bara vara en som jobbar på i det tysta. Oavsett hur duktig du är och hur mycket arbete du utför så kommer ingen att uppskatta det om det inte märks och syns vad det är som du gör som är bra.

Det verkar också som att det som värdesattes i skolan inte längre värdesätts i arbetslivet. I skolan värdesätts man för att man räknar på flitigt, gör varje uppgift och resultaten mäts på proven. Du får höga betyg och allt är frid och fröjd. I arbetslivet om du jobbar på flitigt är det inte alls säkert att det märks på samma sätt.

Vad gäller skolan så ser man exempelvis ifrån skolverkets sida att icke kognitiva förmågor såsom uthållighet och att tro på sig själv är enormt viktigt för att lyckas. Se denna rapport om högpresterande elever:
http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation

Bland elever hjälper det inte att ha en fantastisk begåvning om du inte visar den. Du kan inte heller räkna med att din lärare kommer att locka fram din vilja att prestera, då de har för många elever. De som har det lätt för sig får helt enkelt ingen tid alls, utan glöms bort fram till dess att de börjar skapa problem kring sig själva.

Ett problem som jag tycker är vanligt bland lönesättningen är hur man värderar arbetet. Sällan ser jag de belönas som arbetar med de förvaltande delarna på en arbetsplats. Det jobb som måste göras men som anses så självklart att ingen längre lägger märke till det. Handläggning, administration och kundservice mm. Det som jobbas ut mot kund (om nu inte chefen råkar stå bredvid och se detta) är det inte säkert att detta värdesätts heller. Kanske jobbar de mer än andra, gör fler kundärenden, sidouppdrag. Sådant som inte syns, men därför heller inte värdesätts. Andra, gör nästan inga kundärenden, har därmed tid att ägna sig åt den sortens "fluff" som ger ett gott ansikte utåt men som ger litet eller inget märkbart mervärde för exempelvis deltagare. I slutändan handlar det oftast om att ha den sortens "rätt" personlighet som just den chefen uppskattar. Naturligtvis hjälper det att ha även rätt utseende och kläder. Yta betyder som vanligt mycket mer än man tror.

Sen är det skillnad på kund och kund. Fina kunder att jobba mot (eller för) är högt uppsatta chefer och samhällsmedborgare av hög dignitet eller ut mot näringslivet. Sämre kunder är det att få jobba mot de svagaste grupperna om man tittar på hur det sedan värdesätts vid lönesättning. Att så mycket beror på detta hur man värderar yta och det är också otroligt tråkigt att det måste vara så. Sådant som låter bra, värderas högre än även något som faktiskt gett mervärde för klienter och kunder men utan att vara något revolutionerande. Det goda grundarbetet, arbetet med människan. Sådant som kanske ger ett enormt värde för den enskilde men som aldrig syns annat än som kanske ger en god känsla för en själv. Att man presterat något fantastiskt bra, men som ingen annan kan uppskatta förutom personen och en själv? Hur kan man få det att värderas högre?

Samtidigt har jag med åren börjat ställa allt mer krav på det jag gör och presterar oavsett hur detta nu värderas av andra. Utan att prestera högt, även för min egna del. Jag gör långt mer än som det som krävs nu, eller som efterfrågas. Men har insett att det inte kommer värderas eller meriteras av omvärlden normalt sett. Vi som jobbar på i det tysta men som skapar bättre liv för de människor som har haft det svårast eller som befinner sig i ett utanförskap. Kanske beror det såsom rapporten från skolverket på en bättre tro på sig själv? Kanske beror det på en värdering som växt sig allt starkare med åren. Men som började med att man såg Star Trek som barn. Ett samhälle utan krediter, men som baseras på att man som människa hela tiden vill bli en bättre människa och bygga ett bättre samhälle...

Antagligen beror det delvis på att många av oss är för dåliga på att faktiskt prata om och visa vad vi gör som är så fantastiskt. Att berätta för andra omkring oss, medmänniskor, medarbetare, kommuninvånare, chefer, ledningen, politiken, vilka vi nu råkar ha runt omkring oss. Men hur blir vi bättre på det?

Samtidigt är det alltså skillnad på att vara "högpresterande" i arbetslivet och att göra något som man får utdelning för lönemässigt och eller får positiv uppmärksamhet för. Det gäller alltså inte bara att vara högpresterande och jobba på som en liten iller. Utan att jobba på ett smartare sätt.

Om jag kunde resa tillbaka i tiden och berätta något för mig själv, så skulle det vara just det. Att tidigt bli bättre på att bara synas, höras och bli bättre på att just berätta för andra att det vi gör är guld värt. Jag tror att jag hade levt ett mycket bättre liv om jag från början insett värdet i att anstränga sig och vara nöjd över sin egen prestation...

Så för framtiden: Hur lär vi våra barn att uppskatta det själv-värde som finns i att bara göra något för sin egen skull och för att man själv kan känna sig nöjd över det man presterar, utan att det någonsin måste värderas av andra? På det sättet skulle de dels prestera bättre i skola och arbetsliv, men som jag tror också vara lyckligare människor i det längre perspektivet.