Vad är det egentligen som händer med vår etik och moral och är det något som vi behöver oroa oss över? Om vi förlorar en del medkänsla, såsom solidaritet med andra, som jag tycker det ser ut som att vi håller på att tappa i vårt samhälle. Både på en regional nivå såsom i -Sverige- men även på en global nivå såsom i -Världen-. Kan vi bromsa denna utveckling? Kommer moral eller etik återigen bli något som är viktigt?
Visserligen har vi under vår samhälles utveckling gått ifrån att vara ett religiöst styrt samhälle till att bli ett sekulariserat samhälle. Vi har gått ifrån att enbart följa tradition till att nå en nivå av modernitet. Man är fri att skapa sina egna värderingar, och förkasta gamla traditioner. Samhället har inte längre ett enhetligt rättesnöre vad gäller etik och moral, eller vad som är "bra" eller gott att göra. Då vi inte längre är bundna till kyrkan har vi tappat en typ av diskussion som kanske handlar om att vara en "god" människa, eller hur vi bör leva för att vara en sådan. Vi har också tappat en slags strävan efter att jag inte hör någon uttrycka att de "vill vara en god människa".
Vad som är rätt eller fel i alla vardagliga situationer verkar därför vara upp till den enskilde att avgöra. På ett sätt kanske det gör oss friare, på ett annat sätt gör det oss mer förvirrade då vi har mycket eget ansvar för att tänka ut hur vi eventuellt ska då vara för att vara till samhällets bästa om vi nu som enskild ens har något ansvar. Det är kanske för att vi har gått emot ett väldigt individualiserat samhälle och de tidigare normerna var mer ett kollektivets normer för att samhället var beroende av dessa för att kunna överleva tillsammans. Nu är det "varje-man-för-sig-själv". Därför tror jag att solidariteten med varandra också har tagit stryk.
De traditionella värderingarna är religionens och landsbygdens värderingar. Moderniteten var sedan 1700-talet identifierad med förnuftstron, men med 1900-talet blev moderniteten också liktydig med driftsutlevelse och självförverkligande. Modernitetens portalfigurer är Descartes och Voltaire (förnuftstron), Freud (driftsutlevelsen och hedonismen) och Nietzsche (kreativa självförverkligandet). Moderniteten har alltid varit och är ett projekt utan slutpunkt. Vi vet helt enkelt inte var vi är på väg.
Vi rör oss även mellan en form av idealism och pragmatism vilket är som en annan dimension på vår utveckling. Det som man kallar idealism handlar om samvetsfrågor som lojalitet mot den egna familjen, solidaritet med de svaga, barmhärtighet mot de sjuka. En del av detta kan ni nog hålla med om har fått stryka på foten under det senaste århundradet, nittonhundratalet. Vi tar inte längre hand om vår egna familj och släkt, vi hjälper inte varann, helst skall samhället skänka hjälp och inte det egna nätverket. Vi har ingen eller mycket dålig solidaritet med de svaga och de sjuka kan vi lika gärna sätta ut på gatan.
Pragmatismen handlar om de värderingar kring vilka vi kan kompromissa och experimentera för att nå bästa resultat: det gäller t ex praktiska överväganden och kalkyler i affärer eller politik och val av tekniska lösningar, och ekonomiska kalkyler. Distinktionen mellan dessa två punkter gjordes i början av 1900-talet av Max Weber. Han kallade de båda polerna "värderationalitet" och "målrationalitet".
Jag tänker mig att vi med förnuftet nu skall styra, inte med känslan, och kanske är det varför vi inte känner nog med sympati för sjuka och svaga i vårt samhälle. Arbetslinjen skall råda. Samt att vi har ett mål som vi styr emot, och att vi någonstans tror såsom att om man bara försämrar sjukförsäkringarna så går folk naturligtvis automatiskt ut och arbetar. Vår medkänsla är låg med de som faktiskt inte klarar detta, utan de har utmålats som "simulanter" och blivit misstrodda i vårt rättssystem.
Jag tror att detta kommer ifrån allas vårt glidande medelvärde av hur mycket sympati vi har med varann, medkänsla och detta ställs som mot vilken etik och moral vi har. Att i dagens läge förväntar vi oss inte att behöva engagera oss i hur främlingar har det. Vi har ett ansvar för oss själva, kanske vår familj, möjligtvis för vår släkt, men där slutar ansvaret. Få människor känner ansvaret för sitt närsamhälle (om det inte är en liten ort man bor på) eller än färre känner något större ansvar för sin stad, sin region eller på den stora skalan, sitt land.
På den än mer universella skalan, att känna sympatier med människor från andra länder, försvinner än mer sympati. Södra Europa är mest till besvär, kanske behöver vi dem inte ens, vi, de rikare nord-länderna och lite det ljudet är det i skällan. Inom EU finns alltså bristande solidaritet. Få har engagerat sig kring krigen i spåren av den arabiska våren och vid all världens naturkatastrofer och deras lidande.
