Räkningar betalda...

Så har vi kommit en bit på väg in i år 2014, julens eskapader och överkonsumtion ligger nu långt bakom oss och de som hade årets fattigaste månad, januari, har nu även tagit sig igenom februari och de flesta bör nog se sina ekonomier stabiliseras och man kan känna förhoppningar inför sommarens semesterperiod. Vi går mot ljusare tider sägs det.

Reorna har avlöst varandra under den senaste tiden, sportkläder, möbelrea, mitt i allt är ju även årets bokrea men den kan man nog se undantaget ifrån den här värre rea-trenden. Som kommer sig av att företag inte går så bra. Jag har själv ingen lust att handla mer på reorna. Det känns sorgligt, tycker jag, när jag ser rea skyltar och reklam eftersom det nästan är mer regel än undantag. Glad blir jag när jag ser stabila företag med sund ekonomi som inte behöver rea sina varor för att folk handlar ändå. Bokrean har jag dock tänkt utnyttja för att köpa några fler böcker, främst barnböcker då jag tycker att det är särskilt viktigt för barn att läsa mycket. Jag läser alltid minst en barnbok per kväll tillsammans med min sexåring innan han ska sova.

Ekonomiskt så gläds jag bland annat åt att ha fått en god februarilön och betalat av månadens alla räkningar, med mer pengar kvar än normalt trots mitt aggressiva amorterande. Att även se skulderna minska för att jag inte har tittat på dem på några månader känns också bra. Jag var lite lockad en period att minska på amorteringstakten för att det är ju så låg ränta just nu. Men sedan har jag tänkt till lite mer och nu är jag återigen nöjd med takten på återbetalning. Det är ju bara några år av betalning kvar, sedan är jag ju skuldfri.

Imorse hörde jag förresten den här Lendo reklamen igen på radion och de har bytt text nu gick den något i stil med:

Jag skulle flytta hemifrån
och då ta mig ett lån
fick nej ifrån min bank
men då fick jag ett tips från morbror Frank

Lendo, lendo, sparar du tusentals spänn på! (fast i mitt huvud hörde jag mer "sparar du tusentals spänn då?"

Samt att det bekymrar mig att han sjunger nått i stil med att han inte orkar kolla runt med en massa olika banker (för det vore ju jobbigt att ta reda på lånevillkor mm). Samt att han litar på nån udda släkting som skall ge honom sunda finansiella råd. Vad vet vi om den här "Frank" egentligen. Språket i texten är även mycket i stil med arbetarklass-eller-förorts-slang vad man nu ska kalla den. Språket är signifikant för att signalera klasstillhörighet och jag vill nog påstå att språkbruket är ifrån en svagare grupp.

Jag är grymt less på alla former av låne-reklam, då jag under en period tycker mig ha fått minst ett brev i veckan från olika långivare. Nu har jag både NIX anmält min adress för direktadresserad reklam, och NIX-anmält mitt mobilnummer. Men för att åter citera Lendo-reklamen:

"Jag gick till banken för å låna lite deg,
räntan var kass fick jag veta med besked.
Jag gick till nästa bank å det var likadant,
Men då så ropade en tant.

Lendo! Lendo!
Sparar du tusentals spänn på!
Lendo.se kan ge en bättre deal!

Lendo! Lendo!
Sparar du tusentals spänn på!
Lendo.se, hurra! hurra!"

Det måste vara symptomatiskt att vi är på skuldbubblornas topp med tanke på att det är sådan skrikig reklam för att låna pengar. Det måste vara så att skulderna nu nått en sådan nivå att det kan aldrig vara sunt att det skall vara ett ideal att sträva efter att vi ska vara obrydda, inte kolla upp våra lånevillkor utan själv bara vara passiva (lata) konsumenter som inte ens orkar kolla upp sådant på egen hand. Vi tar det alltså inte på allvar, säger den här sången mig.

Med månadens räkningar betalda, är jag glad att ha så lite lån som möjligt. Jag ser fram emot den dag då jag även är helt skuldfri på bostaden.

Torka i Kalifornien...

