Våra egna val inskränker våra möjligheter...

Det här blev väldigt tydligt för mig idag, efter att ha sett att en kille som varit mycket lämplig och omtyckt på en arbetsplats inte kunnat få det jobb som var hans drömjobb utifrån att han förekom i belastningsregistret. Otroligt tråkigt för honom själv naturligtvis, men även för arbetsplatsen som såg alla möjligheter med honom och hur duktig han varit under den tid han varit hos dem på praktik.

Jag började därför tänka på det här med hur alla våra val egentligen kan inverka på vilket liv vi får. Från hur mycket tid vi väljer att lägga ned på läxor, skola och fritidsintressen. Men även på vilken typ av studier vi bedriver, vad vi väljer att göra under sommarloven. En del som jobbade hårt under sommaren och en del som valde att lägga sig i hängmattan för tre månader skönt långt sommarlov.

En del väljer studier för att de vill att det skall vara så lätt som möjligt, en del väljer motståndets väg och en tuff utbildning som de kämpar sig igenom för att de vill sträva mot ett arbete med exempelvis, hög status, hög lön, eller de arbetsuppgifter som man drömmer om.

Med tiden så sätter även vår ålder ett hinder för vad vi kan och inte kan göra. Vid en viss ålder skulle en del säga att det är försent att bli elitidrottare, professionell musiker, dansare eller astronaut.

Det verkar även som att kraven i skolan ändå är ganska tuffa redan för unga barn. Att de har mycket hemläxor såsom läsning och matematik som skall göras varje vecka. Man börjar med nationella prov i årskurs tre.

Att lyckas i livet handlar mycket om att maximera sina möjligheter. Att en bred kompetens kan göra att man har erfarenhet av många olika saker och är lättare att anställa. Men sedan finns det även saker som begränsar våra möjligheter. Som om vi blivit dömda för något brott och om man finns i ett belastningsregister så att man inte kan arbeta inom skola, vård, omsorg även om det är det som man kanske skulle vara mest lämpad för.

Här arbetar exempelvis KRIS för Kriminellas Revansch I Samhället och hur svårt det faktiskt kan vara att återfå samhällets acceptans och förtroende. Kanske för de som tappat många år på att sitta i fängelse, som blir tvungen förklara för arbetsgivare att de under de här åren när deras meriter ser tomma ut, faktiskt avtjänade ett straff. Hur skulle en arbetsgivare se på det?
http://www.kris.a.se/

Men som sagt behöver man alltså inte ha suttit i fängelse för att detta skall vara ett bekymmer med arbetsgivaren. Stöld, Snatteri, ser absolut inte bra ut då man kanske inte kan ges förtroende att hantera pengar. Har man Narkotika straff i sitt belastningsregister, ja då kan man inte arbeta på något ställe där man skulle vara ansvarig för att ge andra mediciner som inom vården och omsorgen och så vidare.

Som reglerna i polisregistret ser ut så gallras det efter 3år, 5år, 10år men det finns även punkter som skulle kunna ligga kvar så pass länge som 20år.
http://www.polisen.se/Service/Registerutdrag/Gallring-ur-belastningsregistret/

Det skulle kunna vara 20 förlorade år, efter att man försökt få rätsida på sitt liv igen då dom avkunnats.

Jag tänker även på de som valt att begränsa sina möjligheter själva, genom att inte satsa på vidare utbildning, inte lägga särskild energi på att söka arbete, inte acceptera praktik som erbjuds. Inte ha intresset av att utveckla sig själv så att man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Faktum är att för de flesta är det en lång resa till att få det drömarbete man söker efter.

Många har fått kämpa sig igenom alla möjliga typer av arbeten, med kanske dåliga villkor. Arbeta skift, vikariera, arbeta helger, obekväm arbetstid mm för att "komma in i systemet" och en dag kunna erbjudas ett arbete med bättre villkor, och en typ av arbete som mer passar en själv.

Men före den dagen så får man tacka ja till mycket som kanske inte är det som man i första hand vill och utstå mycket och kämpa vidare för att på något sätt är allt detta något som ökar våra möjligheter i framtiden.

Andra jag känner till minskar sina möjligheter genom att de själva tackar nej till allt som inte är deras drömarbete. En del säger att jag är inte intresserad att arbeta inom en viss sektor, fast egentligen handlar det lika mycket om att visa att man vill arbeta, att man kan tänka sig göra vad som helst. Sedan kan man gå vidare och arbeta inom något annat. Men att ha arbetat är en mycket bättre merit, än att ha varit hemma och väntat på att "chansen" skall dyka upp utan att man arbetat för det.

Det här går även in en del på vad jag tänker om tur och otur. Att tur har man när man maximerat sina möjligheter och sedan är öppen för de olika vägar som livet ger en. Otur kan ibland vara något man skapat sig själv genom att exempelvis gjort mycket dåliga val tidigare. Det kan vara så enkelt att man inte underhållit bilen och den sedan går sönder vid ett "olämpligt" tillfälle. Ändå är det något man hade kunnat slippa uppleva om man gjort andra val. Jag har skrivit en del om vad jag tänker om just tur och otur här:
http://rymdiz.blogspot.se/2012/05/att-forebygga-olyckor-leder-detta-till.html

Jag antar att idag tänker jag en tanke på alla de som jobbade alla somrar och kämpade på, medan en del bara valde bekvämligheten av att vara ledig hela sommaren. Men om jag ska tänka och tro vilka som det gick bäst för, så vill jag nog ändå tro att de som valde att i alla lägen kämpa vidare. De kommer att en dag få den möjlighet och chans, som de hela tiden har väntat på.