Tips: SVT Dokumentär om Sveriges sista svältår, år 1867...

Det är lätt att glömma att Sverige inte alltid har haft det lika rikt och bra som vi har det nu. Sverige har också en gång varit ett fattigt land som behövt hjälp ifrån omvärlden...

Detta är en dokumentärfilm. Filmen handlar om det sista svältåret i Sverige, nödåret 1867 i Ångermanland. Det är en berättelse om människor som for illa, men också om ansträngningar från omvärlden för att hjälpa u-landet Sverige ur krisen. SVT:s dokumentärfilmare Olle Häger gick bort i november 2014. Vi minns honom genom att visa några av hans uppskattade filmer under sommaren. Denna film gjorde Olle Häger tillsammans med Hans Villius. 

Rekommenderas!

Källa: http://www.svtplay.se/video/3147900/ett-satans-ar/ett-satans-ar-avsnitt-1

Kan ses till 30 jan 2016 (177 dagar kvar)

Norrbyskär: Ordningsregler från 1894...

Norrbyskär är en ort på ögruppen Norrbyskären utanför Hörnefors i den lilla del av Umeå kommun som ligger i landskapet Ångermanland och i Västerbottens län. Där startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe år 1895 ett ångdrivet sågverk, en s.k. ångsåg. Samtidigt anlade han något av ett för den tiden genomtänkt mönstersamhälle för arbetarna. Sågverksanläggningen lades ned 1952.

För att få anställning på Norrbyskär var man tvungen att ha två rekommendationsbrev. Det var högre krav än annorstädes i Sverige, att få en anställning här. Man hade höga krav för att få de bästa arbetarna. Samtidigt hade de många fördelar för att komma och bo här. En fördel var att man väldigt tidigt hade moderniserat kök och elektricitet på ön. Samt att samhället i sig också var så väldigt välordnat.

Norrbyskär är fortfarande en idyll och pärla i svensk historia och väl värd ett besök om ni kommer er norröver. Min släkt kommer också delvis ifrån Norrbyskär, så en gren av släkten har fortfarande stuga på ön.

Dessa ordningsregler ifrån 1894 tycker jag säger mycket om hur livet var på ön.


Ordningsregler.

1. Hvar och en som å Norrbyskären eller Kylörn fått sig bostadslägenhet upplåten, äfvensom andra personer, som på dessa ställen vistas, skola iakttaga snygghet, samt så väl inom som utom hus hålla rent och städadt inom sina områden.

2. Sopor och annat afskräde få icke utkastas annorstädes än på dertill anvissade ställen, äfvenså disk- och skurvatten samt urinkärl.

3. Elden skall sorgfälligt vårdas och må ingen lemna sin bostad utan tillsyn, förr än uppgjord eld är utbrunnen eller ock släckt. Bart ljus få ej begagnas vare sig utanför bostaden eller i uthusen vid påföljd af laga ansvar.

4. Främmande personer få icke utan förvaltningens tillstånd inhysas.

5. Ingen eger rätt utan förvaltningens medgifvande upplåta sin bostad till dansnöjen, möten eller sammanträden.

6. Vid brunnarna eller deras närhet får ingen som helst orenlighet ega rum, ej heller få kärl eller ämbar därstädes tömmas eller rengöras.

7. Köken få icke användas till sof-rum utan i de fall då endast ungkarlar vistas uti de samma och ingen matlagning eger rum.

8. Det åligger bostadsinnehafvare att jemte sin familj lefva stillsamt och ej störa sina grannar, äfvenså att noga tillse det barn eller äldre personer ej stada eller nertrampa gräsmattor och planteringar.

9. Strängt förbjudes hvar och en att å Skärens område fälla eller qvista vare sig barr eller löfträd.

10. All jagt å Bolagets områden är strängt förbjuden.

11. Ingen får hafva hundar och grisar.

12. Bostadsinnehafvare göres ansvarig för alla skador å målning, tapeter och fönster i sin lägenhet vållande genom vårdslöshet.

13. Assuranssprutorna få på inga villkor begagnas annat än till eldsläckning och åligger den person inom hvars lägenhet sådan finnes att väl vårda den samma samt tillse att den ständigt är fyld med vatten.

14. Till vedbrand får ej tagas skadligt virke. Vedhemtning skall alltid ega rum under arbetstiden och vid full dager, samt efter anhållen tillåtelse eller anvisning.

15. Anmälning till bakning, mangling och tvättning bör ske hos den i bagarstugan boende person, hvilken blifvit utsedd att antackna anmälningarna.