Så var det dags igen för den årliga torkan bland odlare världen över. För det är väl ingen som tror att det är tillfälligt detta? Klimatförändringarna är här för att stanna och flera torra år på raken har gjort att jorden tappat mycket av sin underliggande fukt. På många ställen spricker jorden upp och det gör att det skulle behövas en mycket längre regnperiod än normalt, med "lagom" mycket regn åt gången så att inte matjorden bara spolas bort, utan att jorden blir ordentligt genomblöt.
http://www.nytimes.com/2014/02/15/us/politics/obama-to-announce-aid-for-drought-racked-california.html?_r=2

Kalifornien upplever just nu den värsta torkan i historien. Som hotar hälften av USA:s grönsaker och frukt som kommer just härifrån. Som läget är nu får man inte ens vattna jordbruksprodukterna, utan det är restriktioner på allt vattenanvändande. Endast till dricksvatten och för hushållsbruk så att säga och inget bevattnande. Den här dammen på bilden nedan ligger nästan torrlagd som ni ser på bilden. Klicka på bilden för att få en större bild. Just nu ser man att runt 20% finns kvar av vattnet. Den här dammen täcker normalt sett 4,630 ha.

President Obama som ju är bekymrad över detta vill på sikt skapa en fond för klimatpåverkan som man skall kunna använda till hjälp för drabbade områden, dock är ju i slutändan kostnaderna som kommer till följd av klimatets påverkan nästan i klass med ovärderliga. Världen förändras nu i snabb takt.

Som alla säkert tidigare vet, så blir torra områden torrare, och varmare, och blöta områden än blötare. Här i Sverige kommer vi enligt SMHI:s prognoser inte att drabbas av torka närmaste 100 åren, utom i eventuell lokal bemärkelse. Däremot ökar nederbörden, vi kommer i framtiden ha i det närmaste snö-fria vintrar och isfritt bottenhav och bottenvik. Detta kommer påverka bland annat sälpopulationer som behöver isen för att överleva.

Vi kommer även att se en ökad temperatur, men med högre fuktighet i luften kommer vi se gråare somrar och risken är att vi tappar en del av de trevliga högsommarvärme-böljorna som många ändå har uppskattat. Detta på sikt, då det kommer vara mer regnmoln i framtiden där vi får ca. 30% mer nederbörd här i Sverige.

Se tidigare inlägg om vad MSB har sagt om klimatförändringarna här i Sverige.
http://rymdiz.blogspot.se/2012/04/msb-om-klimatforandringarnas.html

Samt även vad SMHI har sagt. http://rymdiz.blogspot.se/2012/04/klimatforandringarna-visar-sig-i.html

Men för att återgå till världens torka så är det oroväckande när just våra jordbruksproducerande länder drabbas. Vi får fortsätta hålla koll på hur det utvecklar sig i andra delar av världen när jordbrukssäsongen drar igång på andra ställen.

Husdröm? Familjedröm?

Jag tycker mig ha sett genom åren, ett mönster, bland nybildade barnfamiljer som också bygger hus. Att man ofta bygger eller renoverar ett hus tillsammans och man har fått barn, men sedan skiljer man sig. Vi ser detta mönster om och om igen. Beror detta då på ansträngningen att bygga huset som har satt en för stor press på relationen? Eller beror det på något annat?

Jag har själv börjat tro att det beror på att människor matas med bilden av 'hur livet borde vara' att man får en dröm om kärnfamilj, villa, vovve, volvo, och att man sedan inte har någon aning om hur det här livet egentligen är eller om det passar en. Det skulle förklara varför när man äntligen strävat till det mål man trodde sig vilja ha, så plötsligt överger man det och allt faller samman. Ingen inser nog innan man har fått barn själv, hur stor förändring detta egentligen är på det liv man levt tidigare.

Kan man vara olycklig i ett hus som detta? (se bild nedan)

Men hur kommer det sig att jag så sällan hör om de som byggt huset, fått barn, men som väljer att sälja huset och flytta till något mindre. Kanske trivs man inte på landet på torpet, kanske finns det andra faktorer som gör att livet inte fungerar för en, men istället för att kunna lösa de problemen tillsammans så drar man åt olika håll. Kan folk inte gå baklänges när de väl skaffat huset? Finns inget sätt att återgå till ett enklare liv?

