I England riskerar man en "trippeldipp" i ekonomin, som bromsar hastigt. Den ekonomiska krisen har nått mycket längre där än i Sverige. Men samma effekt kommer naturligtvis att komma hit också även om vi verkar ha närmare ett år eftersläpning. Dagens tanke om infrastruktur kan bota den ekonomiska krisen kommer från den senaste tidens artiklar där många verkar tycka att bygger bara staten, så repar sig marknaden.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/cameron-vi-befinner-oss-i-ekonomiskt-krig_7682532.svd
Här är för övrigt vad jag tänker kring recessionsmönster, jag tycker inte man ska kalla det dubbel/trippeldipp men snarare påminner världens recessionmönster om den sista bilden här, såsom utvecklingen Japan har sett. Mer som ett L som sedan fortsätter rakt åt sidan.
http://rymdiz.blogspot.se/2012/04/double-dip-recession.html
Det verkar hur som helst finnas en nära konsensus i att det är med infrastrukturprojekt man historiskt har räddat ett lands ekonomi. Tanken är att dessa projekt håller uppe landets sysselsättning under en tid då det annars skulle drabbas hårt av nedskärningar, arbetslöshet och allmänt elände. Det skall också vara tanken att statens byggande blir en motor, som sedan får andra verksamheter i ekonomin att sedan bli självgående, i tanken.
Faktum är att denna tanke är så hårt förankrad att när Spanien inte genast dragit igång infrastrukturprojekt för att rädda sin ekonomi så har man från omvärlden kommit med mängder av kritik och tyckanden, inte främst även via media där olika förstå-sig-påare, uttalat sig.
Problemet är ju dock att den här ekonomiska krisen är helt olik alla andra ekonomiska kriser vi upplevt i modern ekonomisk tid. De tidigare kriserna berodde på en nedåtspiral som kom av en mättnad på marknaden, att efterfrågan ifrån folket sjönk, ibland i kombination med en tillfällig störning på oljemarknaden men man stod aldrig inför en permanent sänkning i utbudet på världens energimarknad. Denna tillfälliga störning i efterfrågan återhämtade sig vanligtvis efter 1-2 år och efterfrågan återkom. Dessa recessioner är normala i ekonomiska cykler, men i dagens ekonomi är skuldbördan för hög därför klarar varken privatpersoner, företag eller stater att gå in i en recession där inkomsterna plötsligt minskar. Samhällets komplexitet är på en sådan höjd nu att kostnaderna för att driva samhället helt enkelt är för höga. Det är resurser som vi inte har.
På ett sätt kan man ju se det som logiskt att man i hotet av vikande resurser vill själv få ut så mycket som möjligt av dessa innan de är helt borta. Infrastrukturprojekten skulle finansieras med lånade pengar och alltså när ekonomiska systemet ändå i framtiden hotar kollapsa så kanske det är bättre använda så mycket "låtsaspengar" så fort som möjligt, bygga så mycket som möjligt för när spelet är slut så kanske man då skulle ha så mycket som möjligt på sin sida spelplanen? Har man då byggt de där extra idrottsarenorna, vägarna eller broarna så kan ingen kräva tillbaka dessa, för pengarna är redan borta.
Infrastrukturprojekten kommer dock inte på något sätt att rädda ekonomin. Problemet är däremot att bygger man vägar, broar och järnvägar (varav de två första kanske inte ens behövs i framtiden då färre fordon måste rulla på vägarna) så står man med ett större vägnät som måste underhållas. Samma sak om man drar mycket nya järnvägssträckningar som inte behövs. I värsta fall satsar man på ren galenskap som att modernisera en flygplats (vem flyger i framtiden?) eller resurskrävande höghastighetståg där tågbanorna kräver mycket underhåll. Risken är stor att samhällets kostnad för drift blir ännu högre. Ett stort slott med 100 rum är dyrare att underhålla än en liten stuga med 1 rum och kök är ett enkelt exempel. Att bygga allting större och bättre har ökat de permanenta kostnaderna för att underhålla detta.
Om det var sant borde det fungera på privatekonomisk nivå också, blir du av med jobbet skulle du bara bygga ut huset och då skulle du kunna betala dina räkningar? Naturligtvis är en statsekonomi mer komplicerad än en privatekonomi men man måste ändå tänka på ett liknande sätt och inte ta på sig mer kostnader när det väntas dåliga tider, och bygger man ut allt mer infrastruktur som vi kanske inte behöver egentligen så står man också där med underhållskostnader för densamma. I mitt tycke är det bättre ha en fungerande väg, än tio vägar som alla är ett lapptäcke av lagningar med stora hål mitt på vägen. En bra investering sänker de permanenta kostnaderna under investeringens livstid. Det är sådana investeringar vi behöver inte sådana som bara höjer vår skuldbörda.
Förhoppningsvis om man då bygger järnväg i det exemplet, så har man koll på vart dessa behövs och ägnar sig inte åt att "få landsbygden att blomstra" och drar en järnväg till någon gudsförgäten by som ingen ens hört talas om med devisen "bygger vi den bara, så kommer de att komma". Där man hoppas på att en järnväg skulle magiskt dra igång ekonomisk aktivitet i den lilla orten. Vilket vi sett allt för många gånger förr att det är sällan det fungerar. Men bygger man iallafall järnväg (där den behövs) och underhåller den befintliga järnvägen och infrastrukturen nu så har man ju förberett sig lite för framtiden. Järnväg kan absolut vara ett bra sätt att flytta tunga transporter i framtiden då det kräver mindre energi än med lastbil.
Men däremot att investera i omställningsprocessen hade varit allt mer nödvändigt. Att försöka hitta lösningar på lokal nivå för olika varor och tjänster och göra det man kan för att "ta hem jobben" och produktion. Småföretagande med statligt stöd?
Problemet som jag ser det är alltså att man försöker lösa ett problem genom att göra mer av samma som tidigare orsakat krisen. Om vi har en fastighets och byggkris, där vi har byggt för mycket och bostäder, fastigheter är övervärderade, världen över. Är det då läge att bygga mer?
