Rollspelande i verkligheten...

Jag har själv en "nördig" bakgrund. Jag ägnade en stor del av min uppväxt till medeltidsföreningar, lajv, rollspel, brädspel, datorer och dataspel. Jag minns vår första c-64 med glädje och sedan kom Amiga 500 och långt senare pentium 233mhz som man då tyckte var framtiden. 

Men när det kommer till den nördiga rollspelsvärlden så återfinns där kanske många introverta människor. Man måste ha ett intresse av att upptäcka sin inre verklighet, fantasi och kreativa sidor vilket många rollspelare utvecklar mycket bra. Det finns mycket som jag lärde mig, under tonårens spelande, som abstrakt tänkande och kreativitet, med mycket upplevelser i spelen som jag bär med mig med glädje. Ögonblick som vi skapade tillsammans med vår kreativitet och vänskap i spelgängen.

Men någonstans måste alltid ens intressen också möta den verkliga världen tycker jag. Någonstans i historien  när människan lärde sig att leka för att utveckla färdigheter var syftet alltid klart uttalat. Man lekte för att bli snabbare, starkare, uthålligare. Man lekte för att lära sig överleva. Man kan därför tänka att det vi lär oss i lekar bör vi kunna ta med oss till andra aspekter i livet. Det vi lekte som tonåringar för att utvecklas och forma oss själva bör sedan även lyftas in i vårt vuxna liv.

Jag har träffat många rollspelare som tycker det är jätteviktigt hur deras rollfigur i spelet klär sig, pratar och utrycker sig. De bygger en hel värld för den karaktären att vara i, men samtidigt lägger de inte samma energi på den kanske viktigaste rollpersonen och karaktären som de skall skapa. Nämligen de själva. I den verkliga världen kan man också fundera över hur man för sig, klär sig, hur man uppför sig med andra, hur man ser ut. Hur kommer det att så många rollspelare inte orkat lägga samma energi på att passa in i den "riktiga" världen?

Jag har även träffat många rollspelare som aldrig lyft över sina barndoms- och tonårs- lekar till ett mer vuxet liv. De har aldrig sedan tagit sig vidare för att bli en del i det vanliga samhället, med vanligt "svensson-jobb", och "svensson-liv". De har fastnat och det är som att tiden har stått stilla sedan då vi var 16 år och spelade rollspel tillsammans.

Många har en enorm mental kapacitet, när det kommer att med snabb huvudräkning räkna samman konsekvenserna av rollspelsreglerna och skadepoäng är det oöverträffade, med problemlösning och kreativitet löser de alla sorters problem. De gillar puzzel, utmaningar, labyrinter. De har perfekt minne för att minnas alla obskyra regler i regelboken och hur de skall tillämpas eller vilken kombination av vilka saker som kommer ge dem flest fördelar i strid i spelet. De blir ofta väldigt bra på logik, se lösningar och även utveckla sitt matematiska tänkande.

Hur kommer de sig sedan att många inte bär med sig vad de lärt sig till verkliga världen. Om man är fantastiskt rolig, charmig och pratglad under rollspelandets vimpel och på lajvrollspel och interaktiv teater. Hur kommer det sig att man inte vill säga ett pip till människor i vanliga världen och ta med sig sina förmågor in dit till den verkliga världen?

En gång frågade en rollspelare mig varför han inte fick något jobb, och jag tittade på honom och tänkte, att han hade piercingar, hårdrocksstil med kängor, slitna jeans och långt otvättat "hårdrockshår" och jag tänkte att det kan nog bero på att han inte lade samma energi på sin karaktär till verkliga livet som han lade på rollspelandet. I verkliga världen förutsätter människor att man följer samma dygnsrytm som den normala världen, att man måste duscha, fixa håret (kamma sig?), se hel och ren ut, prata vårdat och kanske tona ned de rebelliska tatueringar eller piercingar som man har tills man blivit accepterad i sin nya miljö.

