Det stormade inatt runt huset så jag hade svårt att sova. Sömnen blev heller inte lättare av att jag läst en otäck bok just innan jag skulle sova. Ibland verkar det som en bra idé att läsa innan man ska sova men såklart beror det också på vad det är som man läser.
Peter Vronsky "Serial Killers" var uppenbarligen helt fel typ av litteratur för mig att läsa sent på kvällen. Det är inte vad jag vanligtvis läser och faktum är att jag också har svårt för den här våldstrenden på tv. Där jag anser att tv-serier i allmänhet har blivit värre och att man varje vecka tävlar i vilket program som kan visa upp det äckligaste mordet. Jag klarade inte ens att se mer än ett avsnitt av "Dexter" vilket är en serie som älskas av många. Jag vill bara förklara att det inte ens är min typiska form av litteratur, visserligen läser jag mycket men sällan den här typen av böcker. Tv-serier som bara visar "veckans mord" är inget som jag tycker om att se på.
Böcker kan man dock inte ha oläst och många tankar kom till mig efteråt. Ur samhällets perspektiv är det i alla brott mest intressant om personen efter sin tid av straff kommer att begå brotten igen. Detta är något som har legat och gnagt på mig, bland annat efter det uppmärksammade fallet med Vatchareeya Bangsuan, i Boden. Mördaren fick i det fallet 14 års fängelse då man menade på att han på grund av sin diagnos med en högfungerande autism inte skulle ha förstått innebörden i det han gjorde. Han har överklagat visserligen och fallet kommer att prövas igen. Men problemet här är att han före detta även har dödat sin hund tidigare vilket diskuterades kort under rättegången och jag tycker mig se att han har ett onaturligt intresse för att döda.
I den här boken jag läste så finns även en definition av seriemördare som en mördare som mördar två, med en period däremellan för "avkylning". I hans fall var både mordet på hunden och på Vatchareeya planerat och han var så skicklig på att dölja det han gjorde att man har haft svårt att knyta honom till mordet. Detta är väldigt oroväckande att mordet försiggick av en sådan planering att han visste hur han skulle hantera kroppen efteråt. Jag tycker därför att man skulle kunna se hans tendenser till mord ungefär som en seriemördare skulle tänka, även om han nu bara är dömd för ett mord.
En annan som bekymrar mig är de två mord Anders Eklund gjorde, på det tio-åriga barnet Engla och före det även ett mord på ca. 30-åriga Pernilla Hellgren. Enligt den svenska definitionen är t.ex. inte Anders Eklund seriemördare, men tillvägagångssättet för de här morden sätter honom definitivt i riskzonen för att begå samma typ av brott igen om han blev fri. Vi kan heller inte vara säkra på att han inte dödat någon fler någon annanstans som han inte blivit dömd för.
Ett tredje och sista exempel är den beryktade "Hagamannen". Detta berörde mig eftersom att jag själv kommer ifrån Umeå och då de grova våldtäkterna skedde under en lång tidsperiod då han gick fri, så var jag själv i ca. 20-årsåldern. Detta gjorde att det fanns en rädsla från kvinnor och unga tjejer i min närhet att många var rädda för att bli överfallna utomhus och ingen ville gå ensam genom stan på kvällen. Från 1998 till 2005 skedde hans ca. sju överfall han dömdes för. Visserligen "dog ingen", men han använde en sådan stor mängd våld att flera av dessa kvinnor absolut kunde ha dött av misshandeln. Det var snarare "tur" än hans uppsåt som låg bakom att de överlevde. Även Hagamannen har fått 14 års fängelse och det bekymrar mig även där att han en dag kommer att vara fri.
Vad gäller Hagamannen kunde ha åkt fast tidigare, redan år 2000 fick polisen t.ex. in ett tips från en kvinna att en pappa till ett nyfött barn på Norrlands universitetssjukhus var lik den fantombild som fanns på gärningsmannen. Dock avfärdades tipset eftersom polismannen som tog emot tipset inte ansåg att det var sannolikt att pappan till ett nyfött barn skulle begå dessa gärningar samtidigt som hans hustru låg inne med ett nyfött barn.
