Samband mellan arbetsmiljö och att arbetskraften lämnar arbetslivet...

Arbetsmiljöverket kom med en ny rapport:
http://www.av.se/dokument/aktuellt/kunskapsoversikt/RAP2014_08.pdf

Lågt räknat har en individ ett produktionsvärde per år med 400 000 kr/år, om 1000 individer lämnar arbetslivet handlar det alltså om ett bortfall på 4 miljarder, som kunde användas till sjukvård, pensioner, samahällsbyggande mm.

Arbetsmiljön påverkar hälsan som i sin tur alltså påverkar utträde ifrån arbetslivet.

Fysiskt krävande arbeten sliter på kroppen och ger en förkortad arbetslivslängd. Lågutbildade lever därför i snitt kortare än högutbildade eftersom de i större utsträckning arbetar inom exempelvis industrin eller i övrigt fysiskt krävande arbeten.

Tjänstemän å andra sidan, upplever stress över att de ständigt måste hålla många olika saker i huvudet. Detta leder i sin tur till mer psykisk ohälsa, stressrelaterade sjukdomar, utbrändhet och depression.

De yrken som toppar listan över risker är serviceyrken där man träffar mycket människor och på nummer två finner vi fabriksarbetare. Vårdpersonal, socialsekreterare, lärare så kallade kontaktyrken, är exempel på sådana risk-serviceyrken där personalen ligger i farozonen för att riskera sin egen hälsa alltså sett på längre sikt. Det leder även till förtidspension i förlängningen vilket alltså blir en följd av att drabbas av den här ohälsan.

Säkrast är att vara högre ämbetsman, specialist inom biologi, pilot, politiker, driftchef eller dataspecialist.

Man ser ett samband mellan krav - kontroll, har man mycket krav men kan ha kontroll över sin arbetssituation så klarar man hälsan bättre, de som klarar hälsan sämst har alltså högst anspänning av krav och lägst möjlighet till kontroll över arbetet. Har man dåligt stöd på arbetsplatsen i allt detta är det ytterligare en riskfaktor. Kvinnor befinner sig alltså i högre risk än män eftersom det är kvinnor som i högre utsträckning arbetar inom serviceyrken med hög grad av kontakt med kunder. Dessutom misstänker jag själv att kvinnor inte är lika bra på att ta signalerna på allvar, man är van att sätta sig själv i andra rummet.

Befinner man sig alltså i denna situation och upplever sig inte ha kontroll och att det hotar ens hälsa, bör man alltså föra en dialog med närmaste chef om sina arbetsuppgifter och arbetssituation, samt i annat fall kontakta facket och skyddsombud. Det är viktigt att man tar sin egen hälsa på allvar. 

Ingen kommer att tacka dig om du biter ihop, blir utbränd och inte kan arbeta mer. Bättre då att faktiskt vara besvärlig,, sätta ned foten och i längden sparar alltså både individ, arbetsgivare och samhället på att vi tar hälsan i arbetslivet på allvar.