Jag tror att den här bristen på enighet, bristen på solidaritet, den dåliga förmåga vi har att dela med oss, trots att detta skall "övas" med lekar på dagis, så verkar vi inte ha lärt oss att vi måste dela med oss. Kanske för att samhällets normer lär oss detta när vi växer upp. Ingen bryr sig egentligen om något för samhället har lärt oss att vi bara behöver bry oss om sig själva. Det finns inget egenvärde, har vi lärt oss, i att vara en "god" människa. En egoistisk människa får ut mycket mer för sig själv vilket är mycket bättre och det enda vi egentligen bryr oss om. Materiella ting och egen njutning. Vi har svårt att tänka att det som är bra för min granne också är bra för mig, att vi bygger samhället tillsammans och lever i det tillsammans. När situationen försämras för människor omkring mig, blir de egentligen sämre för mig med. Men så tänker man inte idag, man tänker som sagt enbart på sig själv i första hand.
Jag kan tycka att vi har ett långtgående ansvar mot samhället som har fostrat oss. Ansvar till vårt land, ansvar och plikt att betala skatt, för att vi skall ge tillbaka till de som har det sämre än oss som inte hade samma möjligheter i livet som vi hade. För att deras barn skall få en bättre start för att inte klyftorna i samhället ständigt ska växa då varje generation får en sämre startpunkt än den tidigare och klyftorna ökar. Vi har en plikt för att hjälpa de som har det sämre, precis som vi har ett ansvar för att ta hand om våra egna föräldrar som gjort så mycket för oss. Om vi inte ger till dem som har det sämre, och till samhället så blir skolan än mer segregerad, kriminalitet kanske ökar, och då behöver vi fler poliser och fängelser på sikt, istället för att satsa på förebyggande arbete som att de som inget har skall få det lite bättre och inte behöva bli så desperata att de måste begå brott för att överleva.
Andra ord också: Att vara hederlig, ärlig, rättrogen, plikttrogen, dygdig, ansvarsfull, ja många av de här orden talar man helt enkelt inte så mycket om idag. Det enda man behöver vara i arbetslivet är "flexibel" och "kan hålla många bollar i luften". Göra saker halvdant kanske är ok, bara det är många saker, istället för att lägga sin energi på att göra en uppgift riktigt bra istället. En sak i taget.
Ett exempel av många: Det kommer till exempel böcker som "Otrohetsbibeln" som skulle ge tips till de som vill ha utomäktenskapliga affärer för att deras respektive inte skall misstänka något är på gång. Ingen höjer ens på ögonbrynen över en sådan bok. Anything goes, allt är upp till de egna individerna och inga röster höjs nämnvärt för just detta vad som är rätt eller fel, oavsett vilken nivå det är vi pratar om. Det kunde lika gärna ha varit "Boken om hur du ljuger bäst som politiker" och ingen skulle bry sig om det. "Fuska mest med skatten" hade också varit en ok titel. Vi är ett dekadent samhälle som har svårt att reagera på orättvisor och moraliskt förfall. Vi varken ser, eller kanske inte bryr oss vad det kanske skulle leda till i framtiden om vi inte håller några värderingar som "heliga" eller bättre än andra.
Så vad är egentligen rätt för oss själva, rätt för vår familj, rätt för vårt samhälle, rätt för hela mänskligheten. Vart slutar vårt egna ansvar egentligen? Det verkar som att det slutar precis där vi själva vill. Det innebär också att vi har alla en möjlighet att göra den här världen och vårt samhälle till en bättre plats. Vi kunde ha en värld där ingen behövde svälta, men vi vill inte.
Frågan är varför vi inte vill, och varför vi inte ser något samband mellan våra värderingar, vad vi tycker, hur vi lever, vad vi gör eller inte gör, och hur slutresultatet i den här världen blir när vi inte upprätthåller "grundläggande" "gammaldags" värderingar. Ärlighet, att stå vid sitt ord, hederlig, trovärdig, pålitlig, ja som sagt orden är många, men en dag kanske vi inte ens kommer att komma ihåg vad de betyder...
Den moderna världen är i mångt och mycket en dekadent värld. Men kanske kommer vi att återgå till gammaldags värderingar när vi inte längre har oändliga resurser. Kanske leder detta till att vi "tvingas" dela med oss, och att vi blir bättre på att vara sparsamma, inte slösa i onödan för slösandets skull, att produkter, tjänster, relationer, känslor, solidaritet med andra blir saker som skall vara länge, och inte vara slit och släng varor som man köper och sedan slänger. Såsom att köpa ett "rosa band" eller en "vattennål" eller ge en engångssumma i form av några kronor till en insamlingsbössa på stan. Att skapa en riktig förändring handlar om att förändra sig själv och människorna omkring sig. Inte att göra en meningslös engångsinsats.
Jag hoppas iallafall att världen återigen skall gå emot dessa grundläggande principer för mänskligheten som betyder något. Men än så länge verkar det vara en lång uppförsbacke. Kanske är vi fortfarande bara i medeltidens mörker vad gäller detta att bli "goda" människor, goda samariter, dela med sig med dem som har det sämre än oss, hjälpa de fattiga och svaga, hjälpa en främling på gatan, att ha solidaritet, medmänsklighet och även upprätthålla goda principer som att vara en god människa och medmänniska till andra?
Visst låter det omodernt och löjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar