Som klinisk professor i psykiatri vid Harvard Medical School och medicinsk chef för Institutet för beteendevetenskap vid Mount Auburn Hospital i Cambridge, Massachusetts, har Don R. Lipsitt skrivit många artiklar om psykisk hälsa och varit samförfattare till handböcker inom studier rörande General Hospital Psychiatry ( 1991). Han publicerade även denna artikel i Psychology Today 1983.
Under ett givet år i USA, om man räknar alla allmänna sjukhus med 100 eller fler bäddar så finns det i genomsnitt två patienter som avsiktligt imiterar sjukdomssymptom så övertygande att de bedrar någorlunda kompetenta läkare. Patienternas åldrar varierar från 11 till 60, men de flesta är män i 20-30 årsåldern. Ofta kan dessa märkliga bedragare vandra från sjukhus till sjukhus, men även om vi räknar bara en patient per sjukhus, har vi kvar den svindlande siffran cirka 4.000 människor varje år som ägnar sin energi åt lura läkare.
Om varje patient ådrar en kostnad av $ 1.000 till $ 10.000 i räkningar vilket inte är ovanligt, gör att det årliga beloppet för hälsovård enbart för dessa är mellan $ 4.000.000 och $ 40 miljoner. Vad hoppas dessa människor att vinna? Erfarenhet och forskning visar, att det är möjligt att anta rollen som patient i vissa fall hela vägen till operationsbordet.
Till skillnad från hypokondriker, som verkligen tror att de är sjuka, så använder dessa människor medvetet olika och ofta sofistikerade bedrägerier att efterlikna riktiga medicinska problem. Dessa bedrägerier kan vara exempelvis blod "att spotta upp" från en gummi påse dold i munnen, en genital blödning avsiktligt orsakad av vassa föremål, hypoglykemi (lågt blodsocker) inducerad av insulininjektioner, och hudinfektioner eller abscesser orsakade av att personen injicerat sig själv med avföring, slem , eller laboratorium kulturer av bakterier.
En patient som kallade sig "Duncan Hines" hade cirka 400 vårdtillfällen under 25 års tid. En annan patient, togs in på sjukhus i minst 12 delstater och två länder. De dramatiska och omfattande vårdbehov som de söker, kunde ofta observeras hos sådana individer och det gjorde att en brittisk läkare Richard Asher år 1951 kom att döpa deras "tillstånd" till Münchhausens syndrom, efter en flamboyant 18-tals antihjälte som berättade skrönor och skröt om sina påhittade äventyr i boken "The Adventures of Baron von Münchhausen" av Rudolph Erich Raspe. Men som läkaren Asher själv kom att inse, är namnet något missvisande. Medan berättelser om baronens eskapader alltid är påtagligt absurda, så är de historier som dessa patienter berättar i allmänhet fullt möjliga.
"Sannerligen", konstaterade Asher, "så är det trovärdigheten i deras berättelser som gör dessa patienter till ett sådant evigt och mödosamt problem."
Av uppenbara skäl har Münchhausens patienter alltid varit svåra att studera, de brukar fly när deras historier upptäcks. Men forskning ger ett minimalt porträtt. Förutom att vara främst män i 20-30 årsåldern så har de flesta hög IQ (som deras fantasifulla uppfinningar visar), de kan ofta ha missbruk men är inte nödvändigtvis beroende av droger, de kommer från en bakgrund där en läkare var en viktig person, används i hälsovård, och är produktiva medborgare mellan deras episoder.
Vad producerar deras medicinska galenskap? Det finns tre huvudsakliga förklaringar:
Den psykoanalytiska tolkningen uppmärksammar det omedvetna. Münchhausens patienten låtsas ha en sjukdom, detta gör att han/hon samtidigt presenterar sig själv som offer och förövare, och tvångsmässigt återtas olösta konflikter: Den svaga barn / patienten är utmanande och kan även trotsa den starka fadern / kirurgen. Paradoxalt nog styr den svaga patienten både kirurgen / och eventuell förälder, samt även riskerna av sin skapade sjukdom som även kan leda till döden. Eftersom man får läkaren att utföra onödiga operationer. Det psykoanalytiska perspektivet ser också syndromet ett försök att fortsätta i vuxen ålder spelet "doktor", som kännetecknar en fas i barndomens utveckling.
En andra förklaring lokaliserar källan till Münchhausens beteende i ett personlighetsdrag som kallas borderline sjukdom. Enligt Otto Kernberg, en psykoanalytiker vid Cornell som mest fullständigt undersökt denna egenskap, är de centrala problemen otämjda (ofta omedveten) ilska och kroniska känslor av tristess, två känslor som fungerar mot varandra. Någon med Münchhausens sjukdom, till exempel, presenterar sig själv som en "sjuk" patient, ett tillstånd som bör intresserar en läkare, men ingen accepterar att en relation kan växa mellan en bedräglig patient och någon som är en misstänksam läkare som omväxlande idealiseras och föraktas.
Den tredje förklaringen ser till överdriven stress som en avtryckare som startar Münchhausens patienter på deras medicinska odyssé. Många av dem började sin "vandring" och efterliknar symptom som svar på kumulativa stora besvikelser, förluster eller skador på självbilden. En patient kanske först sökte kirurgi för tvivelaktiga ihållande magsmärtor och började sedan med en lång rad lögner och sjukhusinläggningar.
Vi har börjat att identifiera orsakerna till beteende Münchhausens patienter, men vi är fortfarande långt ifrån att veta hur man befria dem om deras anmärkningsvärt kreativa tvång för självdestruktivt beteende.
Den här artikeln skrevs på 1980 talet och fortfarande vet vi inget mer om dessa sjukdomspatienter. Eftersom de fortfarande finns kvar och vandrar runt i våra sjukvårdssystem hade det kanske varit viktigt att försöka hitta ett sätt att förhindra att människor som egentligen inte behöver vård, tvingar sig till det trots att det skadar dem själva. Kanske är detta bara ett problem för västvärlden, att det finns sjukdomsvinster i en del sjukdomar som en del människor lär sig utnyttja, att det blir för en del ett sätt att bli sedda och bekräftade när vi inte längre ger uppmärksamhet till varandra.
Men med nuvarande sjukvårdssystem som bygger på korta möten med olika läkare och där man sällan ser samma läkare mer än ett fåtal gånger, och med inhyrda stafettläkare så ökar risken för att människor felbehandlas. Både utifrån att man inte hinner se hela människan, men också för att ingen följer deras särskilda sjukdomsbild och detta är något som drabbar oss alla, oavsett om vi skulle ha Münchhausens och ljuga om våra sjukdomar, eller om vi är verkligt sjuka och behöver att en läkare lyckas diagnosticera och koppla ihop våra olika symtom som vi kanske har över tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar