Sjukanmäl sjukdom som infaller under semesterperiod...

Det kan behöva påminnas om paragraf 15 i semesterlagen. Många svenskar missar nämligen att anmäla om någon i familjen blivit sjuk under ledigheten, trots att de har rätt till sjuklön eller tillfällig föräldrapenning. Drygt en tredjedel känner inte ens till sina rättigheter. 

Den som blir sjuk, eller har barn som blir sjuka, under semestern har enligt semesterlagen rätt till sjuklön eller tillfällig föräldrapenning. Den möjligheten går dock många förbi. Många av svenskarna känner inte till att de har rätt att byta semesterdagar mot sjukdagar/vab om de själva eller deras barn blir sjuka under semestern. 

 
Semesterdagar är inarbetad ledighet och den som blir sjuk ska inte behöva ägna ledigheten till att bli frisk. Det kan vara skönt att veta inte minst om man lagt mycket pengar på en resa och tvingas spendera den i sängen på hotellrummet.

Anmäl omedelbart 

Under de första 14 dagarna har man rätt till sjuklön från sin arbetsgivare. Skulle man vara sjuk längre än 14 dagar kan det bli aktuellt med sjukpenning från Försäkringskassan. Den som vill byta semesterdagar mot exempelvis ledighet med tillfällig föräldrapenning för vård av barn måste begära detta omedelbart hos sin arbetsgivare. Samma sak gäller om man själv blir sjuk - ring arbetsgivaren direkt och säg att du vill räkna av sjukdagar från semesterledigheten. Arbetsgivaren har ingen skyldighet att tillgodose din begäran i efterhand.

Detta säger semesterlagen, 15 §:

Om det under semesterledigheten infaller en eller flera dagar då arbetstagaren inte hade kunnat arbeta på grund av sjukdom eller arbetsskada, eller en eller flera dagar som är semesterlönegrundande enligt 17 a och 17 b §§ ska, om arbetstagaren utan dröjsmål begär det, sådana dagar inte räknas som semesterdagar. I sådant fall ska de semesterdagar som återstår förläggas i ett sammanhang, om arbetstagaren inte medger annat. Lag (2011:129).

Källa: https://lagen.nu/1977:480

Några av de klokaste ord jag hört på länge...

"David Bergkvist Nu tänker jag uppfinna några egna politiska ord, för att väga upp högerns nyspråk:

Stoppa SKATTEDUMPNINGEN! Länge har vi åtnjutit bland världens starkaste ekonomiska deltagande, med en solid ekonomi som följd! Regeringens politik går ut på att oansvarigt sabotera detta! Stoppa dumpningen av skatteunderlaget och avdemokratiseringen av ekonomin! För en stark, solidarisk, progressiv skattepolitik! Låt oss ta från de rika och ge åt de fattiga - inte tvärt om!

Bekämpa MASSPANIKEN! Rädslan är den farligaste fienden! Genom att söka syndabockar såsom nyanlända från andra länder och kulturer förlorar vi lätt fokus på vad som egentligen orsakar våra problem och hur vi tillsammans kan lösa dem. Medan rasisterna spyr sin galla i Riksdagen skrattar överklassen hela vägen till banken.

För FRITIDSLINJEN! Den tekniska utvecklingens mål och syfte måste vara att öka andelen tid i kreativ, meningsfull och bekväm fritid för alla och envar. Låt oss inte sätta upp politiska spärrar eller straffsystem som hindrar denna självklara utveckling. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är ett enkelt och självklart steg mot detta."

Detta är återgivet ifrån ett Facebookinlägg som jag bara tyckte behövde en större spridning. När vi tycker saker på FB så har det en tendens att stanna där. Men genom att sprida ordet vidare när vi hör något som vi tycker låter bra så fortsätter väl diskursen genom samhället?

Faktum är att om arbetstidsutvecklingen följt tidigare utveckling så hade vi ju haft 6 timmars arbetsdag för länge sedan. Somnade "arbetarrörelsen" i och med medelklassens intåg. Fick vi det för bra så att vi slutade kämpa för demokrati, eller för förbättrade villkor för "arbetaren".

Arbetarrörelsen verkar helt enkelt ha mer eller mindre dött ut. Även om jag anar att den är på tillbakaväxt nu när samhället har tagit en sväng till det sämre efter alla skattesänkningar. Moderaterna har sänkt skatterna med -130 miljarder. Inte konstigt att det känns som att vård, skola, omsorg och välfärden urholkas. De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare.

På den ljusa sidan ser jag dock att vi har en tradition i det här landet av att organisera oss i föreningar och därmed finns det hopp om att arbetarrörelsen växer åter och återigen går till kamp för arbetarens rättigheter. Genom exempelvis förkortad arbetsdag skulle vi ju kunna få fler arbetstillfällen på den svenska arbetsmarknaden och fler skulle kunna arbeta istället för att vara i ett utanförskap.

Om vi kan dela med oss, dela med oss av arbetstiden. Dela med oss genom att bevara skatterna som vi behöver ha för att värna om vår välfärd. Att inte bygga ett 1/3 dels samhälle. Att ha ett rättvist, demokratiskt samhälle där alla kan ha samma förutsättningar till ett gott liv.

Här är Jan Ericsson (M) riksdagsledamot för er som såg det här tv-programmet under veckan:

"Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning". säger Jan.

Vad säger ni - ska vi hjälpas åt att fylla Jans mailbox?
jan.ericson@riksdagen.se

Här har ni ett brev-förslag som gör det hela lite snabbare:

Hej Jan !

Jag såg programmet där du sade att du inte fick speciellt många brev från
väljare som tackade nej till ytterligare skattesänkningar.
Här har du en som gör det !

Den inslagna vägen är en återvändsgränd för landet,
ni moderater har sänkt skatten i landet med mer än 130 Miljarder.
Var nöjda med det !!

Känner ni er nöjda med att kvaliteten fått stå tillbaka i Skolan och vården
bara för att vårt lands rikaste skall få ännu mera ??
Eller det faktum att vi har de snabbaste växande inkomstklyftorna i västvärlden ??

Jag anar att du kanske har fått fler brev precis som mitt.
Vänligen säg aldrig igen att du aldrig fått de synpunkterna till dig igen.

//Helene Öhman, Luleå

(Men byt namn och radera denna parentes)

Medlemskap i fack, ständigt sjunkande...

Bästa åsikt läst idag. En vän till mig på Facebook, Cornelia Karlslund konstaterade följande angående det sjunkande engagemanget i fackliga verksamheter:

"Idag är jag inte glad, och det beror inte bara på att jag sitter hemma med förkylning, utan på att mina kollegor inte förstår vikten av att vara med i facket.

På mitt företag är bara 33% med i facket. Jag förstår helt och hållet att medlemskapet är en ekonomisk utgift, och att vissa kanske helt enkelt inte _kan_ vara med av den anledningen, men jag trodde i all min naivitet att det var huvudanledningen.

Icke så. Den senaste tiden har det skett en del förändringar som många är missnöjda över, och vad gör man då? Jo, nu går det runt en ”protestlista” som kollegorna ska skriva på, helt frikopplad från facket, och anledningen till detta? Jo, de jag har pratat med har kommit med förklaringar som ”Facket gör ändå ingenting” och ”Alla kanske inte vill vara med i facket av ideologiska skäl”.

Vad är det för historielösa människor jag jobbar med? För det första: om facket inte gör något kanske det är läge att ge dem lite mer tyngd bakom sig och faktiskt få med alla som jobbar på företaget, samt engagera sig inom facket. Att istället undergräva det genom utomfacklig verksamhet är mer än bara fullständigt meningslöst – det är direkt destruktivt.

För det andra: att inte vara med i facket av ideologiska skäl är ungefär samma sak som att säga att man inte vill ha några rättigheter som arbetstagare. Vi har kämpat i generationer för att få rätten att ha fack, kollektivavtal, arbetsrätt – och nu verkar det som om mina kollegor är redo att kasta bort allt detta arbete för att de tycker att solidaritet verkar jobbigt och att ordet ”arbetare” klingar lite rött.

Förra gången det skedde förändringar skapades en liknande protestlista, och resultatet blev ett skriftligt svar där det stod ”Det var ju synd att ni tycker så”. Var det resultatet som eftersträvades? För det är precis det svaret som kommer att upprepas medan vi gradvis blir av med rättighet efter rättighet.

Företag förlorar pengar på goda arbetsvillkor, och om vi tror att de kommer att ge oss vad vi behöver på grund av ren sympati har vi snart ett mycket stort problem."

Avskaffar vi facken, genom vårt bristande intresse för att engagera och organisera oss, går vi mer än 100 år bakåt i tiden, för att samtidigt urholkar vi våra egna rättigheter på den svenska arbetsmarknaden. Kollektivavtal, arbetsrätt, facklig kamp har alla ett samband. Utan kollektivavtal får vi klart sämre avtal när varje individ skall förhandla för sig själv.

Gå inte ur ditt fack!