För att maximera sina möjligheter att få arbete måste man nog maximera antalet i samhället som man tilltalar så det gäller tyvärr att ofta se "så vanlig" ut som möjligt. Med en allt för stor individualism och en tro på att människor -borde- lära sig att se bortom det yttre så gör man sig även en otjänst. De sakerna får man arbeta för när man redan är en del av det samhälleliga. Då är det mer okej att utveckla sin egna stil och rebelliska tendenser.

Rollspelare kan lägga mycket energi och tankemöda på sina rollspels karaktärer. Men kanske går det inte att dyka upp på samma sätt till en anställningsintervju? Om man i spelet inser att ens karaktär måste förbättras, "levla" och utveckla sina förmågor så borde man försöka göra det samma med sig själv i verkliga livet. Man måste ta sig genom skolans plågsamt okreativa värld, nästla sig genom den akademiska djungeln, eller socialisera sig genom nätverk av kontakter för att hitta något som kan leda en till ett arbete. Skolan knäcker tyvärr andan hos kreativa, intelligenta människor som inte får nog med stimulans för att skolarbetet är för lätt och därmed meningslöst. Man lär sig inget i skolan vilket frustrerar många rollspelare. En del hoppar av skolan för att de är understimulerade och redan vet mer än lärarna i många av de ämnen som de blir undervisade i.

De flesta behöver dock en utbildning för att ta sig ut i arbetslivet, så att ta sig igenom skolan blir väsentligt för att klara sitt framtida liv och försörjning. Skolan som dödar frön till annars möjligt produktiva samhällsmedborgare är naturligtvis en sorg i sig.

Tyvärr har det kanske även inte funnits andra vuxna som i spelet kunnat guida ungdomarna rätt. Rollspelare kanske är ungdomar som växer upp på egen hand. Uppfostrade av vargarna i skogen. Spelar man rollspel i en grupp med ungdomar finns inga deltagande vuxna. Går man och spelar fotboll träffar man ju vuxna i föreningslivet. Rollspelare träffar vuxna i mindre utsträckning då de gillar att organisera sig själva och ordnar sina egna läger och aktiviteter via "lajvandet. En fritidsledare hade heller inte kunnat nå ungdomarna genom att vara som en "fritidsledare", det måste vara på ungdomarnas nivå när man vill nå ungdomar.

För mig ser jag en frustration i att människor som har en stor mängd förmågor, till empati, att leva sig in, att vara kreativ, att förstå komplicerade teoretiska sammanhang, ändå inte tar sig vidare. En del rollspelare fastnar i sina tonårsrum trots allt som de hade att utveckla. Så här 15 år senare, ser jag att en del fortfarande inte har kommit någonvart. De har fortfarande småstökigt hemma, en del har fortfarande inte lärt sig att duscha regelbundet, och en del sitter fortfarande hemma och bara spelar dataspel. En del vill inte ha något arbete för de tycker de klarar sig nog bra med bara sin dator och socialtjänsten med på ett hörn för det ekonomiska stödet.

Det är en del som gör att de här subkulturerna får dåligt rykte, för många ser bara framför sig någon som sitter inne på sitt rum och vägrar komma ut. Hur gick det så fel? 

Jag ser också att nyrekryterandet till rollspel i princip dött av. På Gothcon och andra stora konvent är det numera 30-åringarna som är i majoritet och inte "ungdomarna". Det är det märkliga med den här tidigare "ungdomsrörelsen" att den hade ett enormt uppsving under 90-talet men att det sedan dött av och att de är de tidigare aktiva som fortsätter även om de inte har något egentligt intresse av att sprida sin hobby. Kanske helt att förvänta av introverta människor att de inte lyfter in nya spelare, trots att motsättningen finns där då de kan 'spela extroverta' på lajvrollspelen men kanske för att det ändå är delvis en introvert upplevelse?

Jag antar att poängen med hela det här inlägget är att de människor som vet om att de är introverta även måste arbeta vidare på att kunna förmedla allt fantastiskt som man läser och tar in, till världen utanför. Annars kan man aldrig bli en del av den "verkliga världen" vilket faktiskt kan vara nog så givande som att bara leva i sin inre rollspelsvärld.