Niemi kommer snart med en ny bok som släpps den 28.e augusti. Jag har inte läst den men temat låter ju onekligen bekant då jag själv bor i Luleå och funderat kring vad som skulle hända om Sourvadammen brister.
Per Mikael Niemi, är född 1959 i Pajala, Norrbotten och är en "tornedalsk" författare.
"Romanen skildrar hur vattenmagasinen fylls på av ett intensivt regnande och börjar läcka. Fördämningarna rasar och när vågen tar fart finns inget mänskligt som kan stoppa den. Elnät och telefoni slås ut. Vägar proppas igen när människor försöker fly."
"
Ett intensivt regnande har plågat nordligaste Norrland hela hösten. Det är här, i Lule älv, mot den norska gränsen, som kraftverkens enorma vattenmagasin ligger på rad. En dag händer det ofattbara plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg. Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast. Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen. Längs sin väg mot havet kommer vattenväggen inte bara att förändra landskapet för alltid, människornas liv blir aldrig detsamma i den mån de överlever Fallvatten är något så ovanligt som en svensk katastrofroman. Den utspelar sig under en enda, ödesdiger dag i Norrbottens skogsland, med ett tempo och en intensitet som tar andan ur läsaren."
Jag tror att jag kommer att läsa den här boken då temat känns spännande. Så det kommer nog ett uppföljningsinlägg när jag väl tagit mig för att läsa den, men för de som känner sig manade finns det alltså i hyllorna i butiken redan nästa vecka.
På bilden: Harsprånget
Men i väntan på den här boken kommer här istället en kort stämningsfull novell om vad som händer om dammen brister...
Om dammen i Suorva rasar leder det till den värsta katastrofen i Sverige någonsin. Flodvågen skulle spola bort allt liv längs Luleälven, Luleå skulle läggas under vatten och elförsörjningen i Sverige skulle behöva årtionden för att återhämta sig. Räddningsverket har en färdig plan för att evakuera Luleås invånare. Men varför finns det ingen plan för att förhindra det? Klockan åtta på kvällen brister dammen i Suorva, högst upp i Stora Luleälven. 6.000 miljoner kubikmeter vatten frigörs plötsligt och skapar en flodvåg av dimensioner som inte går att föreställa sig. Några minns säkert 1985, när dammen i Noppikoski rasade, och enorma mängder vatten strömmade ner långt utanför Oreälvens normala fåra. Ingen människa omkom, men vägar och broar skadades och all skog, vegetation och mark spolades bort inom stora områden. Olyckan ansågs stor och fick mycket uppmärksamhet. Men Suorva har 6.000 gånger mer vatten än Noppikoski. Vatten som följer Luleälven mot Luleå. Som kommer att dra med sig allting längs vägen.
Kamp mot tiden
Nu börjar kampen mot tiden. Flodvågen kommer att nå Luleå inom 30 timmar. Men redan efter åtta timmar rasar dammen i Porjus med sina 680 miljoner kubikmeter vatten. Och då har alla samhällen längs Stora Lulevattnet försvunnit i vattenmassorna. Och bara några ögonblick efter raset i Porjus spolas kraftverket i Harsprånget bort. Vid det här laget är utrymningen av Luleå redan i full gång. Signalen VIKTIGT MEDDELANDE hörs över hela staden. Räddningstjänsten har satt igång sin evakueringsplan, men det går långsammare än planerat eftersom det är natt i Luleå och människor inte lyssnar på radio. Dessutom har många hem redan blivit av med strömmen och kan inte följa nyheten på TV. Via radio uppmanar räddningstjänsten Luleåborna att utrymma staden. Genast. Men ingen panik! Man läser upp listan på saker som Luleåborna måste ha med sig: sovutrustning, toalettartiklar, medicin, batteriradio, pengar och värdehandlingar. Men ta bara med det absolut nödvändigaste! Räddningstjänsten påminner också om att familjerna måste hålla samman.
Sjukhuset under vatten
Sunderby sjukhus måste evakueras, sjukhuset är nämligen byggt inom radien som kommer att hamna under vatten. Telefonlinjerna är överbelastade av desperata Luleåbor som försöker ringa till Räddningstjänst, familj och vänner. I bostadsområdena kör högtalarbilar från Räddningstjänsten runt och uppmanar folk att utrymma staden. Strax efter Harsprånget raderas dammen i Ligga ut och lite senare Messaure. Flodvågen som växer sig allt större har spolat bort alla vägar och järnvägar i älvens närhet. Väg 45 är totalt bortspolad från strax norr om Porjus till Ligga, broarna över älven är krossade och förvridna skelett i stål och betong kastas runt i vattenkaskaderna. Dessutom har stora delar av Sverige mörklagts.
Flera uppsamlingsplatser
Klockan åtta på morgonen finns det fortfarande många i Luleå som förbereder sig för att gå till jobbet, ovetande om den stundande katastrofen. Den som inte har tillgång till fordon uppmanas via radio att ta sig till någon av de centrala uppsamlingsplatserna, bland annat i Hertsö centrum, Örnäsets centrum, Porsö centrum, Café Bygård i Rutvik och möbelaffären i Gammelstad. Trots att utrymningen av staden bör ske sansat och kontrollerat har rädslan skapat panik och lett till trafikolyckor och hjärtinfarkter. Ambulansernas och räddningstjänstens sirener hörs hela tiden. Det område som måste utrymmas sträcker sig från Ängesbyn, Persön och Brändön i norr till Bälinge, Avan och Kallax i söder. Det är oklart hur många Luleåbor som finns kvar i staden när vattnet slutligen når fram. Allt liv längs Stora Luleälven har spolats bort och trots Räddningstjänstens insatser kommer dödsoffren förmodligen att räknas i hundratal, kanske tusental.
Gigantiska skador
De materiella skadorna är gigantiska. Vattennivån har stigit många meter, kanske upp till åtta meter, och vattenmassorna kommer ligga kvar i många veckor, kanske månader. Ingen vet hur lång tid det tar innan människor kan flytta tillbaka till Luleå. Avloppssystemet har havererat, färskvatten finns inte. Vägarna är förstörda, och telefonnäten. Nästan en tiondel av elförsörjningen i Sverige är utslagen för mycket lång tid. Långt från katastrofområdet, i Stockholm, håller regeringen krismöte. Statsministern följer katastrofen via TV och förbereder sig för ett uttalande. Man ska lova hjälpinsatser, stöd till de drabbade och en uppriktigt förkrossad minister kommer att säga att hela Sverige sörjer det som hänt i Norrbotten.
Men inom regeringen finns det en malande oroskänsla. En obehaglig vetskap om att den snart, väldigt snart, måste svara på en mycket känslig fråga: Hur kunde det ske?