Eller är det så att människor i allmänhet är så upptagna av den här "drömmen" att många inte hinner reflektera över -vem- de har den här drömmen med. Så att de långt senare upptäcker att när de väl hade många projekt tillsammans, kanske resor, något gemensamt intresse, eller projektet att bygga hus. Så hade de gemensamma mål, men sen i vardagen där mycket tid handlar om att handla mat tillsammans, äta middag, kanske se lite på tv. Så är det kanske än viktigare -vem- den andra personen är. För att kunna ha roligt tillsammans i de mest vardagliga av situationer.

Jag känner själv att jag gått i den här fällan en gång, när mina föräldrar dog ville jag plötsligt väldigt gärna ha en egen familj och kanske gjorde det att jag stressade fram beslutet att vi fick vår son Alexander. Vi byggde hus och separerade sedan under byggprocessen blev det gemensamma livet för påfrestande. Jag tror att för min del gick det hela alldeles för fort, samtidigt som jag aldrig har ångrat min son Alexander. Ni som har barn vet säkert att barnen trots allt är det bästa vi har.

Däremot ser jag i efterhand att en del val jag gjort, har varit för att jag velat passa in i samhällets alla mallar, och i slutändan hade det varit viktigt att ha en större kännedom om sig själv och vad man vill. Jag vet idag att jag inte kommer att vilja ha fler barn, för nu när min son lämnat småbarnsåren är jag inte beredd att börja om på nytt med denna långa process att uppfostra småbarn. Jag tror heller inte att jag kommer att vilja bo i hus, just utifrån allt jobb som jag vet att det är kring gård och gårdsplan när man ska sköta om sin bostad.

Men jag tror också att relationer i övrigt också kanske lider av det här "samhällets förväntningar", att vi har förväntningar på hur ska en relation vara, eller borde vara, och förutsätter att det ska vara på ett visst sätt. Medan det kan bero på en slags 'heteronormalitet' om samhällets dröm om hur ett 'par' ska vara. Måste ett par bo ihop, åka på alla resor tillsammans, alltid äta söndagsmiddag med respektives familj ihop?

Jag blir allt mer övertygad genom åren, att vi förutsätter att vi har samma syn på en mängd olika saker men nystar vi i det så upptäcker man mer och mer att människor kan ha en mängd olika synsätt vad gäller hur relationer, familjestrukturer och värderingarna egentligen är. 

Det kan vara bra att prata igenom det ordentligt hur man faktiskt vill ha saker och ting rent konkret, så undviker man många av fällorna där man förutsätter saker för att det är en förväntan man har, inte för att den andra personen ens kanske vet om vad den ena parten har just för förväntningar om hur det ska vara. Samt att man måste då kunna respektera varandras olikheter och mer ses var i detta man kan mötas så att livet blir alltid en kompromiss och inte helt bara hur den ena parten vill ha det. Men ju mer lika grundvärderingar man har, desto enklare blir det nog.

Ständig förändring...

Människor förändras ständigt. Idéer växlar över tid och sådant som vi tog för sanningar tidigare kan vi senare skratta åt och undra 'hur tyckte vi att det här är snyggt?' eller 'hur tyckte vi någonsin att det här var en bra idé'. Mycket har hänt under relativt kort tid vad gäller exempelvis vår syn på homosexualitet och HBTQ rättigheter. 

Andra saker verkar ta längre tid. Såsom synen på kvinnors rättigheter rör sig mest i sidled. Här skulle jag önska att utvecklingen snabbade på sig lite. Hur kommer det sig att vissa frågor får ett sådant stort utrymme i den samhälleliga diskursen och kan utvecklas så mycket medan andra frågor hamnar i skymundan. Är det för att kvinnor inte haft lika bra förebilder och förespråkare vad gäller feminism, som HBTQ rörelsen har haft? Är det för att vi inte har årliga kvinnofestivaler där vi sätter fokus på våra rättigheter? Kanske skulle det ha funnits ett Stockholms Pride, fast ett kvinnotåg som tågat genom Stockholm. Skulle kvinnorna också haft kändisar i TV som öppet gått ut och erkänt att de är kvinnor? Hur skulle vi få tillbaka fokus på de här frågorna som idag är i skymundan?

