Förra veckan så läste jag boken "Expeditionen" som handlar om en misslyckad polarexpedition via luftballong vid 1900-talets början. Tre polarfarare som inte insåg riskerna i sitt projekt och sedemera kraschlandade med sin luftballong, långt ute i ödemarken på de istäckta vidderna i norra Arktis. De kämpade sedan för att ta sig tillbaka till civilisationen. De åt efter ett tag även rått och otillagat sälspäck, och allt annat innehåll till och med innehållet i sälens mage och tarm för att de ville överleva. De åt även hjärna och andra sådana delar som man tänker inte är det första man skulle vilja äta.
http://rymdiz.blogspot.se/2014/01/andrees-polarexpedition.html
Vad jag tycker framkommer i den här boken är vad lite man kände till. Brist på kunskap kan onekligen vara den avgörande faktorn i sådana situationer där vad och hur man gör och på vilket sätt blir avgörande om man överlever eller mister livet. Kanske visste de heller inte hur mycket bakterier som finns i det som de åt otillagat. De resande plågades av ständiga magsmärtor och diarréer.
Andrée, Nils och Frankel i historien fick försökte alltså ta sig tillbaka över isen till civilisationen med tungt packade slädar. Över 200kg var skulle man dra. Det var så tungt att man till en början fick flytta en släde i taget och sedan gå tillbaka och flytta nästa. På slädarna hade man packat alla möjliga föremål som man dessutom inte skulle komma att behöva på färden. Tunga böcker och uppslagsverk, Portvin och Champagne. Knappast något att prioritera i en liv och död situation. Upplägget gjorde att de tog sig fram mycket långsammare över isen än vad de gjort om de kunnat packa mer rationellt. Kanske var tiden en faktor i och med att det tog för långsamt att ta sig tillbaka till civilisationen. Ju mer tid man är ute, ju mer tid för saker att gå fel. Efter några dagar kastade man av en hel del packning, men man var fortfarande alldeles för tungt packade.
Sedan var det ju detta med isbjörnarna. Isbjörnar måste vara något av de rovdjur som är farligast för människor. Främst för att de alltid är i "jakt-läge" och då det är ont om mat så kan de döda byten för att kunna äta dem senare. Andra björnar och till och med grizzlybjörnar, verkar som snälla lufsande nallar jämfört med isbjörnarnas lynne. Isbjörnar ser människor som ett bytesdjur och är inte rädda för människor.
I boken träffar Andrée, Nils och Frankel på isbjörnar många gånger, efter ett tag är de så vana vid att se isbjörnar så att det är lite blasé. Till och med har de isbjörnar rakt utanför tältöppningen men avbryter ändå inte det vad de håller på med, som att sy och laga ett tygstycke. Man konstaterar "där har ni en björn igen" och sedan tar någon annan fram ett vapen och skjuter björnen. Man försöker även skrämma bort isbjörn som kommit för att ta ens byte efter att man skjutit säl. Skrämma bort en isbjörn genom att gå fram till den och skrika kanske fungerar i något fall för att den just då blev överraskad. Tyvärr verkar man tro att detta alltid kommer att fungera och har inte nog med försiktighetsåtgärder.
När man campar i områden där det finns rovdjur bör man aldrig ha matförrådet där man själv sover. Polarfararna lyfte medvetet upp sitt matförråd till sitt läger, i en av sina sista anteckningar. Då hade de även sett isbjörnar många gånger tidigare men på den här sista ön, verkade det krylla av isbjörnar. De hade märkt att djurlivet av säl, vikare, ismås och andra djur hade blivit rikare. Mer bytesdjur betyder ju mer isbjörnar.
Man tror nu att Nils mötte sitt öde med en isbjörn på Vitön där de byggde sitt sista läger. De hade planerat att stanna på Vitön hela vintern, i fyra månader. Men klarade sig bara på ön några få dagar. Nils blev begravd i en klippskreva och är den enda av de tre som är begravd. Tecken pekar på att Frankel dog i tältet och kanske även han var skadad eller sjuk. Andrée själv somnade in på en utkiksklippa ovanför lägret där han satt beväpnad. Visste han då att han var ensam kvar och att han aldrig skulle kunna ta sig fram med den tunga packningen på egen hand? Visste han att allt var hopplöst och förlorat? Han slog in sin dagbok i material som skulle motstå väder och vind och satte sig bara på klippan där han sedan dog.
För att korsa isen med sina tunga slädar hade de behövt hjälpas åt vid alla överfarter. Isen är inte jämn utan driver ihop till berg på många ställen. Det finns även öppna isrännor där de behövt båt för att korsa med slädarna. Han skulle aldrig kunna få med sig all packning på egen hand. Kanske visste han då att det var hopplöst och bara gav upp? Kanske tog han en överdos morfin?
När man hittade de tre, efter 30 år i lägret, så fick de som kom för att ta hand om kropparna börja med att skjuta tre isbjörnar den dagen, dagen därpå sköt man ytterligare fyra. Isbjörnar vandrar också mycket omkring och det gör att när de känner lukt av en nyss dödad säl 3 mil bort så kommer de börja vandra mot det målet. Risken är alltså stor att även om man dödar av några isbjörnar så kommer det komma invandrande nya efter ett tag.
Boken var bra tyckte jag och väckte många tankar. Främst då kanske på alla starka bilder jag fick av de här tre männen som gjorde allt de mäktade med för att de ville överleva och komma tillbaka till livet som de saknade. Jag får även tankar på om det fanns något som de hade kunnat göra annorlunda som gett det hela en annan utgång. Då tänker jag främst på deras bristande respekt för isbjörnarna och hur farliga de egentligen var och är. Men också på att de inte hade någon vana av vildmarksliv och särskilt inte om polarregionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar