Mycket händer inom cancerområdet. Ska vi fortsätta ge gamla och svårt sjuka medicinerna, eller ska vi avstå? Detta är en av de svårare etiska diskussionerna. All vård har ett pris, och i livets slutskeende avbryter man ofta vården och den mest kostsamma vården avbryts. Man ägnar sig då inte längre åt extraordinära livsuppehållande insatser utan mer pallativ vård, minska smärtan och vänta på slutet. Någonstans tror jag alla kan förstå detta för de äldre, där kroppen naturligt är slut och döden är en naturlig följd på livet.
Det kommer ständigt nya mediciner men de nyaste medicinerna är alltid de dyraste. Den senaste utvecklingen som har kommit till följd av dyr forskning kräver läkemedelbolagen därför betalt för. Allmännyttan skall genom skatter finansiera samhällets alla funktioner, så hur avancerad vård har man då rätt till? Vad kan vården få kosta, eller vad får ett liv kosta?
En del sjukhus erbjuder därför inte de här dyra medicinerna, utan man låter privatpersonerna betala själva vilket leder till att enbart de rika kan förlänga sina liv, eller få ett behagligare slutskede i sitt liv. Klasskillnaderna är tydliga även här.
Att bedöma ett läkemedels ändamålsenlighet och medicinska effekt är en uppgift som ligger på experterna inom EMA. Sedan 2005 godkänns alla cancermediciner för hela EU genom en gemensam ansökan till EMA, dock utan så kallade hälsoekonomiska överväganden.
En annan medicin abiraterone (Zytiga), där en studie visade att män med spridd prostatacancer som fick denna medicin hade en överlevnadsförbättring på 3,9 månader. 4 månaders längre överlevnadstid. Sjukvården tycker inte alltid det är värt pengarna. Det kostar 30.000 kronor i månaden för att behandla och här är det oklart hur många månaders behandling man behöver för att få dessa 4 månaders extra överlevnadstid. Men även vid återfall i cancer har olika cancermediciner numera en betydelsefull roll, de minskar sjukdomssymtom och personen har alltså en möjlighet att må bättre, under den sista tiden i sitt liv.
I vissa delar av Sverige har man beslutat att abiraterone är en viktig medicin som utöver överlevnadsvinsten ger en tydligt förbättrad livskvalitet för män med prostatacancer. I andra delar av landet får läkemedlet inte användas. Vissa sjukhus erbjuder patienterna att själv betala för behandlingen. Är det rättvist? Och är ett sådant förfaringssätt förenligt med läkaretiken?
http://www.dn.se/debatt/fattiga-cancerpatienter-nekas-viktiga-mediciner
Jag kan också förstå varför man inte tar till extraordinära livsuppehållande insatser på en gammal människa som redan levt sitt liv, som kanske har alzheimer, eller annan demens, komplicerad sjukdomsbild och där även där, insatt vård kanske skulle förlänga livet men till en låg livskvalité där kanske personen ändå skulle tillbringa sin tid och sin sista livstid i en sjukhussäng kopplad till maskiner.
Men när det gäller människor med cancer så handlar det kanske även om unga människor, även barn, och de som själva är föräldrar och har barn som vill behålla dem i livet då de har behov av sina föräldrar. Skall nyttan för samtliga sammanvägas eller har alla samma rätt till vård oavsett om man har väntade och sörjande anhöriga eller om man lever ensam och ingen skulle sakna en?
Betyder det här att vi alla, för att vara på den säkra sidan, borde skaffa privata sjukvårdsförsäkringar redan nu, innan vi blir sjuka om vi inte är säkra på att sjukvården erbjuder oss den bästa vården som finns att tillgå?
Själv om jag enbart skulle tänka på den ekonomiska sidan så låter det ju som att 10% fler överlevande för de som fått hudcancersjukdom Malignt Melanom låter väl som en fantastisk siffra efter 2-3 år, samtidigt som kanske 4 månader förlängt liv kanske inte är tillräckligt för att motivera kostnaden i det andra exemplet. Man väger kanske kostnaden mot hur lång tid det egentligen förlänger det oundvikliga. Men samtidigt handlar det kanske om kvalitén på vården som erbjuds och livskvalitén under den tid som är kvar. Om man mår bättre och får en högre livskvalité på den dyrare medicinen skall vi då fortfarande ta den billigare medicinen om man skulle leva lika länge på dem?
Etiska diskussioner kring sjukvård är alltid svåra. På ett sätt kan man prata om livets okränkbarhet, om att ett liv är ovärderligt och att etiskt sätt borde allt liv ha rätt till den mest avancerade vård vi kan ge dem, oavsett pris.
Jag kan också förstå varför man inte tar till extraordinära livsuppehållande insatser på en gammal människa som redan levt sitt liv, som kanske har alzheimer, eller annan demens, komplicerad sjukdomsbild och där även där, insatt vård kanske skulle förlänga livet men till en låg livskvalité där kanske personen ändå skulle tillbringa sin tid och sin sista livstid i en sjukhussäng kopplad till maskiner.
Men när det gäller människor med cancer så handlar det kanske även om unga människor, även barn, och de som själva är föräldrar och har barn som vill behålla dem i livet då de har behov av sina föräldrar. Skall nyttan för samtliga sammanvägas eller har alla samma rätt till vård oavsett om man har väntade och sörjande anhöriga eller om man lever ensam och ingen skulle sakna en?
När det gäller de som drabbas av prostatacancer drabbar detta oftast män i högre ålder, är det därför deras ålder som man anser att dessa har ett mindre värde?
http://na.se/asikt/debatt/1.1815372-sjuka-forvagras-behandling
Idag gör man också skillnad på människor som befinner sig i Sverige men som ännu inte har permanent uppehållstillstånd. I vissa fall väntar man på att ett beslut skall komma innan dyrbarare behandlingar kan inledas. I vissa fall är det då för sent för den individen som dör till följd av att ett beslut inte kom tillräckligt snabbt och att sjukdomen hunnit framskrida för långt. Där handlar det inte om människor som kommit hit för att "utnyttja" vården utan som kanske levt i Sverige i många år innan cancersjukdomen upptäckts. Hur är det med vår solidaritet då?
Alla människor har inte ett lika värde, inte här i Sverige om man ser till hur vård avsätts och ges. Att det skiljer mellan olika sjukvårdsdistrikt tycker jag iallafall är oacceptabelt. Vi borde ha ett krav att vården skulle vara likartad och riktlinjerna samma oavsett vilken del av landet man befinner sig i.
Idag gör man också skillnad på människor som befinner sig i Sverige men som ännu inte har permanent uppehållstillstånd. I vissa fall väntar man på att ett beslut skall komma innan dyrbarare behandlingar kan inledas. I vissa fall är det då för sent för den individen som dör till följd av att ett beslut inte kom tillräckligt snabbt och att sjukdomen hunnit framskrida för långt. Där handlar det inte om människor som kommit hit för att "utnyttja" vården utan som kanske levt i Sverige i många år innan cancersjukdomen upptäckts. Hur är det med vår solidaritet då?
Alla människor har inte ett lika värde, inte här i Sverige om man ser till hur vård avsätts och ges. Att det skiljer mellan olika sjukvårdsdistrikt tycker jag iallafall är oacceptabelt. Vi borde ha ett krav att vården skulle vara likartad och riktlinjerna samma oavsett vilken del av landet man befinner sig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar