Inspirerande människor på världens topp...

Mount Everest är vår högsta punkt på jorden, 8848m högt. Så högt uppe så att ingenting kan leva där och människors kroppar helt enkelt börjar brytas ned. Alla berg som är högre än 8000 meter har en dödszon som börjar på den höjden. Det finns en tredjedel av syrenivån som finns vid havsnivån.

Höjdsjuka (AMS) kan man få redan från 2500m höjd med olika symtom som illamående, huvudvärk, aptitlöshet. Allvarlig höjdsjuka får man från 3500m höjd, om man inte acklimatiserat sig tillräckligt till höjden. Det kan innebära lungödem med vätska i lungorna eller cerebralt höghöjdsödem vilket innebär att hjärnan börjar svälla då det bildas vätska i hjärnan. Båda dessa tillstånd leder till döden om de inte behandlas. 

Förutom att kroppen alltså kan komma att lägga av relativt oväntat så har man då olyckor såsom fall för att man är yr, eller laviner och fallande stenar. Att stormar drar in och oväntade väderomslag kan snabbt sätta en i en kritisk situation när man inte längre kan ta sig någonstans.

Discovery har visat dokumentärer och dokumentärserier om människor som försöker nå toppen med varierande resultat. Många har också dött där uppe på toppen. Detta är en av dessa dokumentärserier: http://www.imdb.com/title/tt0883680/

På ett sätt tycker jag att det är en galenskap att människor överhuvudtaget väljer att ge sig upp dit med alla faror som lurar där uppe, samtidigt som jag kan se att det finns många inspirerande historier om människor som utmanar sig själva och lyckas. Förhoppningsvis ser man sina egna begränsningar eller om man börjar känna av höghöjdssjuka, att man har vett att vända om i tid. En del klättrar upp trots att de har amputerat båda benen, eller försöker klättra utan syrgas trots att de har astma. Hur törs de ta sig an en sådan utmaning? Vad driver dem framåt och hur klarar de av det som jag inte tror att jag skulle klara trots att jag har båda benen kvar och trots att jag inte har astma.

Själv har jag aldrig gjort något så dramatiskt. Jag har varit vid foten av Kebnekaise, men skulle inte våga gå upp dit. Jag har någon slags respekt för höga berg. Kanske är det för att högst uppe på toppen av ett berg finns inget liv och att det känns onaturligt att gå någonstans dit det inte är menat att vi skall kunna leva.

Jag har dock tagit dykcertifikat för sportdykning och på mina dykresor till Norge har jag fått minnen för livet.  Att få uppleva världen på ett annat sätt, världen under ytan. Se alla fiskar, krabbor, maneter och koraller. Att  simma över vrak från andra världskriget i Narvik och uppleva historien på nära håll i som ett stort akvarium. Eller att dyka i Saltstraumen, i världens starkaste tidvattenström var häftigt men i stort sett "riskfritt". Det var som att flyga över botten. Dyker man för djupt blir det dock mörkt och allt liv försvinner när ljuset försvinner.  Jag tycker det känns obehagligt när man inte längre ser annat liv. Det känns liksom som om det inte längre är meningen att man skall komma dit då till den platsen. Det är för djupt och för mörkt.

Att köra bil och dykning kan man säga har likheter. I bilen har man också regler såsom att titta på hastighetsmätaren, använda bromsen och inspektera bilen årligen i bilprovningen så att alla styrsystem fungerar. På samma sätt gör man i sportdykning, man kontrollerar sin utrustning årligen, man reparerar och underhåller all utrustning hos auktoriserade företag och även innan dyket följer man kontroll-listor för att kontrollera all utrustning och sig själv via klocka och planerad dyktid och dyktabell. Även som pensionär eller bara i sin vardagsform så kan man dyka, man behöver inte vara en elitidrottare gör man bara rätt saker på rätt sätt så är det en väldigt säker sport.

Den största faktorn för att något skall gå fel är den mänskliga faktorn. Det kan hända olyckor oavsett om man kör bil, när man dyker eller om man klättrar i berg. Man måste kunna avgöra sina egna begränsningar och inte ta onödiga risker. Någonstans verkar vi dock kunna åsidosätta detta som vårt förnuft säger till oss. Hur kan det komma sig att vi kan ta sådana stora risker för att nå mål som egentligen kan verka väldigt triviala? 

Trots allt är det just denna förmåga att våga ta risker, som gjort att vi kunnat åka ut i rymden, bygga ubåtar och åka till havets botten, att klyva atomer, att forska fram nya genetiskt modifierade potatisar. Det är mycket inspirerande, men också ganska skrämmande allt som vi har uppnått. Alla utmaningar måste dock inte vara på liv eller död. Hur utmanar du dig själv? Vågar du ta risker för att vinna (eller annars kanske riskera att skämma ut sig)?