Reportage från verkligheten...

Klockan är fem på morgonen, Luleå tågstation har just öppnat sin vänthall. Den här tiden på morgonen är det inte många besökare vanligtvis, men varje morgon klockan fem har en grupp människor börjat samlas här. Varje morgon kommer de för att få värmen inne i vänthallen, även om det inte finns bänkar att sitta på härinne längre för de tog man bort för att inte folk skulle sova här inne.

Varje morgon är det kvinnor som tvättar gruppens kläder i handfaten i badrummet. Det är deras enda möjlighet att tvätta kläder och sig själva. Badrummet har blivit ett tvättrum. När de tvättat klart samlas de sedan inne i vänthallen där de lagar sin mat på golvet där inne i vänthallen. Det finns ingen annanstans för dem att vara. De är hemlösa romer och saknar en riktig bostad här i Sverige. De har kommit hit ifrån andra länder exempelvis Rumänien där det finns 12-15 miljoner romer varav de flesta lever under fattigdomsgränsen. De har ingenting i sina hemländer. Därför kommer de hit för att försöka hitta sätt att överleva.

Därför har de hittat den här platsen, som de kan använda som samlingsplats. Järnvägsstationen. Jernhusen. Just den här första stunden på morgonen då ingen annan använder lokalerna. När de ätit frukost så åker de alla ut till de platser de vet att de kan sitta på under dagen. De tigger för sin överlevnad och hoppas att människor ska förbarma sig och ge dem en slant.

Mynt växlas sedan in på grillen nära järnvägsstationen. På så sätt kan de få växla till sedlar som är lättare för dem att ta med sig. Det är främst kvinnorna som tigger. Kvinnorna som tvättar kläderna och lagar maten. De två män som är med sitter under dagen i en park och tar det lugnt, de äter lite chips medan de väntar på att tiden ska gå. Det är inte deras jobb att tigga. Så ser könsfördelningen i just den här gruppen.

En kvinna ser jag varje dag sitta utanför COOP Örnnäset här i Luleå. Varje dag sitter hon där och rasslar lite med sin kopp. Hon säger alltid "Heeej heeeej!" till de som går förbi. Men de flesta hälsar inte tillbaka. De flesta låtsas att inte se. Någon gång kommer någon fram och lägger några mynt i koppen. Men tillfällena när någon gör det har minskat efter att kvinnan nu har suttit här varje dag i sex månaders tid. När hon började sitta här var det vinter och kallt. Mitten av januari. Kvinnan har sedan suttit här varje dag fram tills nu och den här perioden under sommaren har det varit alldeles för varmt. Men ingen annan stans har hon att ta vägen. Hon har suttit i skuggan och väntat.

Nyligen infördes ett system med tågvärdar här i Luleå. Gruppen har därefter slutat komma till vänthallen på morgonen för att de kanske själva känner att de inte längre kan vara där. Tågvärdarna har inte avhyst något från att vara inne i vänthallen men de har flyttat på sig av sig själva. Nu har jag inte sett dem men de måste ha hittat en ny plats...

Så fortsätter livet för en utsatt grupp som behöver få mer stöd och hjälp ifrån ett samhälle som har svikit dem...

Jag har tidigare skrivit om SKL (Sveriges kommuner och landsting) som också har börjat försöka hitta lösningar för att hjälpa de här människorna som kommit hit på jakt efter ett bättre liv.
http://rymdiz.blogspot.se/2014/06/stod-till-utsatta-eu-medborgare.html

DN har också tidigare skrivit en artikel där de beskriver mekanismerna bakom vad som händer. Många av de fattiga som kommit hit för att tigga, är organiserade som en grupp. Där är det männen som tar pengarna efter varje arbetsdag och i slutet av månaden får de tillbaka hälften av det som de fått in under dagen. Det är fattiga som utnyttjar andra fattiga. Men enligt en åklagare som bedömt ett fall liknande detta fast i Stockholm konstaterar att det inte går in under rubriken människohandel. Det finns inget brott i detta i dagsläget. Det är dock en väldigt utsatt grupp som behöver mer stöd och hjälp.
http://www.dn.se/sthlm/aklagaren-om-petrina-det-ar-inte-manniskohandel/