Problemet är att många seriemördare går oupptäckta i samhället eftersom att de är just så "vanliga". Sällan är det någon som kan peka ut dem innan. Vad gällde Vachereeyas mördare så gick han även med i Missing People's eftersökningar och hans vänner i paintballföreningen sa att han aldrig skulle kunna göra något sådant. De som är nära bekanta kan ha svårt att förstå att just deras släkting, arbetskollega kan vara den som polisen eftersöker. För Hagamannens arbetskollegor retade honom även de för att han hade små fötter och att han liknade polisens fantombild. Aldrig kunde de väl tro att det var han som kom till jobbet varje dag och som skötte sitt liv i övrigt. Det är bekymret med de som har en serie-mördar-läggning att de allra flesta fungerar i samhället i övrigt, en del kan ha arbete och sköta det, inte avvika från sina vardagliga rutiner i övrigt förutom då när de begår sina hemska planerade brott. Jag tänker att nästa år, alltså redan 2015 kan alltså Hagamannen få villkorlig dom och då kanske han blir fri. Kommer han tillbaka till Umeå då eller försvinner han någon annanstans?
Bekymret med de som har en läggning för mord, men även kanske våldsamma överfall, eller vad jag ska kalla det. Är att vad man har sett i amerikanska studier av seriemördare i USA att fängelsetiden inte har någon behandlande effekt. Personen kan fungera jättebra i fängelset, vara en mönsterfånge och ha fått ansvar inom fängelset där personen sköter alla sina uppgifter exemplariskt. Men att det som man i boken kallar "mördarcykeln" bara fryses under tiden som personen sitter inne och så snart de är fria igen så börjar de precis där de slutade. Många mördar igen samma dag som de blir fria eller ganska snart efter att de är fria igen. Det verkar som att i fängelset begick de inga brott för att där trodde de inte att de skulle komma undan med det. Ute i stora vida världen kan de vara anonyma och därmed resa någon annanstans och begå brott där.
Man kan bara hoppas att det svenska fängelsesystemet är bättre och att våra intagna får mer och bättre vård. Särskilt de som man kan se har dessa oroväckande mönster. Där håller jag nog med den här boken jag nämnde av Peter Vronsky ovan, att man kan se dessa mönster redan efter det andra mordet och sällan behöver vänta på det tredje.
Men även om vi visste att vissa människor har personligheter och läggningar, samt det här onaturliga intresset för att orsaka andra smärta och lidande, kanske även deras död. Så vad gör vi då med den kunskapen? Idag finns ingen klassning i DSM IV en diagnos som skulle gå att ställa på dessa förbrytare som inte faller under den vanliga "psykopat" klassningen. Om vi inte kan diagnosticera det, hur kan vi då behandla det? Det handlar ju mer om att de har ett "beroende" av sina fantasier, mer som ett missbruksbeteende. Missbruk bryter folk sällan på egen hand utan behandling samt att det finns alltid en risk för återfall för de som då skulle anses vara "beroende" av våld och övergrepp mot andra. Skulle vi kunna hålla personer inlåsta för att de kanske har en större benägenhet att begå såna här typer av brott, eller skall alla släppas efter sin avtjänade strafftid?
Det är svåra etiska frågor också, för när skulle man då anses som "frisk", med tanke på att man i USA inte har kunnat behandla seriemördare som haft de här läggningarna. Bland annat citerar man i boken jag läste, psykologers utlåtande om en person de hade på behandling. Han ansågs ha gjort massa fina framsteg och de var glada över hans positiva utveckling. Samtidigt hade han kroppsdelar från en kvinna han mördat, i bakluckan på sin bil som stod på deras parkering. Vad hade de skrivit i sina utsagor om de hade kunnat få ta del av den kunskapen?
Överhuvudtaget hoppas jag bara på att fortsätta sticka huvudet i sanden och hoppas på att man aldrig behöver möta de här människorna som har sådan skruvad världsbild. Det enda råd man kan ge är egentligen att jag tycker att man alltid ska lita på sin instinkt om den 'varnar' för att något är fel. Om man känner konstiga vibbar från någon bör man försöka avlägsna sig ifrån den situationen och undvika hamna i de situationerna i fortsättningen. Vi kan uppfatta små signaler på att något är fel tidigt. Det samt att inte följa med främmande människor vare sig det handlar om att "de bett om att någon ska visa dem vägen", att "de tappat bort sina nycklar på parkeringen" eller vad det nu må vara. En del som begår den typen av våldsamma överfall kan vara kreativa i sätten att lura iväg någon till avskildhet.
Dock är det fortfarande farligast, för kvinnor, att umgås med sina egna pojkvänner och män. Då det mesta våldet i samhället, samt det dödliga våldet, sker i nära relationer.