16. Det åligger hvar och en att noga hörsamma ordningsmannens befallningar rörande denna ordningsstadga.

17. Anmärkningar och klagomål öfver ordningsmannen anmäles å kontoret.

18. Ett exemplar af denna ordningsstadga skall finnas i hvarje bostadslägenhet.

Öfverträdelser mot dessa ordningsregler straffas med varning och afsked.

Norrbyskärs kontor i Oktober 1894.

Överlevnad...

Det är en mänsklig drift att vilja överleva. Eller så skulle man kunna säga att alla kännande djur har detta. Människor kan också starka drifter till att vilja överleva så att man i sådana situationer gör såna saker som man aldrig trodde att man skulle göra.

Förra veckan så läste jag boken "Expeditionen" som handlar om en misslyckad polarexpedition via luftballong vid 1900-talets början. Tre polarfarare som inte insåg riskerna i sitt projekt och sedemera kraschlandade med sin luftballong, långt ute i ödemarken på de istäckta vidderna i norra Arktis. De kämpade sedan för att ta sig tillbaka till civilisationen. De åt efter ett tag även rått och otillagat sälspäck, och allt annat innehåll till och med innehållet i sälens mage och tarm för att de ville överleva. De åt även hjärna och andra sådana delar som man tänker inte är det första man skulle vilja äta.
http://rymdiz.blogspot.se/2014/01/andrees-polarexpedition.html 

Vad jag tycker framkommer i den här boken är vad lite man kände till. Brist på kunskap kan onekligen vara den avgörande faktorn i sådana situationer där vad och hur man gör och på vilket sätt blir avgörande om man överlever eller mister livet. Kanske visste de heller inte hur mycket bakterier som finns i det som de åt otillagat. De resande plågades av ständiga magsmärtor och diarréer.

Andrée, Nils och Frankel i historien fick försökte alltså ta sig tillbaka över isen till civilisationen med tungt packade slädar. Över 200kg var skulle man dra. Det var så tungt att man till en början fick flytta en släde i taget och sedan gå tillbaka och flytta nästa. På slädarna hade man packat alla möjliga föremål som man dessutom inte skulle komma att behöva på färden. Tunga böcker och uppslagsverk, Portvin och Champagne. Knappast något att prioritera i en liv och död situation. Upplägget gjorde att de tog sig fram mycket långsammare över isen än vad de gjort om de kunnat packa mer rationellt. Kanske var tiden en faktor i och med att det tog för långsamt att ta sig tillbaka till civilisationen. Ju mer tid man är ute, ju mer tid för saker att gå fel. Efter några dagar kastade man av en hel del packning, men man var fortfarande alldeles för tungt packade.

Sedan var det ju detta med isbjörnarna. Isbjörnar måste vara något av de rovdjur som är farligast för människor. Främst för att de alltid är i "jakt-läge" och då det är ont om mat så kan de döda byten för att kunna äta dem senare. Andra björnar och till och med grizzlybjörnar, verkar som snälla lufsande nallar jämfört med isbjörnarnas lynne. Isbjörnar ser människor som ett bytesdjur och är inte rädda för människor.

I boken träffar Andrée, Nils och Frankel på isbjörnar många gånger, efter ett tag är de så vana vid att se isbjörnar så att det är lite blasé. Till och med har de isbjörnar rakt utanför tältöppningen men avbryter ändå inte det vad de håller på med, som att sy och laga ett tygstycke. Man konstaterar "där har ni en björn igen" och sedan tar någon annan fram ett vapen och skjuter björnen. Man försöker även skrämma bort isbjörn som kommit för att ta ens byte efter att man skjutit säl. Skrämma bort en isbjörn genom att gå fram till den och skrika kanske fungerar i något fall för att den just då blev överraskad. Tyvärr verkar man tro att detta alltid kommer att fungera och har inte nog med försiktighetsåtgärder.

När man campar i områden där det finns rovdjur bör man aldrig ha matförrådet där man själv sover. Polarfararna lyfte medvetet upp sitt matförråd till sitt läger, i en av sina sista anteckningar. Då hade de även sett isbjörnar många gånger tidigare men på den här sista ön, verkade det krylla av isbjörnar. De hade märkt att djurlivet av säl, vikare, ismås och andra djur hade blivit rikare. Mer bytesdjur betyder ju mer isbjörnar.

