Andrées polarexpedition...

Imorse var Bea Uusma på morgonradion på besök hos Adam Alsing i radiostudion och berättade om sin bok "Expeditionen". http://www.bokus.com/bok/9789113037554/expeditionen-min-karlekshistoria-illustrerad-utgava/ 

Bea Uusma hade mycket att berätta och var väldigt fängslande att lyssna på så nu är jag alldeles i sinnet insnöad och blev så nyfiken på det som hon hade att berätta att jag beställde hennes bok på fläcken. Bea Uusma vann även Augustpriset 2013 som årets fackbok så att jag tror att den kan vara väl värd min tid. Jag rekommenderar även att ni går och lyssnar på henne ni som har möjlighet, exempelvis den 28/1 är hon i Lidingö och berättar om sin bok.

Andrées polarexpedition var ett försök lett av ingenjören S. A. Andrée att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kroppar hittades först år 1930 på Vitön. Sveriges första luftballongfarare S. A. Andrée lade fram planerna på en resa med vätgasballong från Svalbard till antingen Ryssland eller Kanada. Med lite tur skulle färden gå direkt över Nordpolen. Planerna mottogs med patriotisk entusiasm i Sverige, som inte haft någon vidare framgång i den prestigefyllda jakten på Nordpolen.

Bild: på när ballongen kraschlandat på isen. Andrée hade med sig sin 7 kg tunga kamera och tog mycket bilder under deras vandring. Det i kombination med deras många dagboksanteckningar ger en bild av vad som hände.

Andrée ignorerade många tecken på att hans plan var mycket farlig. En nödvändighet för att resan skulle lyckas var möjligheten att styra ballongen. Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen, och han beslöt att expeditionens ballong skulle styras med sådana trots att det fanns många bevis för att tekniken inte var särskilt effektiv. Ännu värre var att ballongen Örnen, som skulle ta expeditionen över polartrakterna, levererades till Svalbard direkt från tillverkaren i Paris utan att ha testats. När mätningar visade att den läckte mer gas än förväntat, vägrade expeditionsledaren att inse de fulla konsekvenserna av detta. De flesta moderna bedömare av expeditionen ser Andrées överoptimism, tilltro till teknikens möjligheter och bristande respekt för naturens makter som de viktigaste orsakerna till expeditionens öde och Andrées och medresenärernas död.

Faktum är att Andrée även gick så långt som att i smyg fylla på ballongen med väte så att inte hans medresenärer skulle vägra att följa med om de visste att ballongen läckte. Han är på det sättet även medskyldig till sitt och sina kamraters öde. Experter idag säger att expeditionen var totalt orealistisk och dömd att misslyckas redan när den påbörjades utifrån vad man känner till om polarområdena, vind och väder, klimatförhållanden samt ballongens beskaffenhet idag. Vinden skulle ha behövt att blåsa ständigt i den riktning som Andrée önskade att färdas då en ballong inte går att styra. Andrée förlitade sig på att vindarna skulle blåsa mer eller mindre i den riktning han ville färdas, på möjligheten att korrigera riktningen med sina släplinor, att ballongen skulle vara tillräckligt tät för att kunna flyga i 30 dagar, och att ingen is skulle fastna på ballongen och tynga ner den.

Bild: Från vänster, Nils Gustaf Ekholm, Nils Strindberg och S.A Andrée som var expeditionens deltagare. Det första året kunde ballongen inte lyfta från Danskön på Svalbard och till året därpå hade Ekholm kommit på bättre tankar då han inte litade på att expeditionen skulle kunna klara sin ballongfärd och byttes därför ut till Knut Frankel (se bild nedan).

Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. Inom tre dagar kraschlandar ballongen ute på den snötäckta isen utan någon aning om de kan ta sig tillbaka till fastland och säkerhet börjar de tre männen en långsam vandring tillbaka med slädar som hade 200 kg i last. Efter några dagar packar de om och slädarna innehåller då endast 130 kg last.

Eftersom isen hela tiden driver norrut så trots att de vandrar söderut så rör de sig faktiskt inte ur fläcken då isen då driver norrut. De vandrar i 16 h i sträck men medan de sover flyttar isen dem ändå tillbaka. De vet inte detta i början men upptäcker det så småningom genom att de kan mäta med sin sextant mot himlen. Eftersom vinden ändras ständigt så flyter isen i olika riktningar.

Karta över hur expeditionen färdades. De försökte att ta sig till Cape Flora där de hade ett större läger med förnödenheter, men då de upptäcker att det är omöjligt ta sig dit försöker de istället ta sig till Seven Islands där de har det andra lägret. Vinden ändrar riktning och de kan alltså inte heller nå Sjuöarna på Svalbard utan flyter till slut bara söderut på det isflak de befinner sig på. Sällskapet når istället Vitön där de alla möter sitt öde och sedemera dör. Medlemmarna i expeditionen överlevde i det karga landskapet från juli till oktober, vilket ändå är en fantastisk prestation att de överlevde så länge i kläder som ständigt var blöta och kalla och under sådana umbäranden som de inte var förberedda på.

År 1930 hittas männen sedan på denna öde glaciärö i ishavet. En av dem var begravd i en klippskreva och man vet därför att en av expeditionens deltagare dog före de andra. Men sedan då? Var en av dem kvar ensam till slutet eller dog de båda andra samtidigt?

Det finns mycket att läsa även på Wikipedia om deras expedition:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9es_polarexpedition

En annan gripande berättelse i detta är också historien om Nils Strindberg, som då var 24 år och nyförlovad när de reste iväg ut på sin polarexpedition varifrån de aldrig kom att återvända. I trettiotre år undrade en kvinna vart hennes fästman tog vägen. Efter sig lämnade Nils ett brev hem till fästmön. Anna som hans fästmö hette, gifte sig sedemera i England när hon förstod att Nils aldrig skulle återvända. Men när hon fick kunskap om var Nils begravdes önskade hon att hennes hjärta vid hennes död skulle karvas ur hennes kropp och begravas vid hans begravningsplats. Så skedde även, i brevväxling mellan Nils bröder så visar det sig att de begravde Annas hjärta, i en liten silverkista. Vid hans sida, efter Annas död på det som skulle ha blivit hans sjuttiosjunde födelsedag.

I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition? Detta är vad Bea Uusmas bok egentligen handlar om.

Vad tänkte de egentligen där de kämpade dag efter dag? Att försöka ta sig fram över isen, där isen ibland bildar landskap av packad is som kan vara två våningar höga. Att slutligen hamna på en ö, där de vet att månader av vinter och ständigt mörker ligger framför dem. Ön där de slutligen mötte döden.

Jag känner mig faktiskt peppad i att läsa boken i sin helhet någon gång under nästa vecka, tills vidare har jag fått nöja mig med information ifrån nätet. En spännande och sann historia om dumdristighet, mod, äventyrslusta och människan som försöker överleva i ett kargt, öde landskap.