Släkten framför allt...

Har just avslutat en helg i släktens tecken, min bror, svägerska och deras två barn kom upp och spenderade helgen i min lägenhet som jag lånade ut till dem. Full rulle i tre dagar men vi alla överlevde trots allt.

Släkten är det viktigaste man har, vi har en otroligt liten släkt också så då är det naturligtvis extra viktigt. Lägenheten står ju också kvar och ingenting har gått sönder så det var ju lite fantastiskt bara det. Båda mina föräldrar har gått bort för några år sedan, vi har heller inga andra äldre släktingar kvar. Därför är det mest jag och min bror som finns kvar, samt våran halvsyster som bor i södra Sverige.

Men mitt ena brorsbarn behöver mycket extra stöd, eftersom han har en utvecklingsstörning och en svårare autism så det blir lätt mycket jobb för att alla ska ha det bra. De har ju också ett till barn som är yngre, men barnen har ju olika behov.

Jag lagade mat innan de kom så det fanns fulla kylen med mat, sedan har jag försökt avlasta dem så gott det går med att finnas som en tredje vuxen, och hjälpa med barnen och laga mat, diska, städa lite kring dem så de iallafall kunde ha lite av en semester här i Luleå. Det är ju otroligt mycket jobb med att möta upp till behoven som finns när man har en i familjen som har just särskilda behov. Vi hade inte helt tur med vädret det var ostadigt hela helgen men vi hann ändå ut och vara i lekparkerna runt omkring i Luleå. Det har ändå gått över förväntan och väldigt bra att vara här vilket som sagt inte är så lätt för den som behöver mycket struktur, likadana rutiner, och vanor, samt har just särskilda behov.

Han är så otroligt charmig, och går ändå framåt, för mitt lilla brorsbarn. Han har börjat prata lite och man ser att han börjar förstå mer och mer. Man blir otroligt glad de stunder han är glad också. Hans leende skiner som solen och man vill förstå honom och hur han fungerar och få fram det där leendet igen.

Kanske måste det vara så att om man måste kämpa sig uppför livets uppförsbackar så måste man verkligen se till att njuta av utsikten när man väl har kommit upp på toppen. Eftersom våra föräldrar drogs med sjukdom och sedan gick bort, måste vi ju se till att ta hand om varandra i vår lilla familj. Man skall verkligen se till att ta vara på alla de här bra ögonblicken, för nu är vi själva vuxna och skall ge våra barn samma fina minnen som vi själva hade som små.

Hoppas ni själva även ser till att njuta av vår ostadiga svenska sommar, och tar hand om alla era nära och kära. De och alla minnen, är värda mer än alla pengar i världen.