Man tror nu att Nils mötte sitt öde med en isbjörn på Vitön där de byggde sitt sista läger. De hade planerat att stanna på Vitön hela vintern, i fyra månader. Men klarade sig bara på ön några få dagar. Nils blev begravd i en klippskreva och är den enda av de tre som är begravd. Tecken pekar på att Frankel dog i tältet och kanske även han var skadad eller sjuk. Andrée själv somnade in på en utkiksklippa ovanför lägret där han satt beväpnad. Visste han då att han var ensam kvar och att han aldrig skulle kunna ta sig fram med den tunga packningen på egen hand? Visste han att allt var hopplöst och förlorat? Han slog in sin dagbok i material som skulle motstå väder och vind och satte sig bara på klippan där han sedan dog.

För att korsa isen med sina tunga slädar hade de behövt hjälpas åt vid alla överfarter. Isen är inte jämn utan driver ihop till berg på många ställen. Det finns även öppna isrännor där de behövt båt för att korsa med slädarna. Han skulle aldrig kunna få med sig all packning på egen hand. Kanske visste han då att det var hopplöst och bara gav upp? Kanske tog han en överdos morfin?

När man hittade de tre, efter 30 år i lägret, så fick de som kom för att ta hand om kropparna börja med att skjuta tre isbjörnar den dagen, dagen därpå sköt man ytterligare fyra. Isbjörnar vandrar också mycket omkring och det gör att när de känner lukt av en nyss dödad säl 3 mil bort så kommer de börja vandra mot det målet. Risken är alltså stor att även om man dödar av några isbjörnar så kommer det komma invandrande nya efter ett tag.

Boken var bra tyckte jag och väckte många tankar. Främst då kanske på alla starka bilder jag fick av de här tre männen som gjorde allt de mäktade med för att de ville överleva och komma tillbaka till livet som de saknade. Jag får även tankar på om det fanns något som de hade kunnat göra annorlunda som gett det hela en annan utgång. Då tänker jag främst på deras bristande respekt för isbjörnarna och hur farliga de egentligen var och är. Men också på att de inte hade någon vana av vildmarksliv och särskilt inte om polarregionen.

Andrées polarexpedition...

Imorse var Bea Uusma på morgonradion på besök hos Adam Alsing i radiostudion och berättade om sin bok "Expeditionen". http://www.bokus.com/bok/9789113037554/expeditionen-min-karlekshistoria-illustrerad-utgava/ 

Bea Uusma hade mycket att berätta och var väldigt fängslande att lyssna på så nu är jag alldeles i sinnet insnöad och blev så nyfiken på det som hon hade att berätta att jag beställde hennes bok på fläcken. Bea Uusma vann även Augustpriset 2013 som årets fackbok så att jag tror att den kan vara väl värd min tid. Jag rekommenderar även att ni går och lyssnar på henne ni som har möjlighet, exempelvis den 28/1 är hon i Lidingö och berättar om sin bok.

Andrées polarexpedition var ett försök lett av ingenjören S. A. Andrée att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kroppar hittades först år 1930 på Vitön. Sveriges första luftballongfarare S. A. Andrée lade fram planerna på en resa med vätgasballong från Svalbard till antingen Ryssland eller Kanada. Med lite tur skulle färden gå direkt över Nordpolen. Planerna mottogs med patriotisk entusiasm i Sverige, som inte haft någon vidare framgång i den prestigefyllda jakten på Nordpolen.

Bild: på när ballongen kraschlandat på isen. Andrée hade med sig sin 7 kg tunga kamera och tog mycket bilder under deras vandring. Det i kombination med deras många dagboksanteckningar ger en bild av vad som hände.

Andrée ignorerade många tecken på att hans plan var mycket farlig. En nödvändighet för att resan skulle lyckas var möjligheten att styra ballongen. Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen, och han beslöt att expeditionens ballong skulle styras med sådana trots att det fanns många bevis för att tekniken inte var särskilt effektiv. Ännu värre var att ballongen Örnen, som skulle ta expeditionen över polartrakterna, levererades till Svalbard direkt från tillverkaren i Paris utan att ha testats. När mätningar visade att den läckte mer gas än förväntat, vägrade expeditionsledaren att inse de fulla konsekvenserna av detta. De flesta moderna bedömare av expeditionen ser Andrées överoptimism, tilltro till teknikens möjligheter och bristande respekt för naturens makter som de viktigaste orsakerna till expeditionens öde och Andrées och medresenärernas död.