Förra veckan var det på tapeten att en programledare i melodifestivalen visat sina orakade armhålor och det blev ett ramaskri. Kvinnor också var upprörda över denna diskurs och påstod att kvinnor objektifieras och att kvinnor visst borde få ha hår under armarna om de så ville. Här måste jag bara ta en paus och säga att vill man komma någonvart med de så kallade "kvinnofrågorna" så måste man sluta att fastna i de detaljer som inte betyder något. Tydligen hindrade ingen den här kvinnan från att ha sina orakade armhålor i tv, varvid det inte borde vara något problem, eller? Allt annat är ju bara åsikter och preferenser vad olika människor tycker är snyggt eller inte. Om vi lägger fokus och energi på att diskutera icke-problem så kommer vi inte att komma någonvart i utvecklingen.

Däremot de verkliga problemen, de som gör att kvinnor inte har lika lön som män för lika arbete. Borde det läggas mycket mer fokus på. Det vill säga de större frågorna där man verkligen kan se att män och kvinnor har olika rättigheter i samhället. Det kan till och med vara så att det är en strategi ifrån de som har makt att ständigt överföra diskussionerna i samhället till sådana icke-frågor. Det var denna gång en SD-topp som twittrade om detta. http://www.metro.se/melodifestivalen-2014/sd-topp-rasar-mot-nours-hariga-armhala/EVHnbb!C1get8nYH5fU

Här kan man läsa lite spännande information om Genus och hur det egentligen påverkar oss igenom hela livet, både vad gäller saker som barnuppfostran, hur vi förväntar oss att det ska vara i relationer, och hur maktfrågor påverkar vårt arbetsliv och sociala liv i övrigt.
http://www.genusfokus.se/om/vad-ar-genus/

Så fundera själv, hur skulle du vilja att det var med den här jämställdheten egentligen?

Överlevnad...

Det är en mänsklig drift att vilja överleva. Eller så skulle man kunna säga att alla kännande djur har detta. Människor kan också starka drifter till att vilja överleva så att man i sådana situationer gör såna saker som man aldrig trodde att man skulle göra.

Förra veckan så läste jag boken "Expeditionen" som handlar om en misslyckad polarexpedition via luftballong vid 1900-talets början. Tre polarfarare som inte insåg riskerna i sitt projekt och sedemera kraschlandade med sin luftballong, långt ute i ödemarken på de istäckta vidderna i norra Arktis. De kämpade sedan för att ta sig tillbaka till civilisationen. De åt efter ett tag även rått och otillagat sälspäck, och allt annat innehåll till och med innehållet i sälens mage och tarm för att de ville överleva. De åt även hjärna och andra sådana delar som man tänker inte är det första man skulle vilja äta.
http://rymdiz.blogspot.se/2014/01/andrees-polarexpedition.html 

Vad jag tycker framkommer i den här boken är vad lite man kände till. Brist på kunskap kan onekligen vara den avgörande faktorn i sådana situationer där vad och hur man gör och på vilket sätt blir avgörande om man överlever eller mister livet. Kanske visste de heller inte hur mycket bakterier som finns i det som de åt otillagat. De resande plågades av ständiga magsmärtor och diarréer.

Andrée, Nils och Frankel i historien fick försökte alltså ta sig tillbaka över isen till civilisationen med tungt packade slädar. Över 200kg var skulle man dra. Det var så tungt att man till en början fick flytta en släde i taget och sedan gå tillbaka och flytta nästa. På slädarna hade man packat alla möjliga föremål som man dessutom inte skulle komma att behöva på färden. Tunga böcker och uppslagsverk, Portvin och Champagne. Knappast något att prioritera i en liv och död situation. Upplägget gjorde att de tog sig fram mycket långsammare över isen än vad de gjort om de kunnat packa mer rationellt. Kanske var tiden en faktor i och med att det tog för långsamt att ta sig tillbaka till civilisationen. Ju mer tid man är ute, ju mer tid för saker att gå fel. Efter några dagar kastade man av en hel del packning, men man var fortfarande alldeles för tungt packade.

Sedan var det ju detta med isbjörnarna. Isbjörnar måste vara något av de rovdjur som är farligast för människor. Främst för att de alltid är i "jakt-läge" och då det är ont om mat så kan de döda byten för att kunna äta dem senare. Andra björnar och till och med grizzlybjörnar, verkar som snälla lufsande nallar jämfört med isbjörnarnas lynne. Isbjörnar ser människor som ett bytesdjur och är inte rädda för människor.

I boken träffar Andrée, Nils och Frankel på isbjörnar många gånger, efter ett tag är de så vana vid att se isbjörnar så att det är lite blasé. Till och med har de isbjörnar rakt utanför tältöppningen men avbryter ändå inte det vad de håller på med, som att sy och laga ett tygstycke. Man konstaterar "där har ni en björn igen" och sedan tar någon annan fram ett vapen och skjuter björnen. Man försöker även skrämma bort isbjörn som kommit för att ta ens byte efter att man skjutit säl. Skrämma bort en isbjörn genom att gå fram till den och skrika kanske fungerar i något fall för att den just då blev överraskad. Tyvärr verkar man tro att detta alltid kommer att fungera och har inte nog med försiktighetsåtgärder.

När man campar i områden där det finns rovdjur bör man aldrig ha matförrådet där man själv sover. Polarfararna lyfte medvetet upp sitt matförråd till sitt läger, i en av sina sista anteckningar. Då hade de även sett isbjörnar många gånger tidigare men på den här sista ön, verkade det krylla av isbjörnar. De hade märkt att djurlivet av säl, vikare, ismås och andra djur hade blivit rikare. Mer bytesdjur betyder ju mer isbjörnar.

Man tror nu att Nils mötte sitt öde med en isbjörn på Vitön där de byggde sitt sista läger. De hade planerat att stanna på Vitön hela vintern, i fyra månader. Men klarade sig bara på ön några få dagar. Nils blev begravd i en klippskreva och är den enda av de tre som är begravd. Tecken pekar på att Frankel dog i tältet och kanske även han var skadad eller sjuk. Andrée själv somnade in på en utkiksklippa ovanför lägret där han satt beväpnad. Visste han då att han var ensam kvar och att han aldrig skulle kunna ta sig fram med den tunga packningen på egen hand? Visste han att allt var hopplöst och förlorat? Han slog in sin dagbok i material som skulle motstå väder och vind och satte sig bara på klippan där han sedan dog.

För att korsa isen med sina tunga slädar hade de behövt hjälpas åt vid alla överfarter. Isen är inte jämn utan driver ihop till berg på många ställen. Det finns även öppna isrännor där de behövt båt för att korsa med slädarna. Han skulle aldrig kunna få med sig all packning på egen hand. Kanske visste han då att det var hopplöst och bara gav upp? Kanske tog han en överdos morfin?

När man hittade de tre, efter 30 år i lägret, så fick de som kom för att ta hand om kropparna börja med att skjuta tre isbjörnar den dagen, dagen därpå sköt man ytterligare fyra. Isbjörnar vandrar också mycket omkring och det gör att när de känner lukt av en nyss dödad säl 3 mil bort så kommer de börja vandra mot det målet. Risken är alltså stor att även om man dödar av några isbjörnar så kommer det komma invandrande nya efter ett tag.

Boken var bra tyckte jag och väckte många tankar. Främst då kanske på alla starka bilder jag fick av de här tre männen som gjorde allt de mäktade med för att de ville överleva och komma tillbaka till livet som de saknade. Jag får även tankar på om det fanns något som de hade kunnat göra annorlunda som gett det hela en annan utgång. Då tänker jag främst på deras bristande respekt för isbjörnarna och hur farliga de egentligen var och är. Men också på att de inte hade någon vana av vildmarksliv och särskilt inte om polarregionen.