Faktum är att Andrée även gick så långt som att i smyg fylla på ballongen med väte så att inte hans medresenärer skulle vägra att följa med om de visste att ballongen läckte. Han är på det sättet även medskyldig till sitt och sina kamraters öde. Experter idag säger att expeditionen var totalt orealistisk och dömd att misslyckas redan när den påbörjades utifrån vad man känner till om polarområdena, vind och väder, klimatförhållanden samt ballongens beskaffenhet idag. Vinden skulle ha behövt att blåsa ständigt i den riktning som Andrée önskade att färdas då en ballong inte går att styra. Andrée förlitade sig på att vindarna skulle blåsa mer eller mindre i den riktning han ville färdas, på möjligheten att korrigera riktningen med sina släplinor, att ballongen skulle vara tillräckligt tät för att kunna flyga i 30 dagar, och att ingen is skulle fastna på ballongen och tynga ner den.

Bild: Från vänster, Nils Gustaf Ekholm, Nils Strindberg och S.A Andrée som var expeditionens deltagare. Det första året kunde ballongen inte lyfta från Danskön på Svalbard och till året därpå hade Ekholm kommit på bättre tankar då han inte litade på att expeditionen skulle kunna klara sin ballongfärd och byttes därför ut till Knut Frankel (se bild nedan).

Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. Inom tre dagar kraschlandar ballongen ute på den snötäckta isen utan någon aning om de kan ta sig tillbaka till fastland och säkerhet börjar de tre männen en långsam vandring tillbaka med slädar som hade 200 kg i last. Efter några dagar packar de om och slädarna innehåller då endast 130 kg last.

Eftersom isen hela tiden driver norrut så trots att de vandrar söderut så rör de sig faktiskt inte ur fläcken då isen då driver norrut. De vandrar i 16 h i sträck men medan de sover flyttar isen dem ändå tillbaka. De vet inte detta i början men upptäcker det så småningom genom att de kan mäta med sin sextant mot himlen. Eftersom vinden ändras ständigt så flyter isen i olika riktningar.

Karta över hur expeditionen färdades. De försökte att ta sig till Cape Flora där de hade ett större läger med förnödenheter, men då de upptäcker att det är omöjligt ta sig dit försöker de istället ta sig till Seven Islands där de har det andra lägret. Vinden ändrar riktning och de kan alltså inte heller nå Sjuöarna på Svalbard utan flyter till slut bara söderut på det isflak de befinner sig på. Sällskapet når istället Vitön där de alla möter sitt öde och sedemera dör. Medlemmarna i expeditionen överlevde i det karga landskapet från juli till oktober, vilket ändå är en fantastisk prestation att de överlevde så länge i kläder som ständigt var blöta och kalla och under sådana umbäranden som de inte var förberedda på.

År 1930 hittas männen sedan på denna öde glaciärö i ishavet. En av dem var begravd i en klippskreva och man vet därför att en av expeditionens deltagare dog före de andra. Men sedan då? Var en av dem kvar ensam till slutet eller dog de båda andra samtidigt?

Det finns mycket att läsa även på Wikipedia om deras expedition:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9es_polarexpedition

En annan gripande berättelse i detta är också historien om Nils Strindberg, som då var 24 år och nyförlovad när de reste iväg ut på sin polarexpedition varifrån de aldrig kom att återvända. I trettiotre år undrade en kvinna vart hennes fästman tog vägen. Efter sig lämnade Nils ett brev hem till fästmön. Anna som hans fästmö hette, gifte sig sedemera i England när hon förstod att Nils aldrig skulle återvända. Men när hon fick kunskap om var Nils begravdes önskade hon att hennes hjärta vid hennes död skulle karvas ur hennes kropp och begravas vid hans begravningsplats. Så skedde även, i brevväxling mellan Nils bröder så visar det sig att de begravde Annas hjärta, i en liten silverkista. Vid hans sida, efter Annas död på det som skulle ha blivit hans sjuttiosjunde födelsedag.

I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition? Detta är vad Bea Uusmas bok egentligen handlar om.

Vad tänkte de egentligen där de kämpade dag efter dag? Att försöka ta sig fram över isen, där isen ibland bildar landskap av packad is som kan vara två våningar höga. Att slutligen hamna på en ö, där de vet att månader av vinter och ständigt mörker ligger framför dem. Ön där de slutligen mötte döden.

Jag känner mig faktiskt peppad i att läsa boken i sin helhet någon gång under nästa vecka, tills vidare har jag fått nöja mig med information ifrån nätet. En spännande och sann historia om dumdristighet, mod, äventyrslusta och människan som försöker överleva i ett kargt, öde landskap.